Etikett: Hans Sachs

Mästersångarna i Nürnberg:
HÄGG, FLÄDER eller SYRÉN?

Operan ”Meistersinger” av Richard Wagner utspelar sig under ’kristen’ midsommar, Johannes Döparens dag (slutet av juni). Protagonisten Hans Sachs sjunger mitt i andra akten en monolog som lovprisar låt oss säga syrenen. ”Wie duftet doch der Flieder so mild, so stark und voll.” Och Wagner kryddar luktsensationen med att låta två horn i orkestern gå i tersklang, vilket verkligen känns i lyssnarens näsborrar.

En av Villa Vodanos egna syrener fotograferad 2 juni 2019. Blommorna visar de första tecknen på att börja vissna.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

hägg (ty. Traubenkirschbaum)
Prunus padus är ett medelstort träd i familjen rosväxter. Trädets bark och blad har en bittermandelartad doft.

fläder (ty. Hollunder)
Sambucus nigra förekommer naturligt i Europa till västra Sibirien.
Karakteristisk stark och söt doft. Frukterna blir först röda, men de blir senare svarta och glänsande. På norska och danska finns benämningen hyll/hyld för sambucus nigra.

syrén // syren (ty. Flieder)
Syringa vulgaris är ursprunglig i sydöstra och östra Europa, men numera planterad och förvildad på många håll. Syren är en lövfällande buske som blir relativt stor. Syrenen blommar i slutet av våren med en behaglig söt doft. Syrén heter ofta på engelska lilac. Paul Hindemith komponerade år 1946.  Als Flieder mir jüngst im Garten blüht’ − Ein Requiem denen, die wir lieben (engl. When Lilacs Last in the Dooryard Bloom’d – A Requiem for Those We Love), Oratorium nach einem Text von Walt Whitman.

I diskursen dyker stundtals upp frågan om vilken växt Wagner faktiskt avser. Stämmer verkligen doft och blomningstid. I companion-häftet ”Wagner’s Meistersinger” Ed. Vazsonyi (2002) är det Dietrich Fischer-Dieskau som påpekar (sid.54) att Wagner kunde ha förväxlat fläder och syrén. Den senare utblommad i Nürnberg vid midsommartid. Men kanske inte i Rigas lummiga trädgårdar. Fortsätt läsa ”Mästersångarna i Nürnberg:
HÄGG, FLÄDER eller SYRÉN?”

Det hos Wagner uttrycksbärande

Det som gör Wagners Mästersångarna i Nürnberg till en så rik opera är personteckningen – hurudana människorna är och hur de har det med varandra i vardagen. De gillar och ogillar varandra, de har både formella och personliga relationer. De bråkar, och de behöver varandra. För att detta skall komma till uttryck och bli levande på scenen krävs personregi.

Axel Brattberg (till höger) i Wagner-samtal med Ingemar Schmidt-Lagerholm.

Av Axel Brattberg

I Opera, nr 2/2010, anmäler Mikael Strömberg Göteborgsoperans uppsättning av Wagners Mästersångarna i Nürnberg. Han tar fasta på uppsättningens brist på övergripande analys av verk och dess politiska implikationer, och menar att den därmed inget har att säga dagens publik. Jag håller i viss mån med om detta, men tycker att Strömberg missar uppsättningens viktigaste brist – frånvaron av personregi.

Fortsätt läsa ”Det hos Wagner uttrycksbärande”

Wagners Mästersångare – återblick på Hans Sachs 1500-tal

Inledning till en svit med Astrid Hauglands bilder från ett “Meistersingerspiel” där operasångare från 1980-talets Nürnberg i stället för Wagner sjunger och agerar enligt medeltida sångböcker.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
FOTO: Astrid Haugland

Wagner betecknar Mästersångarna i Nürnberg såsom en komisk opera. Den innehåller verkligen många lustiga partier och friska, omedelbara folkskildringar. Men där ryms också djupa inslag av vemodigt allvar och poetisk vishet. Icke allenast härutinnan skiljer den sig från de komiska operor man eljest känner. Den har även yttre dimensioner (en musiktid överskridande fyra timmar), som man enligt äldre begrepp inte gärna förenar med begreppet komisk opera.

Fortsätt läsa ”Wagners Mästersångare – återblick på Hans Sachs 1500-tal”