– absolut inte bara opera
Med sina nästan 3 miljoner invånare är shia-muslimska Katar/Quatar, på en halvö ut i Persiska viken, världens rikaste land. Det är därifrån, och från närliggande Kuweit (7 miljoner) med en stark shiaminoritet, som det i vårt land säljs oljeprodukter under benämningarna OKQ8 och Preem.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
För närvarande talas det en del om Katar på grund av ett kommande fotbolls-VM därstädes (2022). Samt med anledning av den akuta konflikten med en koalition ledd av sunni-muslimska Saudi-Arabien. Fortsätt läsa ”Katar/Quatar”
Wagners Ring med Stemme och Letonja i maj 2017 har prytts med en serie föredrag fyndigt kallade ”Ringhörnor” i Guldfoajén på Kungliga Operan.
genom en halvtimme med regissören Staffan Valdemar Holm. Denne föreföll inte vara i form. Ingen har något emot att han sävligt upprepar sig. Men det var onödigt med så många ordentligt fula ord i denna stiliga sal. Man jämförde med legendariske filmregissören Ingmar Bergman som inte sällan kom med något enstaka överdrivet kraftord. Dålig och missvisande komparation.
var verklig feminist. Det blev en Ringhörna med välvalda bilder och stimulerande kommentarer. Fortsätt läsa ”Ringhörnorna”
Wagners Ring är förstås ingalunda något slags allmän variant på någon Saga om någon Ring. Saga kan Wagners mäktiga skapelse knappast kallas, ty det mesta har direkt och konkret relation till verkliga livet. Möjligen är det en mytologi efter gammalgrekiskt mönster.
Det finns en person av Nibelungarnas släkte, och det gäller den ring denne Nibelung gör anspråk på såsom varande sin, därför beteckningen ”Nibelungens ring”. Tysk originaltitel: ”Der Ring des Nibelungen”. (genitiv av femte deklinationen slutande på -n i stället för -s; grundform der Nibelung/e för den som kommer ihåg sin tyska), Men det är ju också en cirkel, en cykel, en ring, där allt skulle kunna börja på nytt. Den korta benämningen ”Ringen” hänför sig alltså till ett värdefullt guldföremål vanligtvis att träda på någons finger. Ordet Ringen kan också bli genretiteln på något cykliskt, något som kan börja om från början, något som går runt liksom en ringdans.
Vivaopera presenterar i ett antal kommande inlägg texter relaterade till Wagners Ring samt ljudfiler huvudsakligast med äldre inspelningar i mono. En given uppdelning är
1) Allmänt om hela Ringen
2A) Rheingold 2B) Walküre 2C) Siegfried 2D) Götterdämmerung
På bloggen ges inga direkta innehållsreferat för handlingen i Wagners Ring. Därav finns en mångfald på nätet, på bibliotek eller eljest i handböcker som den intresserade kan förväntas redan inneha. Den som vill ha det riktigt utförligt och välskrivet kan gå till sidorna 62 – 118 i boken ”Ringen” av Hackzell och Kask, Sohlmans 1976.
“Den lille havfrue” i det yttre av danska huvudstadens hamnområde fick sitt vackra huvud avskuret. Kanske utfördes deliktet på 1970-talet av drakabyggaren Jørgen Nash, eller så skrävlade han bara. Ovisst om det kunde löna sig att leta i trakten av Örkeljunga efter denna metallbit.
Anonym omslagsbild (31,5 x 31,5 cm) till ett fyraskivors tjeckiskt vinylalbum i stereo (Supraphon, Prag 1961), Dirigent: Zdeněk Chalabala (1899-1962); Milada Šubrtová (Rusalka sop), Ivo Žídek (Prinsen ten), Eduard Haken (Vattenanden bas).
Fjorton år senare (1975) gjordes en tjeckisk teveversion med denna audioinpelning som grund (nästan in extenso). Alltså filmade mimande skådespelare i studio och externt. Stillbilder från denna tjeckiska teveversion följer nedan – efter mödosamt redigeringsarbet av Astrid och Ingemar – såsom bildspel i femton episoder. Allt för att befrämja äkta tjeckisk miljö.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Havfrue-fabeln av H C Andersen från 1837 lästes av Dvoraks blivande librettist under en ferievistelse på Bornholm i slutet av 1800-talet. Till det folkloristiska i temat kan vi återkomma. Dvoraks Rusalka är ju en med H C Andersens skapelse besläktad vattendam. Och kanske har det hänt att regissörer har utsatt även henne för välmenta dock ej välbetänkta nidingsdåd. Fortsätt läsa
Die lustige Witwe (Glada änkan) av Franz Lehar från år 1905 är en absolut höjdpunkt inom musikdramatiken. Så tycker Birgitta Svendén i toppen för Kungliga Operans nuvarande ledning. Och det tyckte också Ingmar Bergman år 1954 och år 1974.
Operett av Franz Lehár (1905) Danilo av börd och Hanna från folket Danilo Danilowitsch, Hanna Glawari (obs växling av betonad stavelse för grevenamnet) /jfr också slaviskt: Vladimir Vladimirovitj Putin - som det annonseras innan guldörrarna slås upp i Kreml för Rysslands potentat/
Ingmar Bergman hade i sin ungdom på 1930-talet upplevt ”Glada änkan ” med hovsångarparet Einar Beyron – Britta Herzberg. (Var det Nils Grevillius som tolkade takten?) Genrebeteckningen spelar därvidlag ingen roll. Operett – trivsam liten opera – ja visst. De flesta italienska ’opere liriche’ har tillkommit under stressiga produktionsförhållanden som har liknat dem som rådde för Franz Lehár i Wien år 1905. Fortsätt läsa ”Glada änkan (Die lustige Witwe) – helt intim på Maxim”
MÅNDAGEN DEN 8 JUNI 1964 Vestmanlands läns tidning (VLT)
Bokrecension: ”Jag var anställd i en affär, där revisionen avslöjade en kassabrist på 15.000 kronor. Innehavaren kallade in mig och föreslog en “uppgörelse i tysthet”: jag skulle skriva under en revers och sen sluta min anställning. Men jag krävde att polisen fick anmälan. Det avslöjades att en tidigare anställd hade förskingrat pengarna. Naturligtvis sade jag upp mig, och kort efteråt fick jag ett nytt jobb. Plötsligt en morron låg min avlöning på bordet med en uppmaning att jag borde ge mig av… Min tidigare chef hade ringt till min nya chef och berättat att jag var homofil och därtill opålitlig i ekonomiska sammanhang.” Fortsätt läsa ”Homofilerna – de förföljda, 1964”
Västberlins nya konserthus (1963).
Åhörarplatserna stiger uppåt terrassformigt som vingårdar.
TISDAGEN DEN 20 JULI 1965, Vestmanlands läns tidning
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Den utan konkurrens märkligaste kulturbyggnaden i det återuppbyggda Berlin är det nya konserthuset i Västberlin, fyndigt “döpt” till Cirkus Karajani. Det enda konserthus i världen som är konstruerat för umgänge och social gemenskap. Åhörarna samlas till samvaro i grupper, samvaro mellan grupper, samvaro med och kring upplevelsen. Fortsätt läsa ”Väst-Berlin 1965, “Cirkus Karajani””
Öppningsevenemanget ägde rum onsdagen den 11 januari 2017. Hamburgs nya konsertbygge ovanpå en rejäl lagerlokal vid kajen (Kaispeicher) demonstrerade en generellt sett acceptabel akustik i den stora rymd som upptas av ensemblemangets stora sal med fyra, rent av fem, vindlande rader i diskret gråbeige och blåsvart nyans.
Interval Applause / Opening Concert © Michael Zapf
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Ingen tvekan om att detta är ett arkitektoniskt mästerstycke – en bra bit över två tusen sittplatser, ingen på längre än trettio meters avstånd från ’medias res’. Att jämföra med 1500 platser i Malmö stora Lewerentz-teater (nuvarande Malmö Opera). Viss inspiration har nog kommit från konserthuset i Västberlin ”Cirkus Karajani” färdigställt 1963. Ett ballongklot, ett strutsägg och så till det någon tårtspets i maxiformat. Fortsätt läsa ”Hamburgs “Elphi” har acceptabel akustik”
Nabucco – Verdi var tjugonio år när han skrev verket
Nåväl, protagonisten Nabucco – och vi skall här inte besvära oss med hans längre ”irakiska” namn Nabucodonosor / Nebudkanessar – har ju inga vingar precis. Dennes klumpiga bidrag till operan med hans namn består i en våldsam blasfemi, hädelse, vilken omgående bestraffas med förlust av förstånd, dvs med dårskap. Fortsätt läsa ”Flyg på Nabuccos gyllene vingar från Italien till periferins Norge!”
det var där han hamnade efter
Danmark, Sverige, Finland, Moskva
samt förhör i USA.Exilfärden återspeglas punktvis i expressionistiska kortdikter.
Här hämtade ur ett Brechtnummer (1 // 1964) av Ord och Bild,
kulturtidskrift för de nordiska länderna.
Sex dikter av Bert Brecht (1898-1956) i original samt svenska översättningar (Aleby, Bjurman).
Urvalet är i anslutning till essän “Brecht och kommissarierna” av Stig Jonasson återpublicerad i www.vivaopera.se den 9 december 2016.
Fortsätt läsa
Giordanos ”Fedora” är ingen deckare eller ”krimi”. Det är ett drama om sexuell besatthet, och åtrån bara ökar genom medvetenheten om kontrahentens mord och får ännu högre potens när det blir klart att även konkret otrohet – alldeles purfärsk, in flagranti – finns med i bilden.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Giordanos ”Fedora” är ingen deckare eller ”krimi”. Det är ett drama om sexuell besatthet, och åtrån bara ökar genom medvetenheten om kontrahentens mord och får ännu högre potens när det blir klart att även konkret otrohet – alldeles purfärsk, in flagranti – finns med i bilden. Här gives inte spåret av ömhet, endast fullbordad sexualakt vid ankomst direkt till sängkammaren en timme efter festen med eller utan levererad rumsnyckel – fra un’ora. Fortsätt läsa ”Giordanos Fedora ingen deckare”
ONSDAGEN DEN 21 APRIL 1965 VLT (Vestmanlands läns tidning) Chefredaktör: Anders Yngve Pers, Kulturredaktör: Lars Höög
BOKRECENSION: ”Det stora dilemmat som många av oss sitter i som har utgått från en radikal socialism är att denna socialism inte samtidigt har tillåtit intellektuell och individuell frihet. Att det låter sig förenas är ju fortfarande idealet. Vad som diskuteras idag är frågan huruvida det är möjligt att bevara en individuell frihet samtidigt med en socialisering av samhället.”
Så formulerade Peter Weiss i en intervju de teser han behandlar i sitt stora idédrama med den långa titeln “Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av Herr de Sade.” Eller på originalets tyska: ”Die Verfolgung und Ermordung Jean Paul Marats dargestellt durch die Schauspielgruppe des Hospizes Charenton unter Anleitung des Herrn de Sade.“ Den rolltekniska form, som Weiss har valt för sin idédiskussion, gör att han kan ge en mångfald perspektiv på socialism i teori och praktik. Fortsätt läsa ”Peter Weiss om IDÉER I VÅR TID”
Jag hade våren 1964 uppfattat tidningsnotiserna om att den tysk-svenske författaren m m Peter Weiss våren 1964 följde den just pågående Frankfurträttegången mot personalen i förintelselägret Auschwitz, och att det skulle bli en teaterpjäs.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
FOTO: Markus Gårder
Jag minns mycket väl omständigheterna kring uruppförandet den 19 oktober 1965. Peter Weiss var aktad och etablerad. Scenstycket som på tyska hade titeln “Die Ermittlung” skulle premiärvisas klockmässigt samtidigt i Östberlin (DDR) och i Västberlin (som ju räknades till BRD, Förbundsrepubliken). Fortsätt läsa ”Weiss rannsakar västtyskt välstånd”
”Må på hvart caffehus hvar jude bli förbjuden att nå’nsin stiga in.”
| Carl Michael Bellman (1740 – 1795) – DalaDemokraten 31 juli 1995 |
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Publiceras nu åter, 21 år efter första publiceringen.
”Må på hvart caffehus hvar jude bli förbjuden att nå’nsin stiga in.” Så skriver Carl Michael Bellman i sin mindre kända pjäs “Caffehuset” från 1790, det goda året då äntligen Epistlarna med – den mäktige tidigare kritiske men nu ytterst välvillige Kellgrens berömmande förord – skulle komma i tryck. De populära nymodiga caféerna med manlig publik och kvinnlig personal skildras i detta teaterstycke med ett tydligt antisemitiskt förtecken. En sida hos Bellman som knappast har beaktats. Fortsätt läsa ”Bellman – harmlös antisemitism?”
RECENSION: Anne Sofie von Otter i högform tillsammans med
stråkkvartett i elitklass från skandinaviska bygder i USA.
RecensioBerwaldhallen i Stockholm, 3 november 2016 Anne Sofie von Otter med sin stråkkvartett Brooklyn Rider. Vi ser ryggen till andreviolinisten Colin Jacobsen. Vidare försteviolinen Johnny Gandelsman samt nye cellisten Michael Nicolas. Viola spelas av Nicholas Cords. Musik av bl a John Adams, Elvis Costello, Leoš Janácek, Björk och Philip Glass
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
FOTO: Arne Hyckenberg
(Jo, Anne Sofie von Otter har också förut sjungit till stråkkvartett. Vid ett särdeles celebert och pionjärbetonat tillfälle med självaste Uppsala kammarsolister i Uppsala Gamla rådhus 1986. Ett framförande av den tidigare kryptiskt dolda texten till sista satsen i Alban Bergs berömda ”Lyrisk svit” (1926). För sin hustru Helene dolde tonsättaren kärleken till sin älskarinna genom att i denna kvartettsats chiffrera in en dikt av Baudelaire i tysk version av Stefan George.)
Följande är ett talesätt bland amerikanska europaresenärer: ”It is no use visiting Sweden because it is just like Wisconsin or Minnesota.” Ja, dessa stater i USA påstås vara svenska Småland upp i dagen. Av de amerikanska stråkarna i kvartetten ”Brooklyn Rider” – som sannerligen är mycket mer än Anne Sofie von Otters nuvarande kompgrupp – var det framförallt violaspelaren Nicholas Cords som fick berätta om den skandinaviska bakgrunden. Fortsätt läsa ”Otter from Wisconsin to Old Sweden”
RECENSION: Lila/violett finns med bland de upp till 11 färgord som anses vara grundläggande i alla språk. Han skulle utantilldirigera SON (Norrköpinges symfoniorkester) och magiskt frammana Allan Petterssons trekvartslånga sjunde symfoni i Norrköpings DeGeerhall.
Christian Lindberg iklädde sig därför en tätt åtsittande tunika helt lila, violett, viola. Med denna glänsande skjorta – men framförallt med den sammanhållna, avrundade orkesterklangen – hyllade han sin store svenske symfoniker. Och denne hade ju grundlagt sitt orkesterkunnande innifrån Stockholmsfilharmonikernas – ja, från vilken stråkstämma var det ? , jo just från en pult för altfiol som också heter viola. Fortsätt läsa ”Lindberg, lirare i lila”
– det vill säga alla kvinnor gör så
Den första operan i Kungliga Stockholmshuset på utrikiska. För första gången i svensk operahistoria en flerordstitel på idel italienska. Innan vi berör denna nätta skapelses pendling mellan skräpförklaring och fullständigt superlativ uppskattning, låt oss klä av rubriken dess bokstäver och konstatera vilken som är den exakta betydelsen. Det sista ordet ”tutte”, med ändelsen -e, är en femininform i flertal, vilken alltså alldeles utesluter att det skulle röra sig om vad männen sysslar med. Fortsätt läsa ”Così fan tutte – Så göra de alla”
Han kunde på fri hand rita en perfekt cirkel på svart tavla. Det behövdes för undervisningen i harmonilära (Schoenbergs Harmonielehre är på drygt 500 sidor), ty det gällde att behärska alla regler utifrån den konventionella kvintcirkeln innan man borde tillåta sig själv att trotsa dem.
Svärsonen och kvartettprimarien Rudolf Kolisch visste hemligeter om hur Schoenberg själv arbetade med kompositionen av sin tredje och sin fjärde (amerikanska) stråkkvartett. Det var enligt Kolisch minsann slump och spel med kulramar och räknestickor. Men det skulle man inte skvallra om.
Men innan vi börjar räkna upp Schönberg/Schoenberg:s egna musikdramatiska verk vill jag så långt minnet förmår återberätta något som rör den ofullbordade operan Lulu av Alban Berg. Och jag vill inte be om ursäkt för att jag framhåller Arnold Schönbergs judiska bakgrund. Fortsätt läsa ”Schönberg blev Schoenberg – men Arnold förblev”
Om ett experiment med undervisning i storklass och smågrupper genomfört vid Hagaskolan i Västerås läsåret 1966/1967. Kanske är metoderna som redovisas här fortfarande aktuella.
Artikel av Ingemar Schmidt publicerad i boken "LEKTIONEN svenska" utgiven av SKOLVÄRLDEN AB, 1968.
Högstadiet åk 9. Högstadieläraren i svenska har en relativt stor frihet vad gäller valet av stoff. Vanligen utgör ett aktuellt, engagerande material och en inte alltför stor klass med i varje fall några pigga elever de bästa förutsättningarna för en levande undervisningssituation. Det vore inte svårt att förstå om det åtminstone i ämnet svenska funnes en negativ förhandsinställning hos lärare mot den amerikanske pedagogen Lloyd Trumps system. Ty detta system innebär dels ett storklassmoment, dels att många lärare blir tvungna att ta ett program som de personligen kanske inte engagerar sig för. Fortsätt läsa ”STORKLASS OCH LILLKLASS I SVENSKA”
I Debussys enda opera, “Pelléas och Mélisande”, råder enligt texten mänsklig blindhet. En nyckel i librettot är franskans “aveugle”, vilket är en person som inte kan se.
Enligt sökmaskinen till min dator förekommer ordet “aveugle” inalles 18 gånger och i varje av verkets fem omkring halvtimmeslånga akter. En fransman som är litterärt orienterad – då inkluderande den belgiske nobelpristagaren (1911) Maurice Maeterlinck – associerar gärna ”aveugle” till ett i fransk tradition välkänt ordspråk: Au royaume des aveugles le borgne est roi, vilket formulerat på svenska ger ”i de blindas rike är den enögde kung”. Fortsätt läsa ”Sanningen i Debussys opera”
Avsett som stimulans för att man skall reflektera över sitt operaintresse. Sprider man sina gracer på ett tillbörligt sätt? Mången ”sann” operavän kanske får hjärtat i halsgropen inför vissa anförda verk. (Gounod har glatt fler än vad Schreker har gjort uttalade den vise Stefan Johansson.)
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
På annan plats bland kapitlen i www.vivaopera.se väljs tjugo operakompositörer såsom de bästa. Här väljer man enskilda verk. Inkluderas kan alltså även solitärer – en kompositörs enda operabarn. Efter principen ”värd synnerlig uppmärksamhet” snarare än ”bäst på jorden”. Fortsätt läsa ”OPERAVERK – ENAKTARE OCH MED UPP TILL FEM AKTER”
Inte särskilt egendomligt men det var ”Blowin’ in the wind” med sin seriöst desillusionerade text som blev min första kontakt med Bob Dylans skapande: ”How many times can a man turn his head, pretending he just doesn’t see.”
”Blowin’ in the wind” påstås vara först framförd i ’Gerdes Folk City’ den 16 april 1962 eventuellt utan den ovan citerade tredje versen.
De i lätt bris förbiblåsande fraserna är så suggestiva att knappast någon vågar översätta dem till vilket annat språk det än vore. Och de som har ett melodiinstrument – violin, klarinett, flöjt – vill ta tag i noterna i D-dur eller annan lämplig tonart. Fortsätt läsa ”Bob Dylans Nobelpris för eller emot”
Ja, den så framgångsrika italienska författarinnan heter faktiskt Anita Raja. Man måste säga att detta är oemotsägligt fastlagt.
Här skall halvt på allvar halvt på skämt Elena Ferrante / Anita Raja få ännu ett täcknamn, alias. Nämligen “Maria Lupa”. Och detta skall ”ledas i bevis”, åtminstone på försök.
Den som orkar läsa hela denna framställning får på slutet lite sexualitet att koppla av med. Kunde det kallas underhållningspornografi? Nej, verkligen inte. Ty det rör sig om väl valda skildringar av olikartad sexualdebut. (italiano e svedese) Från tetralogins andra del.
Alla vet att aliasfiguren Elena Ferrante är avslöjad. Det rör sig om en betrodd och pålitlig översätterska hos förlaget Edizioni e/o. Det gäller framför allt översättningar från tyska till italienska och särskilt den – in i det sista på sitt sätt – kommunistiskt DDR-trogna författaren Christa Wolf (1929 – 2011) med bland andra de berömda böckerna:
”Der geteilte Himmel” (Den delade himlen),
”Nachdenken über Christa T” (Vem var Christa T.?),
och ”Kassandra”. Fortsätt läsa ”Elena Ferrante heter egentligen Anita Raja”
Frågor till artiklarna om Syrianerna i Sverige, Allan Pettersson (Cecilia Aare) och Operanycklar (Lars Sjöberg)
Testa dina opera-kunskaper
AV: Ingemar Schmidt-Lagerholm
a) identifiera citatet – ur vilken opera?
b) hur benämns denna föredragsstil?
c) vilka namn har operans båda protagonister?
d) hur stavas dessa namn på ordinarie tyska?
e) varför passar vinjetten till just en blogg som www.vivaopera.se
De tjugo bästa operatonsättarna
DOMARE: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Monteverdi, Händel, Gluck, Lully, Rameau, Mozart, Beethoven, Weber, Rossini, Donizetti, Meyerbeer, Verdi, Wagner, Puccini, Errstrauss, Rimskij, Schreker, Janacek, Britten.
Fidelio är ett problematiskt unikum men trots sin träaktighet så genial att Beethoven måste med i denna lista. I övrigt har tre operor satts som ett minimum i denna konkurrens. Fortsätt läsa ”OPERA’S TOP TWENTY”
Det bästa av de verkligt skrattretande numren i Rossinis opera ”Barberaren i Sevilla” är kanske den så kallade förtalsarian (La calunnia).
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Artikeln publicerad i tidningen Arbetet (Malmö) den 2 juli 1961
Till intrigmakaren Basilios redogörelse för skvallrets förödande verkan har Rossini med oemotståndlig komik använt sin uppfinning crescendot, börjande med ett viskande sus och växande till en kanonskott. Fortsätt läsa ”Barberaren på “Amiralen” i Malmö”
Den verkliga franska grevinnan Germaine Sparre på slottet Kronovall (Österlen) brukade för gästande Lundadiscofiler berätta om sin ungdoms upplevelse med Beaumarchaiskomedin ”Il barbiere di Siviglia” omgjord till ’opera lirica’ av såväl Giovanni Paisiello (1782) som Gioacchino Rossini (1825) i följd efter varandra på samma dag.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Men alla vet ju att den i olika tonlägen upprepade frasen ”Figaro, Figaro, Figaro” är från Rossinis ”Il barbiere di Siviglia” och inte från Mozarts ”Figaros bröllop”, låt vara att det egentligen rör sig om samma av fransmannen Pierre-Augustine de Beaumarchais (1732-1799) skapade teatergestalt. Fortsätt läsa
ALEPPO Väldigt många svenska syrianer står för oumbärliga insatser i vårt gemensamma samhälle. Några få har stuckit ut negativt. Hedersmord, bedrägerier inom socialtjänsten. Den som påpekar det fördömer absolut inte en hel grupp. Men hur är det allmänt sett? Finns det hos dem en enhetlig inställning? Älskar de Putin? Hatar de Obama? Här citeras några uppslagsböcker om Syrien och görs några villrådiga reflektioner.
Nordisk familjebok, Tredje upplagan 1923 meddelar följande om Aleppo
Aleppo, Haleb, stad i franska mandatområdet Syrien. Omkr. 140 000 inv. Aleppo ligger i en härlig oas. vars trädgårdar äro berömda för sina pistacier (”Alepponötter”). Genom sina många kupoler, minareter och palats är det en av de vackraste städerna i orienten. I Aleppo mötas karavanvägar från alla håll. Aleppo ligger vid Bagdadbanan; från Aleppo utgår en järnvägslinje mot söder till Damaskus. Direkt järnvägsförbindelse mellan Aleppo och dess hamnstad Alexandrette är planerad. Fortsätt läsa ”Syrianerna i Sverige – försvarar de de ryska bomberna i sitt forna hemland?”
Wagners sista opera “Parsifal” brukar ses som ett liturgiskt spel i sagomiljö. Men i själva verket handlar det om en modern uppgörelse med könsdriften och om skräcken för sjukdomen syfilis, skrev Wagnerkännaren Ingemar Schmidt-Lagerholm i en artikel i DN 19 mars 2012.
Fortsätt läsa ”Parsifal är Wagners stora drama om sexualiteten”Följande text om Mozarts Idomeneo (1781) är framsprungen i etapper under tiden strax före och strax efter Göteborgspremiären den 24 september 2016
Två storsvenska glanstenorer. Någon minns Set Svanholm som avled år 1964. Någon minns Nicolai Gedda som är retirerad sedan 2001. Men just så grandiost var det när Mozarts opera Idomeneo hade sin Sverigepremiär på Kungliga Operan i Stockholm den 10 januari 1957. Elisabeth Söderström och Aase Nordmo hette tjejerna. Jag skulle kunna rapportera om detta ty jag såg evenmanget tio gånger med då bruklig ungdomsrabatt plus genrepet den 9:e där jag slank in gratis. Jag förde som tjugotvååring barnsligt protokoll efter Bernhard Paumgartners då nyutgivna klaverutdrag. 0.50 0.35 0.55 var akttiderna inklusive applåder. Fortsätt läsa ”Storsvenska tenorer – Idomeneo”
John Adams: Nixon in China. Premiär Stockholm den 1 oktober 2016
Var Nixon månne den ende amerikanske president som tvingats avgå i skam och nesa. Det var den 9 augusti 1974, och snart kom alla verkligt avgörande politiska skandaler att benämnas med ändelsen -gate, vilket fortfarande syftar på Watergate, platsen där underhuggarna begick sitt brott.
Men jag skall ändå inte gå vidare med att fräscha upp minnet av USA:s historia. Endast nämna att dåvarande svenska TV2 på midsommarafton i Nixons dödsår 1994 gav operan ”Nixon in China” av John Adams som kommenterad föreställning under hela eftermiddagen och som ett led i att belysa uppvärderingen av Richard Milhous Nixon.
Tonsättaren John Adams bidrog alltså till äreräddningen av denne republikanske president icke utan karisma. Enligt min mening bidrog Adams även till en äreräddning av den stagnerade operakonsten. Fortsätt läsa ”Adams, äreräddaren”
