– absolut inte bara opera
Den avlägges öppet och hänsynslöst av den medeltida sångaren Tannhäuser i det verk som bär hans namn och som är Wagners rättframmaste. Utan långsökt symbolik går han rakt på saken: det sexuella nödläget hos den unge man som av hjärtat dras åt ett håll, av sinnena åt ett annat.
Fortsätt läsa ”Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (2)”När Tannhäuser vill tillbaka till Venusberget, är det enligt Wagner icke av längtan efter glädje och lust utan av hat mot denna kalla, konventionella värld, som icke förstår hans hjärtas glöd. Det är detta hat, som gör Wagner till revolutionär d.v.s. inblandar honom i de politiska oroligheterna 1849-49.
Fortsätt läsa ”Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (3)”ˮHeil dem Tranke, Heil seinem Saft, Heil seines Zaubers hehrer Kraftˮ
(Välsignade brygd! Välsignade dryck! Välsignad vare dess magiska kraft!) (Tristan Akt II)
ˮVerflucht sei, furchtbarer Trankˮ (Förbannad vare du hemska dryck!) (Tristan Akt III)
ˮDryckenˮ, den s.k. kärleksdrycken, är sexualitetens symbol. Den prisas, emedan den frigör individen från världsligheten; den förbannas, emedan den, tömd ända till dräggen, gör honom omöjlig i denna världen d.v.s. i vanlig mening livsoduglig.
Fortsätt läsa ”Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (4)”Början av 60-talet är den oroligaste tiden i Wagners på oro så rika liv. Utifrån sedd, gör den intryck av ett rastlöst kringflackande. Efter att förgäves ha försökt få ˮTristanˮ uppförd i Karlsruhe, där storhertiginnan gynnade honom, vände sig Wagner hösten 1859 till Paris, närmast med den förflugna tanken att där få sitt verk framfört med tyska sångare.
Fortsätt läsa ”Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (5 – I)”Ja, Cosima blev faktiskt kungens förtrogna. På en gång vördnadsfullt och förtroligt invigde hon honom i sina bekymmer och förhoppningar, stärkte hans vacklande självkänsla och fick mer än en gång bilägga misshälligheter mellan kungen och Wagner, som var på sitt sätt tillhörde vatum irritabile genus (Skaldernas retliga släkte).
Fortsätt läsa ”Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (5 – II)”I ett bittert brev av den 15 sept. 1869 till Cosimas halvsyster skriver Bülow att det enklaste sättet för honom att lösa frågan skulle varit att beröva sig livet och ˮmåhända hade jag icke tvekat, om jag hos en annan person – lika sublim i sina verk som avskyvärd i sina handlingar – hade märkt minsta bemödande om lojalitet, minsta – om än så flyktiga, hederskänsla.ˮ Wagner var så a-moralisk som en riktig romantiker i värsta fall kan bli.
Fortsätt läsa ”Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (5 – III)”När hörde Wagner i sin själ första gången denna ton – tonen från himlen? Det är, strängt taget, omöjligt att säga, men vi ha dock en bestämd hållpunkt. Långfredagen 1857 vandrade Wagner ut till den gröna kullen vid Zürichersjön, där hans vän Otto Wesendonk, ordnat åt honom en fristad, som skulle ge honom ostörd arbetsro under hans återstående dagar. Han kände sig försonad med livet och fylld av vördnadsfull ömhet mot allt levande.
Fortsätt läsa ”Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (5 – IV)”Opera är extremfallet som den mest personal – och resurskrävande av alla konstformer. Redan före viruskrisen undrade många hur dess framtid ser ut. I Sverige är vi vana vid att skattemedel bekostar det mesta av våra teaterbesök, men kommer det fortsatt att ha stöd bland oss skattebetalare och våra politiskt valda ombud?
Fortsätt läsa ”Opera, ekonomi, globalisering och ny start”
I början av 2021 skrev jag om tonsättarjubilarer för ett annat forum. Engelbert Humperdinck fick bara tolv rader – lite snålt tycker jag nu, men att fira att någon har dött är kanske inte så lockande. I höst var det 100 år sedan det skedde (den 27 september), och han var då 67 år.
Fortsätt läsa ”Vem firar Engelbert Humperdinck?”Oskar Fried (av Nicola Perscheid, Berlin 1910), Leo Blech (av Nicola Perscheid, Berlin 1910), Willhelm Mengelberg (av Jacob Merkelbach). Alla från Public domain, Wikimedia Commons
Den här artikeln är en hyllning till tre grammofonpionjärer som är de tidigast födda vars inspelningar av Mahlersymfonier vi har möjlighet att höra: Oskar Fried (1871–1941), Leo Blech (1871–1958) och Willem Mengelberg (1871–1951).
Fortsätt läsa ”1871 års män – Mahlerpionjärer på skiva”Det är tisdagen 19 april 1994 i det åter fria Litauens huvudstad. På kvällen hålls en konsert med kammarmusik av den litauiska kompositören Onutė Narbutaitė (Onu`tee Narbuta´itee).
Jag är på plats när konserten äger rum i en mjukakustisk sal i franska palatset i Vilnius. Som alla styckenas kompositör är Onutė Narbutaitė, född 1956, närvarande, när några också nya verk skall födas. Hon är inte långt från fyrtio och väntar därtill på ett mera konkret sätt sitt första barn.
Fortsätt läsa ”Hon tolkar Vilnius’ själ med musik”Så här stod det i Svenska Dagbladet våren 1887:
”Man hade nämligen anordnat plats för 25 personer, hvilka samtidigt kunde åhöra uppförandet af ”Afrikanskan” [på Kungliga Operan i Stockholm], i hvilken opera fru Lucca uppträdde. – Det var rent af öfverraskande med hvilken tydlighet dessa utmärkta apparater framförde hvar enda ton. Också voro samtliga platser ständigt upptagna, och efter slummerarian i andra akten blef förtjusningen så allmän, att åhörarne syntes frestade att deltaga i den skallande applåd som hördes ljuda i teatersalongen.”
Operautsändningar är alltså inget nytt. Den gången var det telefon som var mediet – i stereo! “Teatrofon” hette uppfinningen som levde kvar länge.
Fortsätt läsa ”Från “Teatrofon” till Met i HD: 130 år av livesändningar”Från orkesterdike och scen breder sång och musik ut sig, fyller operasalongen och bäddar in lyssnaren i en upplevelse som både är musikalisk, visuell och fysisk. På vägen samlar musiken på sig lågmälda ljud och nästan omärkbara rörelser från publiken.
Sen är det paus. Du har beställt en kopp kaffe och en liten tårtbit som adderar doft och smak till totalupplevelsen av ditt operabesök. Några ord från sällskapet vid bordet intill får dig att vända dig om och kommentera. Sedan är samtalet igång – tills klockan ringer och månghövdad förväntning strömmar in genom dörrarna och hittar till sin sittplats inför nästa akt.
Fortsätt läsa ”Är opera alltid bäst på operan?”När öppnar konserthus och operascener igen?
När blir det som vanligt?
Dessa frågor är förstås omöjliga att besvara, men ändå något vi ofta tänker på, vi som brukade gå på konserter, teater och opera varenda vecka, resa till föreställningar och umgås i foajéer snarare än hemma. De vi brukade se på scenen och de som jobbar bakom den har förstås ännu viktigare skäl att undra.
Svaret på den första frågan handlar om startsträckan: hur många veckor behövs för att komma i gång sedan smittalen gått ner?
Fortsätt läsa ”Konserter och opera efter pandemin”År 1994 invigdes GöteborgsOperan, som snart etablerade sig som en scen på hög internationell nivå. Bygget föregicks av decennier av diskussion. Vilket slags lyrisk teater behövde rikets andra stad?
Man spelade på Stora Teatern, “Storan”, invigd 1859, en teater för knappt 600 åskådare. Repertoaren var en blandning av operett och opera, man hade en permanent ensemble där det ibland ingick primadonnor av högsta klass (åtminstone efter svenska förhållanden) som Rut Jacobsson, sångare som skulle gå vidare till Stockholmsoperan som Gösta Winbergh, och trotjänare som skickligt klarade både operetter och operor. Men det var en ganska sen utveckling, och andelen opera skiftade mycket.
I ett nytt cd-album från vår flitigaste historiker vad gäller gamla ljud, Carl-Gunnar Åhlén, “Operans motiga väg till Storan – Göteborgs Lyriska Teater 100 år“; tre cd, Caprice CAP 21931, lär jag mig att opera sällan utgjorde mer än 25% av antalet föreställningar, och att det först 1920 skapades ett kommunstött bolag för att få en lokal kontinuitet i verksamheten.
Fortsätt läsa ”Långt före GöteborgsOperan: svensk operetthistoria”BERTIL CAVALLIN var min vän under sextiofem år. Han gick en latin-ring över mig på Hal för gossar i Helsingborg, och vänskapen började när han gick i L III och jag i L II. Vi fann varandra i Vilhelm Ekelunds ord: ”Den dag han nått fram till Caesars första sats – Gallia est omnis divisa in partes tres – då for det som en marsblåst igenom en ordentlig gosses bröst.”
DISKOFILKLUBBEN I LUND: Bertil Cavallin gick bort 2015. Han blev 81 år gammal.
Bertils studentuppsats 1952 över ämnet ”1892 – ett litterärt märkesår” publicerades i Helsingborgs Dagblad. Vid ungefär samma tid lät Bertil mig få lyssna till Mahlers “Das Lied von der Erde” med Kerstin Thorborg och Julius Patzak på fina gamla stenkakor hemma hos Farbror Erik och Tant Lisa på Järnvägsgatan 5 i Helsingborg.
Fortsätt läsa ”Han var en ”ordentlig gosse””Gert och jag tillhörde bägge Albert Wifstrands lic- och doktorandseminarium i grekiska. Vi betraktade vår lärare som en förebild i liv och gärning.
DISKOFILKLUBBEN I LUND: Gert “Justus” Cervin gick bort 2015. Han blev 89 år gammal.
Efter grekiskan, som bland annat resulterade i en fullödig översättning av försokratikerna, blev så småningom musiken det allt överskuggande intresset i Gerts liv.
Fortsätt läsa ”Gerts nom de guerre var “Justus””… beträffande tillsättning av professur vid Hammarklaver-Akademin.
DISKOFILKLUBBEN I LUND: På Gert Cervins förslag utlyste styrelsen för “Diskofilklubben i Lund” en professur i Hammarklaversonaten, (Sonat nr 29 opus 106 av Ludwig van Beethoven).
Följande två “sakkunnigutlåtanden” publicerades i “Meddelanden från Diskofilklubben i Lund” årgång 4 nr 2, november 1958.
Det var många som sökte:
Gert Cervin och Bertil Cavallin, medlemmar i Diskofilklubbens styrelse, författade var sitt sakkunnigutlåtande.
Fortsätt läsa ”Två sakkunnigutlåtanden …”Det var något djupt oväntat som skedde när pianisten Yves Nat steg fram i all sin glans.
DISKOFILKLUBBEN I LUND. Gert Cervins artikel om pianisten Yves Nat (1890–1956) är hämtad ur “Meddelanden från Diskofilklubben i Lund”. Årgång 2:1. Mars 1956.
Det händer att musiker, pianister mest, tillväxer i ålder, visdom och världsberömmelse till den grad, att de i allmänna meningen upphör att vara alldagliga reproducenter och befordras till “tolkares” rang.
Fortsätt läsa ”Företeelsen Yves Nat”Låt det vara klart: vill man uttala sig om en musikalisk prestation, får man tillstå, att ett sådant uttalande måste grundas på fasta, åtkomliga och åtminstone delvis kontrollerbara omdömen.
DISKOFILKLUBBEN I LUND. Bertil Cavallins artikel om dirigenten Bruno Walter (1876 – 1962) är hämtad ur “Meddelanden från Diskofilklubben i Lund”. Årgång 4:2. Mars 1958.
Skulle det inte vara möjligt att med en viss säkerhet kunna säga något i hithörande frågor, vore det, tycks det, lika så gott att avstå med en gång; och samtidigt avsvärja sig all den analytiska inställning som får mången att vid t.ex. ett skivinköp vilja välja mellan olika prestationer.
Fortsätt läsa ”En kort belysning av en dirigents utveckling”Ett lokaltåg utan bekymmer. Ingemar Schmidt-Lagerholm presenterar sex olika inspelningar av Duke Ellingtons låt ”Happy Go Lucky Local”. Lyssna och begrunda hur var och en av inspelningarna ger sin helt egna karaktär till detta muntra tåg.
Som omväxling får vi mot slutet höra Hilding Rosenbergs “Järnvägsfuga” ur “Resa till Amerika”. Och för den som lyssnar ända till slutet finns ytterligare något ”extra intressant”. AH
Programmet sändes första gång på Radio Botkyrka den 14 november 2019.
Emnet for disse betragtninger er enormt og er allerede gjort til genstand for et tusindtal af læseværdige – og endnu flere ulæselige – fremstillinger. Dette kan måske retfærdiggøre følgende ultrakorte resumé.
Først trykt i Tidsskriftet Spring nr. 21, 2012
Fortsätt läsa ”Forholdet mellem ord og toner hos Wagner”Youtube-video från en konsert i Allhelgonakyrkan i Stockholm sommaren 2020. Anne Sofie von Otter, Bengt Forsberg och Nils-Erik Sparf framför sånger av Beethoven, Lindblad, Geijer och Schubert. Mime Brinkmann spelar en Bach-sats på cello.
Under pandemiåret 2020 mobiliserar musiker sina krafter för att nå ut till publiken via digitala medier. Konserter spelas in och streamas såväl direkt som on demand.
Men publiken väntar tålmodigt på att åter kunna närvara på konserter. De har nämligen upptäckt att en konsert uppspelad på dator eller mobiltelefon inte alls ger samma upplevelse som att vara omsluten av publik och musik i en konsertsal, stor eller liten.
Fortsätt läsa ”Musikupplevelse på distans”Denne artikkelen er tidligere publisert i “Studia Musicologica Norvegica” nr. 39/2013. Vivaopera publiserer den med tillatelse fra forlaget Idunn og författeren.
Summary: This article discusses several aspects of Schoenberg’s opera Moses und Aron. The main focus, however, is the question as to whether the unrepresentable, the absolute, or God, can be represented.
The author reaches the conclusion that it cannot (a view shared by Adorno, Lyotard and Kerling), although God is to be heard (as many voices). In Moses und Aron, Schoenberg takes what might be called the problem of representation to its limits. It follows that, since the opera is a fragment, it is a necessary fragment, a “fulfilled fragment”.
Fortsätt läsa ”Det fullendte fragment”Den franske författaren Charles de Pougens skrev 1824 en novell som handlade om en apa, ”Jocko”.
Redan året därpå var det premiär på Théatre de la Porte-Saint Martin i Paris på ett drama som byggde på de Pougens novell. Stycket var skrivet av Jules-Joseph Gabriel och Edmond Rochefort och hette “Jocko, ou le singe du Brésil”, dvs. Jocko, eller apan från Brasilien. Det var en blandning av musik, dans och pantomim. Koreografi: Frédéric Auguste Blache. Musik: Alexander Picinni.
Handlingen var följande: en rik portugisisk plantageägare fångar en apa i Brasilien. På vägen tillbaka över Atlanten till Portugal, lider fartyget skeppsbrott; apan räddar plantageägarens son, men omkommer själv. Redan vid andra föreställningen kräver dock publiken att apan ska överleva.
Fortsätt läsa ”Teaterapan ”Jocko”””Att bli människa i vår gemenskap innebär för juden till att börja med så mycket som att sluta vara jude. […] Ta hänsynslöst del i denna pånyttfödelsens frälsningsverk genom självförintelse, så är vi eniga och likvärdiga!
Betänk dock, att bara ett kan bli frälsningen från förbannelsen som åvilar er: Ahasverus frälsning, – undergången.”
Med denna uppmaning till judenheten avslutar Richard Wagner sin andra och avslutande artikel i Leipzigbladet Zeitschrift für neue Musik från 1850 med rubriken ”Das Judenthum in der Musik”.
Retorikern och docenten Peter Cassirer avled den 7 oktober 2020. Han fick därför inte uppleva att se sin artikel publicerad.
Orden förintelse (Vernichtung) och undergång (Untergang) får i ljuset av vad som senare hände en särdeles ominös klang. Exakt vad Wagner kan ha menat är omöjligt att avgöra. Tolkningen beror på vilken hållning man i övrigt har till Wagner som person och inte minst till hans musik.
Fortsätt läsa ”GENI vs MORAL: FALLET WAGNER”Under säsongerna 1956-58 medverkade Peter Cassirer i flera produktioner på Stora Teatern i Göteborg, som då var stadens musikdramatiska teater med en blandning av operett och opera på sin repertoar.
Göteborgs stadsmuseums webb upplyser om hans roller vid teatern.
I en biografi på nätet sägs att Cirkusdirektören i Brudköpet av Smetana var hans favoritroll. Av den uppsättningen gjorde dåvarande Radiotjänst en studioinspelning 5-6 maj 1958, och därför kan vi här höra smakprov på Peter Cassirer som operasångare:
Fortsätt läsa ”Peter Cassirer sjunger opera”Medan han låg i sängen på palliativ avdelning på Långbro Park i december 2019 och visste att döden obarmhärtigt närmade sig, började min man Ingemar Lagerholm att planera en helt speciell minnesstund för sig själv.
Ingemar ville samla människor som var och en hade betytt mycket för honom under kortare eller längre tid, någon gång i livet. Alla utvalda var personer som delade hans intresse för musik. Temat vi skulle samlas kring var Arnold Schönbergs opera ”MOSES och ARON”.
Det var med en känsla av högtid och vördnad jag tog emot en handskriven lista med namn på inbjudna gäster och uppdraget att genomföra minnesstunden. Den skulle äga rum i vårt hem ”Villa Vodano”. Datum blev bestämt till söndagen den 9 februari 2020. Det var då klart att Ingemar inte själv skulle kunna närvara.
Strax före klockan 15 den aktuella söndagen samlades femton personer på Vrånvägen 1A. Fortsätt läsa ”“Moses, det är jag det” – en minnesstund i tolv toner”
Den starka ställning Schönberg-eleven Alban Berg har som musikdramatiker genom sitt verk Wozzeck, gör det lätt att dra slutsatsen att Arnold Schönberg själv inte var särdeles intresserad av musikdramatik, att han överlät den saken åt Berg.
Ingemar Schmidt-(Lagerholm) presenterar Arnold Schönbergs opera “Moses och Aron” under en sammankomst på Diskofilklubben i Lund, 1959 – inkl. kort handlingssammandrag med analys.
Detta vore emellertid grovt felaktigt ty vi har åtskilliga musikdramatiska verk från Schönbergs hand även om inte alla så lätt kan karakteriseras som operor.
Men vi måste veta att det förutom dagens “Moses och Aron” existerar tre enaktare: monodramat “Erwartung” från 1909, den som musikdrama rubricerade “Die glückliche Hand” från 1913 samt den komiska operan “Von heute auf morgen” från 1929.
“Moses und Aron” har dock inget gemensamt med dessa verk. Fortsätt läsa ”“Moses och Aron” – en svår nöt att knäcka?”
Schönbergs opera “Moses och Aron” hade svensk premiär på Kungliga Operan i Stockholm 26 oktober 1973 som ett gästspel av Deutsche Oper am Rhein. Leif Aare recenserar i Dagens Nyheter den 28 oktober och jämför med Götz Friedrichs uppsättning i Wien samma år.
Operans programhäfte till “Moses och Aron”1973 med Ingemar Lagerholms anteckning på omslaget.
Tidigare publicerat i ”Dagens Nyheter” den 28 oktober 1973.
Arnold Schönbergs ofullbordade kolossalopera “Moses och Aron” handlar ytligt sett om judarnas uttåg ur Egypten och deras väg mot det förlovade landet. Men viktigare är det inre dramat, som beskriver motsättningen mellan två gudsbegrepp: Gud som en otänkbar tanke, som omöjlig att beskriva och föreställa sig, Gud som ren abstraktion mot Gud som bild och föreställning, som sensuell makt. Fortsätt läsa ””Moses och Aron” – imponerande men osensuell”
Götz Friedrichs uppsättning på Wienoperan av Schönbergs opera “Moses och Aron” var en av de mest överväldigande och omskakande upplevelser någon scen kan bjuda, skrev LEIF AARE i sin rapport från festveckorna i Wien 1973.
Tidigare publicerat i ”Dagens Nyheter” den 28 maj 1973.
Arnold Schönberg, tolvtonsexpressionismens mästare, är fortfarande inte erkänd i hemstaden Wien, och hans utsikter hos den konservativa publiken kunde inte gärna förbättras av att hans verk iscensattes av en känd vänsterintellektuell. Trodde jag. Men jag trodde fel. Fortsätt läsa ”Schönbergs opera “Moses och Aron” en omskakande upplevelse”
När jag drabbades av opera som tioåring var jag för ung för vuxenavdelningen på Stockholms stadsbiblioteks filial 4 på Banérgatan. På barnavdelningen fanns inte mycket att läsa om opera – förutom de tre volymerna av Radiotjänsts operabok från 1940-talet. I dessa upptäckte jag för första gången handlingarna i ett urval vanliga operor.
Många operor visade sig ha alltför känslosamma kärlekshistorier för min smak, men med sina annorlunda handlingar var Otello och Siegfried två operor som lockade tioåringen.
Tretton år gammal lyckades jag få tillträde till vuxenavdelningen. Där visade det sig finnas en fascinerande särskild avdelning vars kodbeteckning jag fortfarande minns: ”Ijtca”. Det betydde operatexter i svensk översättning. Fortsätt läsa ”Min väg till operalibrettot”
Den 17 juli 2020 skulle det ha blivit urpremiär på en helt nyskriven svensk opera om kärleksrelationen mellan Richard Wagner och Matilde Wesendonck. Musik: Staffan Storm. Libretto: Ebba Witt-Brattström. Pga. det rådande läget är premiären framflyttad til 23 juli 2021.
Operan som bär titeln “Im Treibhaus – en opera om Mathilde Wesendonck och Richard Wagner” spelas under andra halvan av juli 2020 i det lilla konserthuset “Vattnäs konsertlada” strax norr om Mora. Drivande bakom konsertverksamheten på Vattnäs är operasångarparet Anna Larsson och Göran Eliasson som också sjunger huvudrollerna, Richard och Mathilde.
Läs mer på Vattnäs konsertladas hemsida
Musik av Staffan Storm på Youtube
AH
Ett program av Ingemar Schmidt-Lagerholm på Radio Botkyrka (91,6). Sänt ffg måndagen den 19 september 2019 klockan 19:00.
INNEHÅLL och LÅTLISTA
John Coltrane (1926 – 1967) dog i levercancer som fyrtioåring. Kanske var han inom den modernare jazzen den jämte Charlie Parker mest betydande saxofonisten. Fortsätt läsa ”JAZZ på Radio Botkyrka (91,6): John Coltrane”
En kommentar av Nils-Göran Olve till artikeln “Ej som en främling”.
Under mina samtal med Ingemar Lagerholm hänvisade han ofta till sina minnen från Lund i slutet av femtiotalet, till Diskofilklubben och till sina vänner Gert Cervin och Bertil Cavallin. Det var tydligt hur han högaktade dem.
Själv köpte jag min första skiva vid den tiden, men som tioåring 1958 hade jag långt kvar till Cavallins perspektiv på Klemperer och Mozart. Mer än sextio år senare fascineras jag av ett par drag hos det han tar upp.
Ett är den analytiska ansatsen. Cavallin försöker belägga sina åsikter om Klemperers då nya lp med Mozarts symfonier nr 38 och 39 genom detaljerade hänvisningar till taktnummer, framför allt när det gäller balans mellan olika instrument och tempomodifieringar. Det är sällan vi läser sådant ens i fackpress numera. Fortsätt läsa ”Cavallins Klemperer-artikel från 1958”
