Wagners tre tidiga operor “Die Feen”, “Das Liebesverbot” och “Rienzi”

Lägesrapport från wagnerfestspelen i Bayreuth jubileumsåret 2013. Inte på Wagnerteatern men väl innanför stadsmurarna spelades för första gången i officiellt sammanhang Wagners tre första fullbordade operor ’Féerna’, ’Kärleksförbudet’ och ’Rienzi’. Rubriken ger verkens kronologiska ordning. Men 2013 års svit blev en annan. Ur “OV-Revyn”, augusti 2013. Rapportör var Nils-Göran Olve.

TEXT: Nils-Göran Olve

Die Feen (Bayreuth, 9 juli 2013)

Bayreuthfestspelen ger bara Wagners tio mogna operor. Till hans 200-årsfirande skedde ett undantag i samarbete med Leipzigoperan. Festspelhuset anses inte lämpat för mästarens tidiga verk: de är kanske inte fina nog, men framför allt är akustiken fel. Dessutom pågick förstås repetitioner där inför festspelens öppnande några veckor senare. Alltså inreddes Bayreuths idrottshall som operahus genom påkostade akustiska och sceniska förändringar – lyckade, tycker jag. Fortsätt läsa ”Wagners tre tidiga operor “Die Feen”, “Das Liebesverbot” och “Rienzi””

Peter Weiss om IDÉER I VÅR TID

ONSDAGEN DEN 21 APRIL 1965 VLT (Vestmanlands läns tidning)
Chefredaktör: Anders Yngve Pers, Kulturredaktör: Lars Höög

Ingemar Schmidt (-Lagerholm)

BOKRECENSION: ”Det stora dilemmat som många av oss sitter i som har utgått från en radikal socialism är att denna socialism inte samtidigt har tillåtit intellektuell och individuell frihet. Att det låter sig förenas är ju fortfarande idealet. Vad som diskuteras idag är frågan huruvida det är möjligt att bevara en individuell frihet samtidigt med en socialisering av samhället.”

Så formulerade Peter Weiss i en intervju de teser han behandlar i sitt stora idédrama med den långa titeln “Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av Herr de Sade.” Eller på originalets tyska: ”Die Verfolgung und Ermordung Jean Paul Marats dargestellt durch die Schauspielgruppe des Hospizes Charenton unter Anleitung des Herrn de Sade.“  Den rolltekniska form, som Weiss har valt för sin idédiskussion, gör att han kan ge en mångfald perspektiv på socialism i teori och praktik. Fortsätt läsa ”Peter Weiss om IDÉER I VÅR TID”

Brechts Mahagonny – en opera som ”svidande konsumtionskritik”

Kurt Weills och Bertholt Brechts ”Staden Mahagonnys uppgång och fall” är ett paradoxalt verk. Formmässigt påminner det om ”Enleveringen ur seraljen” eller ”Trollflöjten”: ett tjugotal musiknummer som delvis åtskils av talade dialoger, delvis går i varandra, och med riktiga aktfinaler.

Ingemar Schmidt-Lagerholm har kompletterat med några enskildheter markerade ISL

Av Nils Göran Olve

Musiken blandar lättsamma ballader i typisk Weill-stil, varav några nästan blivit schlager, med kantiga kör- och orkesternummer som låter Hindemith. Att den tillkom i Weimar-republikens Tyskland hörs även om vi inte visste det. Fortsätt läsa ”Brechts Mahagonny – en opera som ”svidande konsumtionskritik””

SIEGFRIED WAGNER – hunsad medelmåtta eller djärv förnyare

I DET EVIGT pågående krönikespel som är dynastin Wagners historia intog mästarens ende son, Siegfried, länge en gåtfull och undanskymd plats. Siegfried Wagner (1869 -1930) var i sin tillbakadragna stillhet en avvikande särling, den svage lite världsfrånvände och smått handlingsförlamade, familjens väluppfostrade men ändå svarta får. 

Tidskriften Opera nr 3/2010

TEXT: Erik Graune

Trots sin motvilja mot Bayreuthklanens mer och mer extrema stortyska ideologi och osunda sektbildning och med tiden tilltagande nazifiering, hade han inte styrka nog att hävda sig mot det gigantiska fadersarvet, ännu mindre mot modern Cosima och inte heller senare mot den 28 år yngre hustrun Winifred.

Att detta bara är en del av sanningen fram­kommer nu då fler av hans operor blir tillgängliga för en bredare allmänhet. Här växer istället fram en konstnärspersonlighet med en lågmäld men stark integritet. Han som visar att han, trots det monumentalt kvävande familjetrycket, lyckades gå sin egen väg och, ofta utan uppmuntran, hävda sig både personligt och konstnärligt. Fortsätt läsa ”SIEGFRIED WAGNER – hunsad medelmåtta eller djärv förnyare”

Nystroems “Herr Arnes penningar”

Gösta Nystroem är mest känd för sina symfonier och sånger, men han befann sig också hela livet på flera sätt i närheten av det sceniska – bland annat som operarecensent och teatertonsättare. Vid mer än 60 års ålder fullbordade han sin första och enda opera.

Ett avsnitt ur Anders Edlings biografi Gösta Nystroem, Gidlunds 2016, redigerat av författaren.

AV Anders Edling

Idéer till egna operor hade han haft långt tidigare. På 1920-talet hade han varit intresserad av att göra opera av ”Gösta Berlings saga”, och han hade vid samma tid satt igång men aldrig avslutat en tonsättning av den franske författaren André Obeys Shakespeare-baserade pjäs ”Le viol de Lucrèce”. Det blev i stället andra kompositörer som gjorde operor av de verken – Riccardo Zandonai med ”I cavalieri di Ekebù” och Benjamin Britten med ”The Rape of Lucrecia”. Fortsätt läsa ”Nystroems “Herr Arnes penningar””

Weiss rannsakar västtyskt välstånd

Jag hade våren 1964 uppfattat tidningsnotiserna om att den tysk-svenske författaren m m Peter Weiss våren 1964 följde den just pågående Frankfurträttegången mot personalen i förintelselägret Auschwitz, och att det skulle bli en teaterpjäs.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
FOTO: Markus Gårder

Jag minns mycket väl omständigheterna kring uruppförandet den 19 oktober 1965. Peter Weiss var aktad och etablerad. Scenstycket som på tyska hade titeln “Die Ermittlung” skulle premiärvisas klockmässigt samtidigt i Östberlin (DDR) och i Västberlin (som ju räknades till BRD, Förbundsrepubliken). Fortsätt läsa ”Weiss rannsakar västtyskt välstånd”

Bellman – harmlös antisemitism?

”Må på hvart caffehus hvar jude bli förbjuden att nå’nsin stiga in.”

Carl Michael Bellman (1740 – 1795) – DalaDemokraten 31 juli 1995

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Publiceras nu åter, 21 år efter första publiceringen.

”Må på hvart caffehus hvar jude bli förbjuden att nå’nsin stiga in.” Så skriver Carl Michael Bellman i sin mindre kända pjäs “Caffehuset” från 1790, det goda året då äntligen Epistlarna med   – den mäktige tidigare kritiske men nu ytterst välvillige Kellgrens berömmande förord –   skulle komma i tryck. De populära nymodiga caféerna med manlig publik och kvinnlig personal skildras i detta teaterstycke med ett tydligt antisemitiskt förtecken. En sida hos Bellman som knappast har beaktats. Fortsätt läsa ”Bellman – harmlös antisemitism?”

Om det fanns Nobel-pris för utgåvor av gammalt ljud…

I artikeln “For what do we listen?” skrev jag om äldre inspelningar för tidskriften The Record Collectors läsekrets, som jag förmodade var bekanta med sångarnamn som Nellie Melba och Florence Easton. Den som inte är det kan lätt googla namnen. Men min hänvisning till Marstons utgåvor kan behöva förklaras, och när utgivaren frågade mig om denne så blev mitt svar följande betraktelse.

Se även artikeln For what do we listen.

Av Nils Göran Olve

Ward Marston heter en amerikan som gjort det till sin uppgift att restaurera gamla inspelningar av klassisk konstmusik. Riktigt, riktigt gamla: de äldsta han har gett ut gjordes 1890 på privata vaxrullar. Fortsätt läsa ”Om det fanns Nobel-pris för utgåvor av gammalt ljud…”

Operahusens konstnärliga ledare – vad blir kvar?

BOKRECENSION: Att en museichef, stadsteaterchef eller chefdirigent starkt präglar sin institution trots få år som ledare finns det många exempel på. Även om det sker med lite fördröjning: repertoarplanering och trimning av en symfoniorkesters nivå ger effekt först när chefen snart ska avgå.

Hannu Salmi och Lasse Zilliacus (red.) (2014)
Armas Järnefelt. Kompositör och kapellmästare i Finland och Sverige
Atlantis. 325 s. ISBN 978-91-7353-716-2
Jutta Lamprecht (red.) (2015)
Leo Blech. Komponist – Kapellmeister – Generalmusikdirektor
Hentrich & Hentrich. 108 s. ISBN 978-3-95565-091-9

Av Nils-Göran Olve

Annan påverkan märker omvärlden mindre av: rekryterade personer som blir kvar; nya arbetssätt och samarbeten; erfarenheter som följd av att anställda har betrotts med nya uppgifter. Sådana spår kan finnas kvar länge som sediment från avlägsen tid. Fortsätt läsa ”Operahusens konstnärliga ledare – vad blir kvar?”

JUSSI BJÖRLING: Copenhagen concert 1959

SKIVRECENSION: This concert was discovered only recently: 50 minutes in very good mono sound documenting Björling’s last concert in Denmark, a country where he had sung more than 60 concerts and opera performances beginning already in 1931 when he was just 20. No other live Danish recordings of Björling survive, and only three other full-length song recitals – all from the US. 

This is a review for The Record Collector (http://www.therecordcollector.org/) which was published in a somewhat abbreviated version in its September 2016 issue (Vol.61 No.3), p.199-200. There has now been a second issue from the tape collection mentioned at the end of the review: JSP 683 devoted to Marian Anderson’s 1961 Copenhagen concert, plus her concert in front of the Lincoln Memorial 1939.
Complete concert at Falkonercentret, Copenhagen, 15 October 1959: 16 arias and songs, with Bertil Bokstedt, pf. And bonus: complete Voice of Firestone broadcast 10 March 1952: 6 arias and songs plus announcements.
JSP records (www.jsprecords.com) JSP 682   28 tracks	68 mins.

By Nils-Göran Olve

He is in exceptionally good voice, not least if we remember that he had to be hospitalized for his heart condition during his final operatic recording just a few weeks earlier (Madama Butterfly for EMI in Rome), and would die from it less than a year later. Fortsätt läsa ”JUSSI BJÖRLING: Copenhagen concert 1959”

Otter from Wisconsin to Old Sweden

RECENSION: Anne Sofie von Otter i högform tillsammans med
stråkkvartett i elitklass från skandinaviska bygder i USA.

RecensioBerwaldhallen i Stockholm, 3 november 2016
Anne Sofie von Otter med sin stråkkvartett Brooklyn Rider.
Vi ser ryggen till andreviolinisten Colin Jacobsen. Vidare försteviolinen Johnny Gandelsman samt nye cellisten Michael Nicolas. Viola spelas av Nicholas Cords.

Musik av bl a John Adams, Elvis Costello, Leoš Janácek, Björk och Philip Glass

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
FOTO: Arne Hyckenberg

(Jo, Anne Sofie von Otter har också förut sjungit till stråkkvartett. Vid ett särdeles celebert och pionjärbetonat tillfälle med självaste Uppsala kammarsolister i Uppsala Gamla rådhus 1986. Ett framförande av den tidigare kryptiskt dolda texten till sista satsen i Alban Bergs berömda ”Lyrisk svit” (1926). För sin hustru Helene dolde tonsättaren kärleken till sin älskarinna genom att i denna kvartettsats chiffrera in en dikt av Baudelaire i tysk version av Stefan George.)

Följande är ett talesätt bland amerikanska europaresenärer: ”It is no use visiting Sweden because it is just like Wisconsin or Minnesota.”  Ja, dessa stater i USA påstås vara svenska Småland upp i dagen. Av de amerikanska stråkarna i kvartetten ”Brooklyn Rider”    – som sannerligen är mycket mer än Anne Sofie von Otters nuvarande kompgrupp  –   var det framförallt violaspelaren Nicholas Cords som fick berätta om den skandinaviska bakgrunden. Fortsätt läsa ”Otter from Wisconsin to Old Sweden”

Lindberg, lirare i lila

RECENSION: Lila/violett finns med bland de upp till 11 färgord som anses vara grundläggande i alla språk. Han skulle utantilldirigera SON (Norrköpinges symfoniorkester) och magiskt frammana Allan Petterssons trekvartslånga sjunde symfoni i Norrköpings DeGeerhall.

Av Ingemar Schmidt-Lagerholm

Christian Lindberg iklädde sig därför en tätt åtsittande tunika helt lila, violett, viola. Med denna glänsande skjorta   – men framförallt med den sammanhållna, avrundade orkesterklangen –    hyllade han sin store svenske symfoniker. Och denne hade ju grundlagt sitt orkesterkunnande innifrån Stockholmsfilharmonikernas   – ja, från vilken stråkstämma var det ? , jo just från en pult för altfiol som också heter viola. Fortsätt läsa ”Lindberg, lirare i lila”

For what do we listen?

Some of us collect scalps, ticking off the once-famous singers (or just rare recordings) we own – if only on CD. Others take an aesthetic pleasure in the sound of old recordings, like consumers of orange juice who preferred the metallic taste of tinned orange juice when frozen juice was introduced.

Published in The Record Collector (http://www.therecordcollector.org/), March 2007 (Vol.52, No.1), p.58-60.
Se även artikeln Om det fanns Nobel-pris för utgåvor av gammalt ljud…

By Nils-Göran Olve

But for most of us there has to be other reasons for spending time on old recordings when there are so many new ones. It is dangerous to claim that some are more worth our attention than others. Confronted with the flood of new releases, and writing the occasional record review for the Record Collector, it becomes necessary. So what is it we are listening for? Fortsätt läsa ”For what do we listen?”

Così fan tutte – Så göra de alla

– det vill säga alla kvinnor gör så

Av Ingemar Schmidt-Lagerholm

Den första operan i Kungliga Stockholmshuset på utrikiska. För första gången i svensk operahistoria en flerordstitel på idel italienska. Innan vi berör denna nätta skapelses pendling mellan skräpförklaring och fullständigt superlativ uppskattning, låt oss klä av rubriken dess bokstäver och konstatera vilken som är den exakta betydelsen. Det sista ordet ”tutte”, med ändelsen -e, är en femininform i flertal, vilken alltså alldeles utesluter att det skulle röra sig om vad männen sysslar med. Fortsätt läsa ”Così fan tutte – Så göra de alla”

Nils-Göran Olve i SANKT PETERBUURRGG

På bilden befinner sig Nils-Göran Olve på Marinskijteatern i den stad som under sovjettid hette Leningrad, och där teatern även långt senare bar namn efter kommunistledaren Sergej Kirov (född 1886-mördad 1934).
Nils-Göran Olve på Marinskijteatern i den stad som under sovjettid hette Leningrad, och där teatern även långt senare bar namn efter kommunistledaren Sergej Kirov, född 1886-mördad 1934, [Sergej Kiraff (Сергей Киров)].
Tillfället är från 2005 under “Stjärnklara vita nätter” (звезды белых  ночей). Det vill säga festival i SANKT PETERBURG såsom staden numera
på imperialistisk ryska heter enligt Putins påbud. Fortsätt läsa ”Nils-Göran Olve i SANKT PETERBUURRGG”

Skivor som samlarobjekt – en skivsamlares första resa

RCA LM-2044-C. Så hette min första egna lp: utdrag ur La traviata med Pierre Monteux som dirigent. Året var 1959 och jag var elva.

Av Nils-Göran Olve

Mitt första Wagner-år – en skivsamlares andra resa
Mina första piratskivor – en skivsamlares tredje resa

Året före hade jag drabbats av opera. Efter att ha läst i Musikrevy att en nyutgiven ep med Caruso i fem Verdi-arior – upptagningar som då var femtio år gamla – hade ”långt mer än affektionsvärde” så hade den fått bli min första egenköpta skiva, och nu var det dags att gå vidare mer systematiskt och täcka in de viktigaste operorna. Fortsätt läsa ”Skivor som samlarobjekt – en skivsamlares första resa”

Schönberg blev Schoenberg – men Arnold förblev

Han kunde på fri hand rita en perfekt cirkel på svart tavla. Det behövdes för undervisningen i harmonilära (Schoenbergs Harmonielehre är på drygt 500 sidor), ty det gällde att behärska alla regler utifrån den konventionella kvintcirkeln innan man borde tillåta sig själv att trotsa dem.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Svärsonen och kvartettprimarien Rudolf Kolisch visste hemligeter om hur Schoenberg själv arbetade med kompositionen av sin tredje och sin fjärde (amerikanska) stråkkvartett. Det var enligt Kolisch minsann slump och spel med kulramar och räknestickor. Men det skulle man inte skvallra om.

Men innan vi börjar räkna upp Schönberg/Schoenberg:s egna musikdramatiska verk vill jag så långt minnet förmår återberätta något som rör den ofullbordade operan Lulu av Alban Berg. Och jag vill inte be om ursäkt för att jag framhåller Arnold Schönbergs judiska bakgrund. Fortsätt läsa ”Schönberg blev Schoenberg – men Arnold förblev”

STORKLASS OCH LILLKLASS I SVENSKA

Om ett experiment med undervisning i storklass och smågrupper genomfört vid Hagaskolan i Västerås läsåret 1966/1967. Kanske är metoderna som redovisas här fortfarande aktuella.

Av INGEMAR SCHMIDT-LAGERHOLM

Artikel av Ingemar Schmidt publicerad i boken "LEKTIONEN svenska" utgiven av SKOLVÄRLDEN AB, 1968.

Högstadiet åk 9. Högstadieläraren i svenska har en relativt stor frihet vad gäller valet av stoff. Vanligen utgör ett aktuellt, engagerande material och en inte alltför stor klass med i varje fall några pigga elever de bästa förutsättningarna för en levande undervisningssituation. Det vore inte svårt att förstå om det åtminstone i ämnet svenska funnes en negativ förhandsinställning hos lärare mot den amerikanske pedagogen Lloyd Trumps system. Ty detta system innebär dels ett storklassmoment, dels att många lärare blir tvungna att ta ett program som de personligen kanske inte engagerar sig för. Fortsätt läsa ”STORKLASS OCH LILLKLASS I SVENSKA”

Sanningen i Debussys opera

I Debussys enda opera, “Pelléas och Mélisande”, råder enligt texten mänsklig blindhet. En nyckel i librettot är franskans “aveugle”, vilket är en person som inte kan se.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Enligt sökmaskinen till min dator förekommer ordet “aveugle” inalles 18 gånger och i varje av verkets fem omkring halvtimmeslånga akter. En fransman som är litterärt orienterad   – då inkluderande den belgiske nobelpristagaren (1911) Maurice Maeterlinck –    associerar gärna ”aveugle” till ett i fransk tradition välkänt ordspråk: Au royaume des aveugles le borgne est roi, vilket formulerat på svenska ger ”i de blindas rike är den enögde kung”. Fortsätt läsa ”Sanningen i Debussys opera”

OPERAVERK – ENAKTARE OCH MED UPP TILL FEM AKTER

Avsett som stimulans för att man skall reflektera över sitt operaintresse. Sprider man sina gracer på ett tillbörligt sätt? Mången ”sann” operavän kanske får hjärtat i halsgropen inför vissa anförda verk. (Gounod har glatt fler än vad Schreker har gjort uttalade den vise Stefan Johansson.)

Vilka får plats bland de 40?

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

På annan plats bland kapitlen i    www.vivaopera.se   väljs tjugo operakompositörer såsom de bästa. Här väljer man enskilda verk. Inkluderas kan alltså även solitärer – en kompositörs enda operabarn. Efter principen ”värd synnerlig uppmärksamhet” snarare än ”bäst på jorden”. Fortsätt läsa ”OPERAVERK – ENAKTARE OCH MED UPP TILL FEM AKTER”

Bob Dylans Nobelpris för eller emot

Inte särskilt egendomligt men det var ”Blowin’ in the wind” med sin seriöst desillusionerade text som blev min första kontakt med Bob Dylans skapande: ”How many times can a man turn his head, pretending he just doesn’t see.”

”Blowin’ in the wind” påstås vara först framförd i ’Gerdes Folk City’ den 16 april 1962 eventuellt utan den ovan citerade tredje versen.

De i lätt bris förbiblåsande fraserna är så suggestiva att knappast någon vågar översätta dem till vilket annat språk det än vore.  Och de som har ett melodiinstrument    – violin, klarinett, flöjt –   vill ta tag i noterna i D-dur eller annan lämplig tonart. Fortsätt läsa ”Bob Dylans Nobelpris för eller emot”

Revben tillhörigt Adam, den första mannen. Den första människan?

Många känner till att vår vanliga Bibel i sin inledning Genesis innehåller två skapelseberättelser tryckta efter varandra, kanske är de parallella, måhända är de avsedda att bli valda ’ad libitum’ efter vars och ens smak. Först står ett förlopp på sju dagar.

Bild: Lorenzo Maitani (1275-1330): Utsnitt av relieff på första pelaren i katedralen i Orvieto.
Lorenzo Maitani (1275-1330): Utsnitt av relieff på första pelaren i katedralen i Orvieto. Hämtad från ” Wikimedia Commons, the free media repository” 2016-10-21

Om man utsträcker dessa eror, långepoker, så kan man konstruera fram en viss innehållslig likhet med modern evolutionsteori, fascinerande.
Men direkt därpå ansluter berättelsen om den första manspersonen, Adam, och hans revben som skulle ha framfött den första kvinnan Eva. Det finns en plausibel förklaring till denna underhållande skröna, vilken råkar ha blivit en myt.

I Svenska Dagbladet 21 augusti 1981 förtäljer framlidne Harry Bökstedt härom. Denne kanske är mest känd som översättare av väsentliga böcker:  Relativity for the million (Relativitetsteorin) 1964 vidare Postman-Weingartner Skolan och kulturarvet (1970). Fortsätt läsa ”Revben tillhörigt Adam, den första mannen. Den första människan?”

Elena Ferrante heter egentligen Anita Raja

Ja, den så framgångsrika italienska författarinnan heter faktiskt Anita Raja. Man måste säga att detta är oemotsägligt fastlagt.

Här skall halvt på allvar halvt på skämt Elena Ferrante / Anita Raja få ännu ett täcknamn, alias. Nämligen “Maria Lupa”. Och detta skall ”ledas i bevis”, åtminstone på försök.

Den som orkar läsa hela denna framställning får på slutet lite sexualitet att koppla av med. Kunde det kallas underhållningspornografi? Nej, verkligen inte. Ty det rör sig om väl valda skildringar av olikartad sexualdebut. (italiano e svedese) Från tetralogins andra del.

Av Ingemar Schmidt-Lagerholm

Alla vet att aliasfiguren Elena Ferrante är avslöjad. Det rör sig om en betrodd och pålitlig översätterska hos förlaget Edizioni e/o. Det gäller framför allt översättningar från tyska till italienska och särskilt den    – in i det sista på sitt sätt –    kommunistiskt DDR-trogna författaren Christa Wolf (1929 – 2011) med bland andra de berömda böckerna:

”Der geteilte Himmel” (Den delade himlen),
”Nachdenken über Christa T” (Vem var Christa T.?),
och ”Kassandra”. Fortsätt läsa ”Elena Ferrante heter egentligen Anita Raja”

Utgivarens frågesport

Frågor till artiklarna om Syrianerna i Sverige, Allan Pettersson (Cecilia Aare) och Operanycklar (Lars Sjöberg)

1. Syrien: För vilken stad är det i oktober 2016 särdeles kritiskt?

 
 
 

2. Syrien: Vilka motsatta grupperingar finns i Syrien?

 
 
 

3. Syrien: Vilka storstäder skulle förbindas genom en järnväg genom norra Syrien?

 
 
 

4. Pettersson (Cecilia Aare): Vilket Petterssonverk hade vid uruppförandet en lucka?

 
 
 

5. Pettersson (Cecilia Aare): Vilka Petterssonverk avses bli inspelade med Christian Lindberg som dirigent?

 
 
 

6. Pettersson (Cecilia Aare): Om de så kallade ”Barfotasångerna”

 
 
 

7. Operanycklar (Lars Sjöberg): Vilket uttryck kan tjäna som nyckelmening
för ”La Boheme”?

 
 
 

8. Operanycklar (Lars Sjöberg): Vilket uttryck kan tjäna som nyckelmening
för ”Capriccio”?

 
 
 

9. Operanycklar (Lars Sjöberg): Vilket uttryck kan tjäna som nyckelmening
för ”Così fan tutte”?

 
 
 

10. Operanycklar (Lars Sjöberg): Vilket uttryck kan tjäna som nyckelmening
för ”Don Carlos”?

 
 
 

11. Operanycklar (Lars Sjöberg): Vilket uttryck kan tjäna som nyckelmening
för ”Eugen Onegin”?

 
 
 

12. Operanycklar (Lars Sjöberg): Vilket uttryck kan tjäna som nyckelmening
för ”Figaros bröllop”?

 
 
 

13. Operanycklar (Lars Sjöberg): Vilket uttryck kan tjäna som nyckelmening
för ”Kristina från Dufvemåla”?

 
 
 

14. Operanycklar (Lars Sjöberg): Vilket uttryck kan tjäna som nyckelmening
för ”Lohengrin”?

 
 
 

15. Operanycklar (Lars Sjöberg): Vilket uttryck kan tjäna som nyckelmening
för ”Maria Stuart”?

 
 
 

16. Operanycklar (Lars Sjöberg): Vilket uttryck kan tjäna som nyckelmening
för ”Otello”?

 
 
 

17. Operanycklar (Lars Sjöberg): Vilket uttryck kan tjäna som nyckelmening
för ”Trojanerna”?

 
 
 

Question 1 of 17

Frågor till innehåll på vivaopera

Testa dina opera-kunskaper

AV: Ingemar Schmidt-Lagerholm

1) Vinjettens notcitat

a) identifiera citatet – ur vilken opera?
b) hur benämns denna föredragsstil?
c) vilka namn har operans båda protagonister?
d) hur stavas dessa namn på ordinarie tyska?
e) varför passar vinjetten till just en blogg som www.vivaopera.se

Fortsätt läsa ”Frågor till innehåll på vivaopera”

OPERA’S TOP TWENTY

De tjugo bästa operatonsättarna

DOMARE: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Monteverdi, Händel, Gluck, Lully, Rameau, Mozart, Beethoven, Weber, Rossini, Donizetti, Meyerbeer, Verdi, Wagner, Puccini, Errstrauss, Rimskij, Schreker, Janacek, Britten.

Fidelio är ett problematiskt unikum men trots sin träaktighet så genial att Beethoven måste med i denna lista. I övrigt har tre operor satts som ett minimum i denna konkurrens. Fortsätt läsa ”OPERA’S TOP TWENTY”

Tala om sång – Nils-Göran Olve

Hur låter bra operasång? Går det att komma överens om det, eller gillar vi helt olika exempel – kanske rent av hör olika saker? Är det en fråga om smak, så att olika länder och tider har gillat olika slags sång, eller finns det ”eviga sanningar”?

TEXT: Nils-Göran Olve

Publicerat i lite annan form i Tidskriften Musikdramatik 2000. Musikdramatik och senare kompletterande Tidskriften Musikdramatik hette fram till år 2002 den publikation som nu med den äran bär namnet rätt och slätt Opera. Det är Sören Tranberg som sätter sin prägel på utformandet. Namnbytet skedde efter vad man tror med stora födslovåndor.

Skriver man om föreställningar och skivor är det här frågor som man ofta bör ställa sig. Visst är opera mycket mer än bra sång. Sången är dock avgörande för de flestas upplevelse. Ändå kommenteras den sällan i recensioner. I synnerhet gäller det röstbehandlingen i sig. Att peka ut rösttekniska problem, eller kommentera sångarens förmåga att sjunga det som står, verkar många dra sig för. Det kanske känns alltför personligt? Eller också skyggar recensenten för att ge sig in på det knepiga området sångteknik. Jag har bläddrat i några MD-nummer från senare tid. Någon gång kan man hitta kommentaren att en röst låtit väldigt trött eller ofri. Annars hittar jag bara ord som vacker, glödande, rondör, värme, frisk, imponerande, elegant, slank, märgfull, tillsammans med enstaka kommentarer om att diktionen varit bra eller att orkestern dränkt sångarna. Fortsätt läsa ”Tala om sång – Nils-Göran Olve”

Barberaren på “Amiralen” i Malmö

Det bästa av de verkligt skrattretande numren i Rossinis opera ”Barberaren i Sevilla” är kanske den så kallade förtalsarian (La calunnia).

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Artikeln publicerad i tidningen Arbetet (Malmö) den 2 juli 1961

Till intrigmakaren Basilios redogörelse för skvallrets förödande verkan har Rossini med oemotståndlig komik använt sin uppfinning crescendot, börjande med ett viskande sus och växande till en kanonskott. Fortsätt läsa ”Barberaren på “Amiralen” i Malmö”

Rossinis förtalsaria (La calunnia) greppar oss – Barberaren i Sevilla

Den verkliga franska grevinnan Germaine Sparre på slottet Kronovall (Österlen) brukade för gästande Lundadiscofiler berätta om sin ungdoms upplevelse med Beaumarchaiskomedin ”Il barbiere di Siviglia” omgjord till ’opera lirica’ av såväl Giovanni Paisiello (1782) som Gioacchino Rossini (1825) i följd efter varandra på samma dag.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Men alla vet ju att den i olika tonlägen upprepade frasen ”Figaro, Figaro, Figaro” är från Rossinis ”Il barbiere di Siviglia” och inte från Mozarts ”Figaros bröllop”, låt vara att det egentligen rör sig om samma av fransmannen Pierre-Augustine de Beaumarchais (1732-1799) skapade teatergestalt. Fortsätt läsa

 

Lars Sjöbergs operanycklar

Lars Sjöberg ger nycklar till tolkning av 11 kända operor

Publicerade i Expressen våren 2016

“La Bohème” 1896
av Giacomo Puccini (1858 – 1924)

De plötsliga aha-upplevelserna är väl knappast Giacomo Puccinis fält. Hans svaghet ligger i att han mestadels bara tonsätter det som redan står i texten. Hans styrka ligger i att han gör det så vackert och skickligt. Men där finns uddar som sticker ut. I tredje akten av La Bohème söker den lungsjuka Mimi upp vännen Marcello för att dryfta sina problem med att leva ihop med Rodolfo. Hon ställer en enkel fråga:  ”Ursäkta, var ligger värdshuset, där målaren Marcello bor?”  Men musiken komplicerar frågan. Den fallande melodilinjen, de abrupta pauserna mellan orden, orkesterns dissonanser vittnar om att Mimi är sjuk, svårt sjuk till och med. Hade hon sagt ”Ack, jag känner mig så dålig”, hade musiken kunnat ingå i vilken dussinmusikal som helst. Men här skänker den situationen en tredje dimension. Operamusiks främsta uppgift är inte att illustrera vad som står i librettot utan vad som INTE står där. Fortsätt läsa ”Lars Sjöbergs operanycklar”

Allan Pettersson och Christian Lindberg i Norrköping 2010

Rytmiska serier hamrar i stråkarna. En fagottslinga blir till en ropande röst. Sugande oroshärdar mullrar, samtidigt som staccatomeddelanden sipprar in som från en annan värld. Så bryter sången igenom och orkestersatsen landar i ett ögonblick av frid.

TEXT: Cecilia Aare

Den 14 januari uruppförde Christian Lindberg och Norrköpings symfoniorkester Allan Petterssons ofullbordade första symfoni. Och Pettersson-vänner som hade infunnit sig i De Geerhallen i Norrköping bör ha känt igen terrängen: här restes de melodiska bågarna mot en matta av larmande anrop. Fortsätt läsa ”Allan Pettersson och Christian Lindberg i Norrköping 2010”

Syrianerna i Sverige – försvarar de de ryska bomberna i sitt forna hemland?

ALEPPO Väldigt många svenska syrianer står för oumbärliga insatser i vårt gemensamma samhälle. Några få har stuckit ut negativt. Hedersmord, bedrägerier inom socialtjänsten. Den som påpekar det fördömer absolut inte en hel grupp. Men hur är det allmänt sett? Finns det hos dem en enhetlig inställning? Älskar de Putin? Hatar de Obama? Här citeras några uppslagsböcker om Syrien och görs några villrådiga reflektioner.

Nordisk familjebok, Tredje upplagan 1923 meddelar följande om Aleppo

Aleppo, Haleb, stad i franska mandatområdet Syrien. Omkr. 140 000 inv. Aleppo ligger i en härlig oas. vars trädgårdar äro berömda för sina pistacier (”Alepponötter”). Genom sina många kupoler, minareter och palats är det en av de vackraste städerna i orienten. I Aleppo mötas karavanvägar från alla håll. Aleppo ligger vid Bagdadbanan; från Aleppo  utgår en järnvägslinje mot söder till Damaskus. Direkt järnvägsförbindelse mellan Aleppo och dess hamnstad Alexandrette är planerad. Fortsätt läsa ”Syrianerna i Sverige – försvarar de de ryska bomberna i sitt forna hemland?”

Parsifal är Wagners stora drama om sexualiteten

Parsifal (1910) och Kundry (1906). Målad av den spanke konstnären Rogelio de Egusquiza. Wikimedia commons.

AV Ingemar Schmidt-Lagerholm

Wagners sista opera “Parsifal” brukar ses som ett liturgiskt spel i sagomiljö. Men i själva verket handlar det om en modern uppgörelse med könsdriften och om skräcken för sjukdomen syfilis, skrev Wagnerkännaren Ingemar Schmidt-Lagerholm i en artikel i DN 19 mars 2012.

Fortsätt läsa ”Parsifal är Wagners stora drama om sexualiteten”

Storsvenska tenorer – Idomeneo

Följande text om Mozarts Idomeneo (1781) är framsprungen i etapper under tiden strax före och strax efter Göteborgspremiären den 24 september 2016

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Två storsvenska glanstenorer. Någon minns Set Svanholm som avled år 1964. Någon minns Nicolai Gedda  som är retirerad sedan 2001. Men just så grandiost var det när Mozarts opera Idomeneo hade sin Sverigepremiär på Kungliga Operan i Stockholm den 10 januari 1957. Elisabeth Söderström och Aase Nordmo hette tjejerna. Jag skulle kunna rapportera om detta ty jag såg evenmanget tio gånger med då bruklig ungdomsrabatt plus genrepet den 9:e där jag slank in gratis. Jag förde som tjugotvååring barnsligt protokoll efter Bernhard Paumgartners då nyutgivna klaverutdrag. 0.50  0.35  0.55 var akttiderna inklusive applåder. Fortsätt läsa ”Storsvenska tenorer – Idomeneo”

Adams, äreräddaren

John Adams: Nixon in China. Premiär Stockholm den 1 oktober 2016

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Var Nixon månne den ende amerikanske president som tvingats avgå i skam och nesa. Det var den 9 augusti 1974, och snart kom alla verkligt avgörande politiska skandaler att benämnas med ändelsen  -gate, vilket fortfarande syftar på Watergate, platsen där underhuggarna begick sitt brott.

Men jag skall ändå inte gå vidare med att fräscha upp minnet av USA:s historia. Endast nämna att dåvarande svenska TV2 på midsommarafton i Nixons dödsår 1994 gav operan ”Nixon in China” av John Adams som kommenterad föreställning under hela eftermiddagen och som ett led i att belysa uppvärderingen av Richard Milhous Nixon.

Tonsättaren John Adams bidrog alltså till äreräddningen av denne republikanske president icke utan karisma. Enligt min mening bidrog Adams även till en äreräddning av den stagnerade operakonsten. Fortsätt läsa ”Adams, äreräddaren”