– absolut inte bara opera
Ett program av Ingemar Schmidt-Lagerholm på Radio Botkyrka (91,6). Sänt ffg torsdagen den 5 september 2019 klockan 19:00. INNEHÅLL och LÅTLISTA.
Louis Armstrong originalinspelningar 12 nov 1925 till 26 februari 1926
jämförs med ”exakta” kopior utförda på 1960-talet av ensemble Kenny Baker. Armstrongs sånginslag har av Baker behållits. 10 låtar. Fortsätt läsa ”JAZZ på Radio Botkyrka (91,6): Louis Armstrong och Kenny Baker”
I början av 1930-talet hade Louis Armstrong så när fastnat i maffians och storgangstrarnas grepp. Han lyckades ta sig undan och över till Europa. I Paris samlade han en orkester av mörkhyade exilmusiker. Deras turné nådde Stockholm den 28 oktober 1933. Tre treminuterstitlar spelades in för svenska Sonora.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Just veckan innan (331021) hade de varit i Köpenhamn och blivit filmade med konstnärlig finess. Sammanlagt tio minuter: den vackra ”I cover the Waterfront”, en foxtrot ”Dinah, (is there anyone finer in the State of Carolina)” och den hetsigt jagande ”Tiger Rag”. Bilden ovan från skärm visar Armstrong framför sin orkester kallad ”Hot Harlem Band” och klarinettisten Fletcher Allen som har rest sig för ett solo i ilfart.
Den befintliga mycket stora mängden av ljudupptagningar med Louis Armstrong kan ju generellt anses utgöra tre grupper vad gäller inre och yttre kvalitet. Fortsätt läsa ”STYRKAN HOS LOUIS ARMSTRONG”
Lördagens påbörjade serie med Taube senior (SR P2 180616 kl 12) ville inte förmedla treminuterskänsla. (Varför det blir pris för Sankt Sebastian skall strax förklaras)
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Denna reflektion skall fokusera på ljudbit om tre minuter. Men audiohistorien innhåller ju andra synnerligen spännande ting.
Några strödda exempel:
Redan 1937 kunde Toscaninis operaföreställningar i sin helhet tas upp med filmens ljudteknik. Louis Armstrong spelade i början av 1920-talet in virtuosa trumpetsoli på så kallad cylinder. Nedteckningar gjordes noggrant ornament för ornament. Rullarna är förkomna men Bent Persson har efter notmaterialet kunnat rekonstruera och presentera i utvidgat musikantiskt sammanhang. John Fernström fick år 1947 sin klarinettkonsert utförd av Louis Cahuzac på tonsättarens trådband Luxor. När Fernström några år senare i närvaro av bland andra konstnären Bertil Englert högtidligen klingande skulle demonstrera sin tjugominutiga trådrulle så fanns där alls inget ljud.
(Den som i följande text märker en liten anspelning på Sankt Sebastian kan komma att belönas med ett pris.)
För många generationer av äldre svenskar är Evert Taubes visor intimt förknippade med det för innehållet så väl avpassade treminutersformatet. Fortsätt läsa ”Evert Taube senior i tre minuter”
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Louis Armstrong (1901-1971) torde ha varit ett av 1900-talets allra största musikgenier. Med elegantaste lätthet tillägnade han sig en fras eller melodi på gehör eller efter notblad. Skisserade själv för sin ensemble ett lämpligt arrangemang eller anpassade sig smidigt efter det som förelades. Uppenbarligen så sent som 1927 spelade han på primitiva fonografrullar solistiskt in femtio improvisationer ”50 Hot Choruses”. Med Armstrongs behjälplighet skrevs dessa ut i notbild med många krusiduller. Rullarna med sitt ljud är dessvärre förkomna, men noterna finns och har i ensembledräkt tolkats av svenske trumpetaren Bent Persson (Kustbandet), som för övrigt med sitt goda gehör även i andra avseenden stått Armstrong-utgivningen bi.
I sina första grammofonupptagningar (treminuters spår alltifrån år 1925 för 25-centimeters 78-varvare) spelar Armstrong troligtvis på en mera militärisk kort kornett. ”Cornet Chop Suey” heter ju en tidig av hans inte så få egna melodier. Möjligen är dock just den låten en av de första med trumpet i F i stället för kornett i Ess. En dåtida inspelning presenterades härförleden för säkerhets skull såväl i Ess som i F. Onödigt med versionen i Ess menar Bent Persson, eftersom F enligt hans mening är det rätta. Även tidtagning talar för F. I F blir det 2’55”. Spelat i hastighet för Ess blir det hela 3’16, vilket är onormalt lång duration för en liten 78-varvssida.
Armstrongs fria slingor motsvarar ofta barockens ornamentik. Ett Armstrongskt slutfall är ofta halvtonen lägre följd av tonika. Dämpande klangstrypande sordin använder Armstrong ytterst sällan men nästan konsekvent i sin egen komposition ”Some Day”. Man kan genom hela jättesviten av existerande upptagningar följa trumpetens i början raka, kanske något stela ton, dock med bravur. Det skulle under 1940- och 1950-tal bli mjukare med nära nog bibehållen virtuositet. De sista åren fanns varken röst eller läppar kvar. Ett ständigt missbruk av marihujana var skickligt balanserat. Efter paus brukade han komma tillbaka lite extra vital. Några missade toner och han stod rätt på benen igen. Nästan varje inspelad låt inkluderar Armstrongs oförnekliga sång, som ingen bör ge sig på att försöka härma.
Armstrong uppträdde ständigt som antirasistisk ambassadör. Hans ensemble med färgade musiker skulle också alltid innehålla till hudfärgen helvita musikanter. Fortsätt läsa ”Aspekter på Louis Armstrong”
