Av Göran Tegnér
I maj skriver Aftonbladet:
En ung pianist vid namn Johan Kullin, hvilken vistats i hufvudstaden i vinter, har nu afrest härifrån för att gifva musikaliska soiréer i landsorterna. De som hört herr Kullin vitsorda, att han eger en ganska ovanlig färdighet på sitt instrument samt spelar Liszts och Thalbergs svåraste saker. Det är således sannolikt att hans företag skall röna god framgång. (1843-05-15)
Östgöta Correspondenten (1843-05-20) skriver att Kullin “nu begifvit sig ut på musikäfventyr. Han påstås vara en riktig erke-rabulist på fortepiano.”
Våren 1843 börjar Kullin alltså sina “konstresor”, som det då hette; detta kringflackande liv kom att vara till hans död 1868. Genom de uppgifter, i form av notiser och annonser om konserter och pianoundervisning, som finns i svenska, norska, danska, finska och tyska tidningar, kan vi tämligen väl följa hans hans strävsamma liv. Lakunerna är inte många. Det är häpnadsväckande vilken täckning tidningsuppgifterna har.
Vi vet mycket litet om detaljerna i hans liv, men man förstår att från 1843 har han delat sin tid mellan resor, konserter och pianoundervisning, och han har aldrig stannat länge på någon plats. Men någonstans måste han också ha funnit ro och möjlighet att komponera det dryga fyrtiotal verk vars titlar vi genom konsertprogrammen känner till.
Några verk, som bevarats i autograf i Musik- och Teaterbiblioteket i Stockholm (han fick aldrig några kompositioner utgivna), är dedicerade till en ung dam, Augusta von Schéele, född 1826 i Filipstad i Värmland. Hon var av fin familj – hennes far var Frans Adolf von Schéele, överintendent vid hovet och bergmästare i Karlstads, Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus läns bergmästardöme. Han grundade Filipstads bergslags sparbank och Bergselementarskolan i Filipstad, och var dessutom riksdagsman. Kanske har Kullin varit pianolärare åt Augusta, men när detta kan ha varit vet vi inte, kanske sommaren 1842, kanske hösten 1843. Vid den tiden var Kullin 21 eller 22 år, Augusta 16 eller 17.
Verken han dedicerade till Augusta är “Poême d’Amour” och “Fantaisie sur ‘La Chanson de Wermelande'”. Den senare är “Composée et dediée à Mademoiselle Augusta von Schéele par son très humble serviteur Jean Kullin”. Fantasin är dessutom sambunden med några andra av hans verk, bl.a. Les adieux à Philipstad (av vilket inget framförande är belagt, men titeln tyder ju också på en koppling till Augusta, och på att Kullin faktiskt varit där) och Valse cromatique, som, om den är identisk med den vals som han i konsertprogram kallar Grande valse cromatique, framfördes i Åbo 1844. De till henne dedicerade verken måste hur som helst vara komponerade före hennes giftermål med Carl Ekman 10 juli 1849. Kanske var Augusta von Schéele Kullins “ferne Geliebte” – hans ouppnåeliga älskade.
Om nu Kullin var förälskad i henne bör Ekman ha varit en överlägsen medtävlare. 1856 skulle han komma att köpa Finspångs bruk och slott, och Augusta blev slottsfru. Cavallin, som redan nämnts, beskriver Jean Kullin så här i sina rättelser och tillägg: “Pianisten Jean Kullin for omkring och gaf konserter. Han såg ytterst löjlig ut” (Lunds stifts herdaminne ser 2, biografier 8, s. 106).
Under 1843 ger Kullin konserter i han Jönköping, Härnösand, Kalmar, Växjö, Norrköping och Linköping, och under våren och sommaren 1844 konserterar han i Örebro, Arboga, Falun, Härnösand och Sundsvall.
Finsk turné, Riga och “flera ryska städer”
Från Sundsvall tar han sig till Finland. 10 augusti 1844 skriver Wasa Tidning så här om honom:
Pianisten Hr. J. Kullin har nyligen ankommit hit från Stockholm, och ernar, enligt nedanföre införd annons, nästa måndag gifva en soiré härstädes. Svenska tidningarna loforda Hr. Kullins tekniska färdighet och utmärkta precision, hvarigenom han såväl i Stockholm, som andra Svenska städer tillvunnit sig sakkännares odelade bifall. Om ock i anseende till årstiden, då flere av vår stads innevånare äro antingen stadde å resor eller vistande å landet, tillfället är mindre gynnande för soirégifvaren, hoppas vi dock att Hr Kullin äfven här kommer att röna det deltagande och den uppmuntran som hans utbildade talang väl förtjänar. (1844-08-10)
Pressen verkar villigt ställa upp och puffa för artister – ofta finner man i samma nummer både en annons av konsertgivaren och en välvillig, redaktionell rekommendation. Det är här man ibland får veta var Kullin tidigare varit och vad omdömet där blivit.
Den 31 augusti kan man i pressen under rubriken resande läsa att Kullin anlänt till Åbo från Helsingfors, och under rubriken Inrikes får man i Åbo Tidningar veta att: “Pianisten Hr Kullin har nyligen anländt till staden och torde i slutet af veckan gifva konsert. Han berömmes i svenska tidningar som en utmärkt elev af “den mirakulösa skolan”. Så kallade man ibland den virtuosa riktingen i Paganinis och Liszts efterföljd. Konkurrenttidningen Åbo Underrättelser förmedlar beröm: “Pianisten hr Kullin, som i flere svenska tidningar och nu sednast i Wasa Tidning blifvit med loford omnämnd såsom en gryende talang…”
Åbo Tidningar skriver några dagar före konserten:
…Att döma av de ampla vitsord flere svenska tidningar om honom uttalat, synes han icke allenast lemna medelmåttorna långt efter sig utan äfven besitta något af det der “utomordentliga”, som är en egendomlighet hos det sanna konstnärsskapet. De som hört Hr K. vitsorda, att han eger en ganska ovanlig färdighet på sitt instrument samt spelar Liszts och Thalbergs svåraste saker. Vi önska att konstens vänner skänka den öfverlägsna talangen en förtjent uppmärksamhet. (1844-09-14.)
Den 16 september 1844 ger han så en konsert i Solennitetssalen i Åbo, en praktfull sal som fortfarande används som konsertsal för Åbo Akademi, och rymmer ca 300 personer. Konserten, betecknad som “Fullstämmig Instrumental-Concert”, gav han tillsammans med en orkester och sångerskan Henriette Möller; programmet framgår av fig. 3.
Konserten kunde ha betecknats “med benäget biträde” (som frasen vanligen löd), eftersom både en anonym orkester (sannolikt amatörer) och en professionell sångerska medverkade. Vi ser också två kompositioner av Kullins egen hand, båda typiska för tiden. De flesta instrumentalister vid den här tiden framträdde med egna kompositioner för sitt instrument – oftast fantasier eller variationsverk. Det var väl främst Chopin som hade introducerat valsen i konsertsalen, medan Kullins fantasi över ett tema ur Don Juan tillhör en annan populär genre – fantasier och variationer över teman ur omtyckta operor, framför allt samtida, en musiktyp vars främsta företrädare var Franz Liszt och Sigmund Thalberg.
Schuberts sånger förekom, åtminstone på konsertestraden, nästan uteslutande i form av Liszts pianoarrangemang. Dessa arrangemang var i gengäld länge nästan det enda som spelades av Liszt. Rudolph Willmers var tysk, jämnårig med Kullin. Han besökte Sverige 1839 (Göteborg) och 1841 (Malmö och Stockholm, och säkert ytterligare en rad orter); hans salongsstycken för piano var populära, särskilt hans “Serenade Erotique” för vänster hand. Den hade undertiteln Chanson d’un troubadour. Thalbergs fantasi över teman ur Hugenotterna framförde Kullin många gånger. Thalbergs operafantasier tillhörde tidens populära virtuosmusik, och Thalberg förekom betydligt oftare – och tidigare – på konsertprogrammen än t.ex. hans nu långt namnkunnigare generationskamrater Schumann och Chopin. Tio dagar senare har Kullin ytterligare en konsert, en soirée, nu i Societetshusets mindre salong, utan andra medverkande.
Några av verken från förra konserten återkommer, Thalbergs fantasi över teman ur Hugenotterna – att döma det dryga femtiotal konsertprogram som bevarats – en av grundpelarna i Kullins repertoar – samt Willmers populära bravurstycke “Serenade Erotique” för vänster hand. Men han presenterar också två nya egna verk, “Les adieux à Copenhague”, med undertiteln “serenade erotique”, samt en fantasi över svenska fokvisor.
Efter konserten tas han i örat av Åbo Underrättelser (1844-10-02):
...Sedan den italienska markisen [den italienske violinisten markis Prosper Manara] lät höra sig, har pianisten Kullin gifvit twenne musikaliska soiréer, hwilka i öfrigt togo sig rätt wäl ut, om man endast förbiser, en grundwäsentlig brist – åhörare. Man har i Åbo redan mera stora pretentitioner, jag will icke just säga på konsertgifvarens talang, som icke fastmer på det namn, den renommé han hunnit förskaffa sig. Han bör åtminstone besitta en half europeisk ryktbarhet, för att det någorlunda skall böra sig, men Hr Kullin är ingen Liszt, och det war derföre oklokt af honom, om han hoppades i Åbo göra ‘gute Geschäfte’.
Det blev tyvärr det som Kullin ofta fick erfara i sin karriär – han fick, trots lovorden i pressen, få åhörare på sina konserter. Men han reser oförtrutet vidare, det var ju hans levebröd att ge konserter. Möjligen har han utnyttjat publiciteten till att mellan konserttillfällena ge pianolektioner på de orter han befann sig, utan att det avspeglas i pressen. Från Åbo verkar han ha rest vidare till Tavastehus, och konserterat där, och därifrån till Borgå, där han har en konsert den 11 oktober. Trots att Borgå Tidning skrev att han “med ganska allmänt bifall uppträdt såwäl i Stockholm som i flera svenska provins-städer” rapporterade man efter konserten – det gällde då också några andra konserter – att publiken dock visade sig “dessa dagar temligen kallsinnig för de musikaliska nöjena.”
Han måste ha tillbringat senhösten och en del av vintern i Helsingfors, och Åbo Tidningar rapporterar den 11 januari att han är tillbaka från Helsingfors, och bor i Societetshuset. Dagligt Allehanda (1845-03-27) och flera andra tidningar meddelar en kungörelse från Överståthållarämbetet:
…angående efterlysning af personer, hvilka häfta för obetalda Krono-Utskylder. Gifven i Stockholm den 15 mars 1845.
…nedannämnde personer, hvilka häfta för 1843 års obetaldte Krono-Utskylder. Hvarken vid hos Kämnärsrätten anställd undersökning ej eller vid i öfrigt skedd efterfrågan kunnat anträffas eller deras hemvist utrönas, nemligen:
I Clara och Kungsholms Församlingars uppbördstrakt: Pianisten J. Kullin, Bko R 7:11.”
Han är uppenbarligen kvar i Finland, möjligen ger han pianolektioner.
Sensommaren 1845 återfinner vi Kullin i Helsingfors igen. Helsingforstidningen Morgonbladet för den 7 augusti uppger att “Demois. Duvillard ifrån Paris, som skall vara utrustad med en vacker stämma, ämnar jämte Pianisten Jean Kullin, en talang som redan är den finska publiken bekant, med det första ge en konsert”. Den franska musiktidningen La France Musicale skriver 1844 att “Mademoiselle Duvillard, excellente cantatrice, a donné un brillant concert, grand succé”. (La France Musicale 1844-04-07, s. 109).
Konserten i Helsingfors ägde rum under hennes namn en vecka senare, men Kullin är inte nämnd. Och notisen framhåller att den finska publiken redan är bekant med Kullin, så nu förefaller han vara etablerad. Om formuleringen i notisen innebär att Kullin skulle ackompanjera sångerskan eller om detta skulle göras av en orkester kan vi inte avgöra. Eller om han bara biträdde vid konserten.
Hur tillbringade Kullin hösten 1845? Sannolikt far han nu österut, kanske ända till Sankt Petersburg. Den 4 oktober rapporterar Helsingfors Tidningar att Kullin följande dag ger en soiré i Societetshuset, och att enligt “utländska blads vitsord har hr K flerstädes uppträdt med stort bifall, sednast i Riga.” I slutet av oktober reser han från Helsingfors till Åbo.
“Jean Kullin, en svensk Liszt, eller Fru Musicas styvbarn” Av Göran Tegnér (2018)
1. Familj och studier
1b Karriärens början. Skåne, Norge och Stockholm
> 2. Konsertresorna börjar, och komponerandet fortsätter
2b. Finsk turné, Riga och “flera ryska städer”
3. Åter i Sverige. Södra Sverige, Köpenhamn och Tyskland
3b. Hit och dit i Sverige samt turné i Norge. Kullin blir “fransman”
4. Nya resor i Sverige, turné i Danmark och Tyskland
4b. Konserter, lektioner och karriärens höjdpunkt
5. Resor i Syd- och Mellansverige. Danmark igen
5b. Kullin försöker slå sig till ro, men…
6. Ny Finlandsturné, ett tragi-komiskt débacle och början till slutet
7. Kullins spel
7b. Kullins konsertresor och publiken