Etikett: Henrik Nebelong

Mästersångarna i Nürnberg:
HÄGG, FLÄDER eller SYRÉN?

Operan ”Meistersinger” av Richard Wagner utspelar sig under ’kristen’ midsommar, Johannes Döparens dag (slutet av juni). Protagonisten Hans Sachs sjunger mitt i andra akten en monolog som lovprisar låt oss säga syrenen. ”Wie duftet doch der Flieder so mild, so stark und voll.” Och Wagner kryddar luktsensationen med att låta två horn i orkestern gå i tersklang, vilket verkligen känns i lyssnarens näsborrar.

En av Villa Vodanos egna syrener fotograferad 2 juni 2019. Blommorna visar de första tecknen på att börja vissna.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

hägg (ty. Traubenkirschbaum)
Prunus padus är ett medelstort träd i familjen rosväxter. Trädets bark och blad har en bittermandelartad doft.

fläder (ty. Hollunder)
Sambucus nigra förekommer naturligt i Europa till västra Sibirien.
Karakteristisk stark och söt doft. Frukterna blir först röda, men de blir senare svarta och glänsande. På norska och danska finns benämningen hyll/hyld för sambucus nigra.

syrén // syren (ty. Flieder)
Syringa vulgaris är ursprunglig i sydöstra och östra Europa, men numera planterad och förvildad på många håll. Syren är en lövfällande buske som blir relativt stor. Syrenen blommar i slutet av våren med en behaglig söt doft. Syrén heter ofta på engelska lilac. Paul Hindemith komponerade år 1946.  Als Flieder mir jüngst im Garten blüht’ − Ein Requiem denen, die wir lieben (engl. When Lilacs Last in the Dooryard Bloom’d – A Requiem for Those We Love), Oratorium nach einem Text von Walt Whitman.

I diskursen dyker stundtals upp frågan om vilken växt Wagner faktiskt avser. Stämmer verkligen doft och blomningstid. I companion-häftet ”Wagner’s Meistersinger” Ed. Vazsonyi (2002) är det Dietrich Fischer-Dieskau som påpekar (sid.54) att Wagner kunde ha förväxlat fläder och syrén. Den senare utblommad i Nürnberg vid midsommartid. Men kanske inte i Rigas lummiga trädgårdar. Fortsätt läsa ”Mästersångarna i Nürnberg:
HÄGG, FLÄDER eller SYRÉN?”

En novis nalkas Verdis Aida – en rekommenderad väg

BLOGGENS ANDRA AIDA: Vad gäller en för honom ny opera har Ingemar alltid (sedan 1955) först lyssnat på musiken utan att alls bry sig om något dramaturgiskt innehåll. Genom olikartad läsning får man ju lätt reda på huruvida sådan lyssning borde ”löna” sig såsom blott och bar musikupplevelse.

Av Ingemar Schmidt-Lagerholm

1) Lyssna på ljudfiler utan kännedom om handling. Finns såsom helhet två gånger här på bloggen. Med Jussi Björling sist efter bloggens första Aida – en musikalisk analys av Henrik Nebelong. Mer om det nedan.

Samt Toscaninis ljudupptagning, vilken genom omtagningar anses vara förbättrad jämfört med den Toscanini-film från 1949 som finns på Youtube. Vi har hållit oss till fulla vinylskivesidor om genomsnittligt 25 minuter. Repetera gärna dessa klanger när nålen har gått till skivsidans slut.

(Jag tänker inte här berätta att just Aida i grammofonskivans barndom utsattes för den ”älskvärda” behandlingen OPERA WITHOUT WORDS. Det vill säga martialisk trumpet för Radamès, ljuv klarinett för Aida, gnällig oboe för Amneris, förstärkt cello – eller var det trombon – för Amonasro. Men för att förtälja detta har jag inte just nu slösat några allafingrars tangentnedslag.) Fortsätt läsa ”En novis nalkas Verdis Aida – en rekommenderad väg”