Av Ingemar Schmidt (-Lagerholm)
Hon steg upp på natten, när månen gått ned. Hon gick genom hålet i häcken och var utanför. Nu kan jag ändå inte måla mer tänkte hon.
Verolyg är ett söndertrampat namn. Det är fullt av drift, den verolygska kroppens körtlar och behov av utlösning i slapphet, matthet, lustförintelse. Isabelle är ett annat, ett öga, ett begrepp om färgen, Isabelle är en annan verklighet.
Jag har kommit så långt som Isabelle kan komma och det som är kvar är bara Verolyg, och henne vill jag inte ha kring mig mer, inte vara henne mer. Fortsätt läsa ”När Krilon kommer (VLT 670622)”