I stora städer finns det fortfarande butiker som säljer cd-skivor. De senaste åren har de börjat ägna en stor del av sitt utrymme åt nytillverkad vinyl, särskilt för pop.
Av Nils-Göran Olve
Att ha en fysisk ”skivsamling” har blivit ett retrofenomen och livsstilsmarkör. Utom för en del av oss äkta samlare som rotar bland allt skräpigare lp hos Myrorna och övervintrande skivbörser.
Där kan den kunniga å andra sidan göra verkliga fynd. På den internationella samlarmarknaden går enstaka skivor för femsiffriga belopp. Om de är i gott skick, har rätt konvolut och etikett, och kommer från rätt serie pressningar (identifierad med små siffror i plasten runt etiketten). För de flesta kunder i andrahandsbutiker är detta inte syftet, utan det är nostalgin kring konvolut och hoppet om att hitta något udda till lågt pris som motiverar. Fortsätt läsa ”Äreminne över skivbutiken”
Med 2009 inleddes en serie tonsättarjubiléer: 1809 föddes Felix Mendelsohn, 1810 Frédéric Chopin och Robert Schumann och 1811 Franz Liszt.
Från vänster: Mendelssohn efter en målning av Eduard Magnus, ca 1845. Chopin fotograferad av Louis-Auguste Bisson, 1849.
Den polsk-franske tonsättaren föddes 1810 i Želazowa Wola. Efternamnets polska skrivning är Szopen. Den polska betoningenligger på första stavelsen eftersom polska språket har fast betoning alltid på näst sista stavelsen. Fem mil väster om Warszawa. Po polski: 46 km na zachód od Warszawy. Schumann i en daguerreotypi från 1850. Liszt i mars 1886, fyra månader innan han dog. Fotograferad av Nadar.
Av Göran Tegnér
Detta faktum har inte givit så mycket eko, men faktum är att denna tonsättarkvartett – där alla faktiskt kände varandra, även om de aldrig träffades alla på en gång – kom att påverka musikskapandet under hela 1800-talet och in i 1900-talet. Tillsammans med Carl Maria von Weber (särskilt genom operorna) och Hector Berlioz utgjorde de den musikaliska romantikens främsta representanter.
En af Wagners betydeligste opdagelser er mytologiens anvendelighed i operaen, i musikdramaet.
Wagneriana: Af Henrik Nebelong
(Fra et foredrag ca.2002)
Myte-lignende temaer findes i andre komponisters værker: eventyr, fabler osv. og Gluck har jo f.eks. på en fantastisk måde direkte behandlet Orfeus-myten, Händel f.eks. myten om Seramis og Jupiter. Alligevel må man nok sige, at Wagners myte-værker er noget helt særligt. Også fordi han går til sagen med sand tysk grundighed. ”Ringen” er den mytologiske opera par excellence.
Og det er den mytologiske tænkning i dette værk, jeg vil koncentrere mig om i aften. Fortsätt läsa ”Mytologi”
”Flygande holländaren” från år 1843 är inte Wagners första opera men den är det tidigaste av de verk han ville godkänna för visning i den festspelsteater han skapade i Bayreuth.
Först publicerad den 28 maj 1960 i tidningen Arbetet
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Texten har Wagner, som till alla sina verk, skrivit själv. Förlagor finns i noveller av Heinrich Heine och Wilhelm Hauff, men inspirationen kommer från Wagners egna upplevelser under en sjöresa från Riga. Operan handlar förstås om den till evig seglats fördömde holländaren. En gång vart sjunde år får han gå iland. Finner han då en kvinna som verkligen blir honom trogen, så kan han bli frälst. Fortsätt läsa ”Flygande start för festspelen”
Richard Wagners norska ”Holländaropera” såsom framförande på ort och ställe vid Noregs Sørlandet. Turism dit? Glöm det! För det är och blir absolut inget att tänka på. Och hur förklaras bäst detta tvärstopp i fantasin. Astrid och Ingemar tog under juli 2018 en biltur till grannlandet för att uppleva och undersöka.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm FOTO: Astrid Haugland
Med hjälp av det fackhistorikerna kallar kvarlevor och ’berättande källor’ kan i kombination platsen för Wagners norska nödhamn 29-30 juli 1839 exakt och precist lokaliseras: Borøya ute på en udde. Närmaste tätort är Tvedestrand med bibliotek, hotell och annat fint. Platsen består i nuläget av en mindre kaj, vilken tjänar som momentan tilläggsplats för fritidsbåtar. I lugn, trivsam och trång ro bor här nytillkomna sommargäster samt ättlingar till en långt tidigare verksam kustbefolkning. Inget talar för att här någonsin skulle ha funnits något Wagnermedvetande. Annat än på sistone lite löst påklistrat så där. I inget av husen finns ättlingar till folk som kan ha haft minnen av något tyskt tonsättarbesök. Fortsätt läsa ”Wagnerturism till norska Sørlandets Tvedestrand?”
Nog är det förunderligt med Bachs musik. Johann Sebastian Bach lär vara på väg att gå om både Mozart och Beethoven som världens mest framförda tonsättare. 270 år efter sin död.
TEXT: Elisabeth Edström VIDEO: Astrid Haugland
Jag minns väl den dag min pianofröken tant Gerda satte något som hette ”Solfeggietto” i mina barnahänder. En ögonblicklig förälskelse. Detta var ändå inte pappa Bach utan en av sönerna, Carl Philipp Emanuel.
Senare lärde jag känna Johann Sebastians Inventioner, Partitor – och all orgelmusik – fantastiska Preludier och Fugor, koralbearbetningar och Triosonater. En otrolig skatt för alla kyrkomusiker.
Organist Elisabeth Edström spelar Bach
i Botkyrka kyrka.
Toccata och fuga i F-dur (16:15)
Den uppmärksamme kan i videon hitta hänvisningar till kyrkans ålder.
Fem koraler: (12:18)
”Meine Seele erhebt den Herren” BWV 648 ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare”.
”Der Tag, der ist so freudenreich” BWV 605 ”En jungfru födde ett barn idag, det vi skola prisa och ära”
”Herzlich tut mich verlangen” BWV 727 ”Jag längtar av allt hjärta att saligt skiljas hän”
”Erstanden ist der heil´ge Christ” BWV 628 ”Uppstånden är den helige Kristus”
”In dir ist Freude” BWV 615 ”I dig är fröjden”
Inspelningen följer kyrkoårets ordning
Inspelning från Botkyrka kyrka, söndagen den 5 augusti 2018.
Ljud och video: Astrid Haugland
Och körmusiken. Under sin anställning i Leipzig (1723-1750), då Bach hade ansvaret för all musik i stadens fyra huvudkyrkor och undervisning i Thomasskolan, skrev han nya kantater för varje söndag under flera års tid. Fortsätt läsa ”Ach, du lieber Bach!”
Verdis opera Attila här och där. Hösten 2015 ledde Giovanni Impellizzerri Sveriges enda föreställningar av Verdis opera Attila. Sparsamt och effektivt – ändå sprudlande – på Estrad i Södertälje. Var annars? Lars Sjöberg, minsann, hade ett finger med i spelet.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Likväl tar sig sympatiske mästerdirigenten Riccardo Chailly och ressigören (förlåt regissören skall det vara) Davide Livermore före att göra just Verdis Attila i full Mussolini-mundering såsom öppningsföreställning i december 2018 på Milanos LaScala. Dirigat, orkester, kör sångsolister voro ”nästan” lika bra som i Södertälje tre år tidigare. Fortsätt läsa ”Mussolini får spöka på LaScala”
Indhold:
1: Wagner kort
2: Mødet med Wagner
3: Wagner-ouverture i København
1: Wagner kort
Wagners livsløb strakte sig fra maj 1813 til februar 1883. Det blev præget af en utrolig energi og rastløshed. Efter halvt gennemførte musikstudier, et par kapelmesterjobs på tyske småscener.
Ægteskab med en enlig mor, den smukke skuespillerinde Minna Planer. Rodede livsforhold. Flugt for kreditorer via sørejse. Storm. Nær skibbrud. Proletartilværelse i Paris. Endelig gennembrud med operaen ”Rienzi”. Succes. Kongelig hofkapelmester i Dresden.
Nye værker: ”Den flyvende Hollænder”, ”Tannhäuser”, ”Lohengrin”. Kommunistiske taler i ”Fædrelandsforeningen”. Deltagelse i revolutionen i 1849 sammen med Bakunin. Eftersøgt. Landflygtig. Asyl i Schweiz. Nye værker: ”Ringen”. Dramaer. Politiske og filosofiske skrifter. Antisemitisme. Kærlighedsaffærer. Fortsätt läsa ”Wagneriana. Af Henrik Nebelong”
Inledning till en svit med Astrid Hauglands bilder från ett ”Meistersingerspiel” där operasångare från 1980-talets Nürnberg i stället för Wagner sjunger och agerar enligt medeltida sångböcker.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm FOTO: Astrid Haugland
Wagner betecknar Mästersångarna i Nürnberg såsom en komisk opera. Den innehåller verkligen många lustiga partier och friska, omedelbara folkskildringar. Men där ryms också djupa inslag av vemodigt allvar och poetisk vishet. Icke allenast härutinnan skiljer den sig från de komiska operor man eljest känner. Den har även yttre dimensioner (en musiktid överskridande fyra timmar), som man enligt äldre begrepp inte gärna förenar med begreppet komisk opera.
”Oönskad intimitet” har blivit ett nypåfunnet slagord. Innan vi går vidare till att kommentera bilden med fem dirigenter anno 1929, låt oss gå tillbaka drygt tvåtusen år.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Den så kallade grekiska demokratin för åtskilligt mer än 2000 år sedan. Som gällde för manliga elitmedborgare i Aten. Pedofili (gossekärlek) var det normala och utövades såväl fysiskt som intellektuellt. De äkta fruarna fick inte gå med till teatern utan skulle hålla sig hemma i den särskilda kvinnosalen (gynaiceion). Men på teatern fanns det helt polygamt många hetärer (prostituerade) med sexuell och/eller intellektuell kompetens.
Ovanstående är ett berömt foto från 1929. Tio år före andra världskrigets utbrott. Dåtidens livligt kulturella Berlin. Från vänster Bruno Walter (1876 – 1962), Arturo Toscanini (1867 – 1957), Erich Kleiber (1890 – 1956) , Otto Klemperer (1885 – 1973) och Wilhelm Furtwängler (1886 – 1954).
Går det att karakterisera dem individuellt? Ett tunt försök:
Furtwängler:alltid finns det något på djupet, förvisso en puka
Toscanini:ömt tolererad prestationsfanatiker
Walter:resultatinriktad vänlighet
Kleiber:energisk noggrannhet
Klemperer:obevekligt rak i ryggen.
Alla har de bemärkbart dirigerat Wagneroperor, exempelvis:
Jean (eller Johan) Kullin (1821-1868) är namnet på en pianist, som vågade sig på att leva som frilansande, kringresande musiker i Sverige. Man stöter på hans namn i publicerade översikter över musiklivet i Uppsala och Göteborg, och man förstår att en nämare presentation av honom kan kasta ljus över villkoren för en turnerande musiker i 1800-talets Sverige.
Jubeldoktor Lars Rydbeck Uppsala/Lund föreslår Anùlus Nibelùngi som rubrik för förordet Præfatio. Utmärkt så! Mitt urgamla lexikon tillägger svenska betydelserna fingerring, sigillring. Och vidare enligt lexikonet "Rätt att bära guldring hade i Rom endast ämbetsmän, senatorer och riddare." Vi lägger alltså primärt åtsidan föreställningen att det även kunde syfta på en omslutande brinnande figurativ ring.
För bloggens olika Ring-kapitel finns en gemensam återkommande disposition. 1)En bild av vikt 2)Text eller ljudfil av Ingemar Schmidt-Lagerholm, publicerad i det förgångna. 3)Ljudfiler till två versioner av varje enskilt verk. 4)Ytterligare belysning och fokusering. 5)Punkt.
Wagnerringens kronologi
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Mellan smidesscenen i början av Siegfriedoperan och slutet av Götterdämmerung ligger endast få dagar. Det sagda är innehållet i vad Carl Dahlhaus skriver – auktoritativ nestor bland Wagnerforskare. Sammalunda förmedlar den excellente konsertpianisten Stefan Mikisch i sina Bayreuthintroduktioner (även på CD, år 2003).
Vanligen betraktas Wagners Nibelungenring som en svävande myt utanför tid och rum. Just genom att vara utlyfta från en banal vardag får de mänskliga konflikterna allmängiltighet utanför konventioner och brottsbalk. Det är inte ofta som den innehållsliga kronologin alls dryftas ens i de mest vederhäftiga kommentarer. Och det finns ju inte som i teveserier skyltar med angiven epok.
So verfluch ich die Liebe. (Så förbannar jag kärleken.)
Utkast till scenbild för Rhenguldets första scen i samband med att Nibelungens ring uruppfördes i sin helhet i Bayreuth 1876. Konstnär: Josef Hoffmann.
Av Ingemar Schmidt-Lagerholm
Wagner var inte minst genom brodern till sin registrerade fader totalbeläst vad gäller Aristoteles och de grekiska tragöderna. Följden vid dåtidens gammelgrekiska festspel var ju tre tragedier samt ett epilogartat mera lättsamt satyrspel, således utgörande en tetralogi om fyra separata enheter.
Denna ordning använde Wagner i sitt förstorade verk Nibelungens ring, så när som på att han satte satyrspelet först och kallade detta ”Vorabend”.
Vereint sind Liebe und Lenz! (Sammanflätade är kärlek och vår!) Ur Siegmunds Vårsång.
Astrid Haugland förfärdigade i början på 00-talet ett antal keramikkfiguriner med motiv från operans värld: ”The Rake’s Progress” av Straviskij, Beethovens Fidelio. Wagners Ring blev härvidlag en torso. Men Nornorna finns ju att beskåda vid bloggens kapitel Götterdämmerung, och här är ett bakomslingrat par väl så intensivt som några Valkyrians wagnertvillingar framifrån.
Siegmunds Vårsång (Winterstürme wichen)
”Den danske Wagnertenoren Lauritz Melchior (1890-1973) sjöng med den allra största ära världens operascener runt: Lohengrin, Parsifal, Siegmund, Tristan – inte lika gärna och mera sällan Siegfried. Fortsätt läsa ””Ringen”: Vi väljer Valkyrian”
Den med mig alldeles jämnårige Lars Lönnroth har ägnat stor del av sitt förnämligt produktiva liv åt fornisländsk litteratur. När Lars Lönnroth i förordet till sin senaste bok i ämnet, ”Det germanska spåret” (2017), skriver: ”modern forskning har visat att de texter, som ingår i denna tradition, har tagit starka intryck av latinsk, kristen och romansk medeltidslitteratur”, så är det främst hans egna insatsers förtjänst. Alltså inte såsom tidigare hade ansetts självklart: isolerat ’norrønt’, som den norska termen lyder.
”Du har rätt, jag är ingen wagnerian, men jag har dock haft glädje av Ringen.” Mejl från Lars Lönnroth 2018 07 27.
Lars Lönnroth undgår inte att på den ’tunga’ sidan snudda vid Wagner och på den ’lätta’ sidan beröra Tolkien med mera. Den inledningsvis avbildade Ramsundsristningen återfinns exempelvis i nämnda bok, sidan 75. Det framgår ju av det Lars Lönnroth där skriver såsom kommentar att han inte är wagnerian i djupare mening. Men Lars Lönnroth är här mild, inte aggressivt ignorant såsom en Maja Hagerman eller en Anders Carlberg.
Läs och avnjut denna senaste bok i det isländska ämnet av Lars Lönnroth för dess egen fascination. (Och varför inte ta del av dennes rättvisa ungdomsförsyndelse ’Litteraturforskningens dilemma’ från 1963). Indirekt uttalar Lönnroth klart att Wagners ”förlagor” (även allmänt sett) föga förtäljer om det djuppsykologiska innehållet Wagners musikdramer. Fortsätt läsa ””Ringen”: Siegfried i Sverige”
”Es riß!/Det brast!”. Wagners tre nornor i förspelet till Götterdämmerung (Ragnarök) avbildade som keramikfigurer av Astrid Haugland.
(001)
Götterdämmerung: Vorspiel ”Die drei Nornen”
Ragnarök: Förspel ”De tre nornorna”
(002)
Schluß der ersten Scene.
Första scenens slut
(003)
Die dritte Norne:
Den tredje nornan:
(004)
Zu locker das Seil! mir langt es nicht: soll ich nach Norden
För löst är garnet, jag lyckas ej. Skall jag räcka ändan mot norden
(005)
neigen das Ende, straffer sei es gestreckt!
måste den sträckas hårdare!
(006)
Die Dritte, Die Zweite, Die Erste (nacheinaner): Es riß!
Den tredje, den andra, den första (efter varandra): Det brast!
(007)
Die drei Nornen: Zu End’ ewiges Wissen! Der Welt melden
De tre nornorna: Slut med det eviga vetandet! Åt världen
(008)
Weise nichts mehr: hinab, zur Mutter, hinab.
meddelar vi inget mer: ner nu härifrån (till moder Erda), ner.
Det krävs god träning i mytologiskt tänkande för att få grepp om vad som här avses. I högre regioner väver nornorna journalistiskt undersökande ett världsnät för det förgångna, för det framtida. World Wide Web skisserat i myternas värld långt före vårt vardagliga nät/nätet. Men trots alla snikvägar krackelerar, eller blockeras världsnätet, (”Es riß!“). Åter till jordens inre, där urmodern Erda kunde ge trygghet. Fortsätt läsa ””Ringen”: Wagners gåtor i Göteborg (Götterdämmung).”
Huruvida den inledande scenen i fjärran Fontainebleau-skogen skall vara med eller ej i Verdis opera Don Carlo(s). Därtill kan många förståndiga och känslomässiga argument anföras. Först då lite teaterhistoria sådan Ingemar har inhämtat den hos professor Ingvar Holm i Lund.
Denna sommar 2018 från den 28 juli ger ’Operan på Skäret’ vid Kopparberg i Västmanland Verdis ”Don Carlo” i fyra akter på italienska. Tågresor från Stockholm erbjuds. Läs mer på hemsidan http://www.operapaskaret.se/ .
För att inte gå alltför långt bakåt i tiden kan vi börja med Shakespeare på 1600-talet. Vildvuxet, stort persongalleri, många platser, överlång berättad tid.
Den så kallade fransk-klassisimen på 1700-talet. Och här erinrar sig Ingemar desslikes sina lärare vid Kungsholmens gymnasium i Stockholm: Ivar Dahlberg och Gunnar Kjellin.
Stränga tre enheter: a) platsens b) tidens c) handlingens.
Alltså ej för en teaterscen orealistiskt många platser, helst inom ett dygn (24 timmar) samt få närstående personer. Det kunde bli den perfekta teaterpjäsen.
Mot detta reagerar tidig tysk ”Sturm und Drang”. Exotism. Fjärran länder. Fantasieggande romantiska egendomligheter skulle det i stället vara.
Mot slutet av 1800-talet återkommer de stränga enheterna med bland andra Ibsen och Strindberg. Fjärde väggens dramatik. Ridån är rummets fjärde vägg. Ridån går upp och publiken tittar realistiskt och naturalistiskt in i en vardagstillvaro med laddade repliker.
Friedrich Schiller (1759-1805) som ju står för förlagan till Verdis opera finns hos punkterna två och tre. Sin Don Carlos avfattar Schiller dock inom den huvudsakligast enhetliga fransk-klassiska ramen. Det betyder att en scen i Fontainbleau-skogen nära Paris från Schillers synpunkt i detta fall är otänkbar. Det är det centrala Escorial i Spanien som gäller. Fontainbleau-scenen återfinns alltså inte hos Schiller. Den är ett tillägg i Verdis libretto-fabrik. Fortsätt läsa ”Don Carlo(s) av Verdi i fem eller fyra akter – franska eller italienska?”
Först publicerad den 17 september1968 i Vestmanlands läns tidning
Vid en ofta omtalad konsert i Wien 1849 dirigerade Franz Berwald tre egna orkesterfantasier: ”Erinnerungen an die norwegischen Alpen” (’Minnen från norska fjällen’. Detta var under ’unionstiden’) samt ”Elfenspiel” (”Älvalek”) och eventuellt uvertyren ”Golconda”. Dessa tre stycken utgör ena sidan av en Berwaldskiva, som Nils Castegren har producerat med Radioorkestern under Sixten Ehrling. Uppenbarligen har Castegren velat ge just Ehrling det här uppdraget trots dennes kolporterade uttalande: ”Berwald är fyrkantig och inte nog spännande för mig”. Fortsätt läsa ”Ehrling och Berwald”
Från 40- till 90-tal var Sixten Ehrling en markant del av Stockholms musikliv. Vi som gick på opera och konserter andra hälften av 1900-talet tog intryck av hans tydliga, ofta dramatiska tolkningar av en bred repertoar: på Operan allt från Mozart till samtida uruppföranden, opera så väl som i yngre dar balett; på Konserthuset från Bach och Haydn till (även där) dåtidens avant-garde.
Av Nils-Göran Olve
Sixten Ehrling
Sixten Ehrling växte upp i Malmö där han var född 3 april 1918. Efter studentexamen kom han 1936 till Stockholm för att gå organistlinjen vid Musikkonservatoriet – hans far tyckte att han borde skaffa sig ett yrke. Parallellt anlitades han ofta som pianist i underhållningssammanhang, men också som ackompanjatör och pianosolist. Studierna innehöll offentliga framträdanden, och från 20-årsåldern betraktades han som en synnerligen lovande pianist. Säsongen 1939/40 var han vid sidan av studierna oavlönad repetitör på Operan.
Operans arkiv, sökbart på nätet, uppger att han uppträdde 1 533 gånger i 111 olika produktioner åren 1940-98. Då är turnéer inräknade men där saknas framträdanden som inte helt var i Operans regi, som hans allra första framträdande vid en elevkonsert 27 april 1940.
Öresundsbron är en mäktighet som, i det läget, inte ens medåkande, gästande mästerfotografen, långe Sten Billsson förmådde ge riktig rättvisa åt. Vi återger initialt likväl ett fotografi uppdragstaget av denne Sten Billsson. Någon vidare vy var det förstås inte vare sig norrut mot barndomens Lo^mma och Bjä`rred eller söderut riktning Kla~gshamn och Skanör. Det skulle kanske en hög turistbus ha bjudit på.
Bilfärd över Öresundsbron i riktning mot den bosättning på grushögar, vilken sedermera fått namnet Malmö. Foto:Sten Billsson.
En god vän till mig, som också när det begav sig var lundadiscofil, berättade att hen nyligen hade bilfärdats över Öresundsbron. Och, konstaterade hen om detta magnifika bygge, att där vore man på väg antingen i ena riktningen mot København (Kongens by) och krångligt belägna ”Operaen paa Holmen” eller i andra riktningen till den bosättning på grushögar, vilken sedermera fått namnet Malmö och det som numera borde heta ”Lewerentz-Operan” men som i discofilens tid bar namnet ’Malmö Stadsteater’.
Ja, sa jag, det där med att hylla dess legendariske arkitekt Sigurd Lewerentz kan jag hålla med om. Men Malmö är väl ingen grushög heller. Och då fick jag beskedet att det på gamla kartor tydligt kan läsas ortnamnet MALMHAUGAR, vars första led är liktydigt med ’sand, grus’ medan det andra ledet i etapper har förkortats haugar>haug>hög>ö. Alltstå långt ifrån någon ö ute i Öresund.
Den äkta modernismen i konstmusiken är vad vi lundadiscofiler alltid med själ och hjärta har omfamnat. Alltså tog sig vännen fram till dessa sydskandinaviska metropoler 180505 och 06 då det skulle bli en tvåfaldig begivenhet: lördagen 5 maj 2018 vankades premiär i Malmö på operan ”Der Park” av Hans Gefors, medan København dagen efter, söndagen den 6 maj, bjöd på ”The Exterminating Angel” av Thomas Adès (uttal ejdes). Fortsätt läsa ””Parken” och ”Ängeln” på var sin sida av Öresundsbron”
Lördagens påbörjade serie med Taube senior (SR P2 180616 kl 12) ville inte förmedla treminuterskänsla. (Varför det blir pris för Sankt Sebastian skall strax förklaras)
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Denna reflektion skall fokusera på ljudbit om tre minuter. Men audiohistorien innhåller ju andra synnerligen spännande ting.
Några strödda exempel:
Redan 1937 kunde Toscaninis operaföreställningar i sin helhet tas upp med filmens ljudteknik. Louis Armstrong spelade i början av 1920-talet in virtuosa trumpetsoli på så kallad cylinder. Nedteckningar gjordes noggrant ornament för ornament. Rullarna är förkomna men Bent Persson har efter notmaterialet kunnat rekonstruera och presentera i utvidgat musikantiskt sammanhang. John Fernström fick år 1947 sin klarinettkonsert utförd av Louis Cahuzac på tonsättarens trådband Luxor. När Fernström några år senare i närvaro av bland andra konstnären Bertil Englert högtidligen klingande skulle demonstrera sin tjugominutiga trådrulle så fanns där alls inget ljud.
(Den som i följande text märker en liten anspelning på Sankt Sebastian kan komma att belönas med ett pris.)
Birgit Nilsson du minns.
Vet du var
hennes minne väl finns?
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Helt säkert har många lärt sig hitta vägen dit nästan ända framme vid Torekov och begynnande Kattegatt-havet. I chartrad buss eller med gps-försedd familjebil. Kanske kommer en utförligare och bättre skyltning snarast till stånd.
Måndagsmorgonen den 7 maj 2018 letade jag rätt på Birgit Nilssons barndomsgård. Något som vid detta tillfälle, utan fasta vägvisare, inte var någon given facilitet.
Enhver leksikonartikel om Richard Wagner (1813-1883) og enhver musikhistorisk fremstilling om ham fremhæver hans brug af ”ledemotiver” som et kompositorisk hovedprincip i hans værker – de musikdramaer, hvis tekster han også selv forfattede.
Af Henrik Nebelong
Artikeln publiceras med tillstånd från den digitale skriftserien ”PubliMus”, Skriftserie från SMKS Syddansk Musikkonservatorium & Skuespillerskole
Disse ledemotiver er bestemte korte vendinger i musikken, der karakteriserer de enkelte personer i dramaets handling, bestemte idéer, følelser, begivenheder eller sågar bestemte rekvisitter som sværd, spyd osv.
Det var år 1980 med operan ”The English Cat”. Men ett så impertinent, insinuant flygande fråge-påstående tarvar väl ändå åtminstone en begriplig förklaring.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Och förklaringen kommer i denna text. Jag innehar sedan år 1992 nämnda opera i en engelsksjungen CD-inspelning, dirigerad av Markus Stenz. Jag upplevde en tysksjungen lokal föreställning i Nürnberg 860413, dirigerad av Wolfgan Gayler och i regi av Götz Fischer (just Fischer).
Figuriner av Reinhard Heinrich som ansvarade för scenbild och kostymer till uppsätningen av ”Die englische Katze” i Nürnberg 1986.
Jag har VHS-bevarat en engelsksjungen föreställning från ’Neuburg an der Donau’ 1993, där mästaren Hans Werner Henze har totalansvar. Scenbilder, kostymer, regi samt dirigering. Som vore det självaste Richard Wagner på 1830-talet i då lettisk-rysk-tyska Riga.
För att gå här vidare saxar jag omärkligt några stycken ur vad som skrevs av Bernd Stopka i anslutning till senaste insceneringen i Hannover 2016, dirigent Mark Rohde, regi Dagmar Schlingmann. Det rör sig i denna Henze-opera från 1980 om the ”Royal Society for the Protection of Rats” (RSPR). Eller på tyska KGSR (Königliche Gesellschaf für den Schuz der Ratten). Ty för de flesta av sina operor är Henze själv – med partituranpassning – involverad i operans flerspråkighet. Hoppas läsaren har förstått att det handlar om satir och parodi i kvadrat och kubik. Fortsätt läsa ”Hans Werner Henze (1926 – 2012) förutsåg han Svenska Akademiens sönderfall?”
En försäkringsrättslig studie. Lund 1943. Gleerup. 262 s. Kr. 8.50. — Skrifter utg. av Juridiska fakulteten i Lund. IV
Folke Schmidt, 1940
Folke Schmidt var en av huvudskaparna till den så kallade ”Svenska modellen”. Allmänt om kollektivavtal, lagen om anställningsskydd (LAS) samt dylika delar. Han lät ”högrenivå” -studenter – även när han gästade Lund och Göteborg – utföra rollspel såsom förhandlande företrädare för näringsliv och arbetstagarpart. Han föreställde sig en konjunkturanpassad flexibilitet. Så tedde sig saken vid samtal med äldste sonen Ingemar, åren 1974 till 1980 efter faderns pensionering. ”Vi vill inte heller riva upp arbetsrätten” så uttalar sig moderatledaren Ulf Kristersson (SvD 180408) Det kunde även ha formulerats: Vi vill inte heller riva upp Folke Schmidts arbetsrätt.
Folke Schmidts universitetsläroböcker uppdateras ständigt och hålls vid liv av Ronnie Eklund, Åke Bouvin, Anders Viktorin, Axel Adlercreutz, Lars Tottie m.fl.
En försäkringsrättslig studie. Lund 1943. Gleerup. 262 s. Kr. 8.50. — Skrifter utg. av Juridiska fakulteten i Lund. IV.
I sin undervisning i civilrätt vid universitetet i Lund har tf professorn Schmidt bland annat haft att föreläsa över försäkringsrätt. Vid de studier av försäkringsavtalslagen han för detta ändamål företagit har han fått ögonen på åtskilliga intressanta och betydelsefulla spörsmål, vilka anknyta till de försäkringsrättsliga begreppen faran och försäkringsfallet. Det är resultaten av den möda föreläsaren nedlagt på att vinna klarhet i dessa spörsmål, vilka han nu offentliggjort i ovannämnda avhandling. Fortsätt läsa ”FOLKE SCHMIDT. Faran och försäkringsfallet.”
Om Polarpristagaren Pierre Boulez tycker Ingemar ungefär så här efter att i egenskap av musikrecensent ha följt hans musikergärning i ett halvt sekel. Såsom tonsättare tillhörande det mest fascinerande som finns.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Lönar sig alltid att flerfaldigt lyssna på. Ett antal ljudfiler återfinnas nedtill.
Och dirigenten Pierre Boulez är minsan duktig partiturläsare vad gäller musikens ytstruktur. Men djupet var är det ? Han kan spela Haydn och andra klassiker rakt igenom utan reprisers respekterande. Och skickligt uruppförde han radikalistiska ”Utmost” av Sven-David Sandström, som sedan beträdde en ganska annorlunda väg. Fortsätt läsa ”Tonsättaren Pierre Boulez (1925 – 2016)”
Mozarts fyra första pianokonserter är plagiat! Hela materialet är taget från tonsättare som var etablerade i Paris på 1760-talet — Schobert (obs o!), Honnauer, Rapauch, Eckard.
Först publicerad tisdagen den 28 december 1965 i Vestmanlands läns tidning
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Det var år 1764 som pappa Leopold visade upp sina underbarn i Paris. Åttaårige Wolfgang och tretton-åriga Nannerl hänförde publiken med populära sonatsatser. Fortsätt läsa ”Mozart på stöldturné i Paris”
Det händer att jag köper pirat-cd. Med det menar jag skivor eller nedladdning av ljudfiler från säljare på nätet, där det är uppenbart att den jag köper av inte har producerat eller förvärvat inspelningarna på ett sätt som ger dem rätt att kommersiellt sälja dem. I mitt fall handlar det om operaföreställningar.
Äldre inspelningar kan vara fria från copyright, men ofta handlar det om helt färska föreställningar.
Det är väl en fyra-fem olika leverantörer i USA, Kanada och Italien som jag har anlitat: Opera Depot, Premiere Opera (två olika i USA och Italien), House of Opera och någon till. Ett par av dem mejlar listor månatligen eller några gånger per år, och de har omfattande kataloger på internet. De billigaste tar bara fem dollars per cd eller dvd. Fortsätt läsa ”Mina första piratskivor – en skivsamlares tredje resa”
Och så var det ”Rigoletto” nyligen i Malmö, som jag absolut bara känner från recensioner.
En reflektion av Ingemar Schmidt-Lagerholm
Inget i librettot säger att Rigoletto verkligen har haft ett förhållande med Gildas mor. Vi får anta att Rigoletto var välbeställd. Han förefaller ha en förnäm stadsbostad.
Har skaffat sig en dotter alternativt en fosterdotter från ett barnhem. Åren går och vad han för henne dillar om modern blir allt mera pinsamt och osammanhängande, motstridigt för Gilda. Fortsätt läsa ”Holtens ”Rigoletto” Malmö mars 2018”
Det er velkendt, at ændringen af en enkelt streg eller farve i en tegning kan ændre tegningens udtryk fuldstændigt, som når f.eks. et ansigt får tilføjet blot en lille skygge ved mundvigen. Det samme gælder indenfor musikken.
Henrik Nebelong har här mycket att lära oss under rubriken ”Langer Ton” hos Wagner, framförallt behandlas ”Meistersinger”. Gå till artikelns första notexempel. Även den som inte är van vid att handskas med noter ser att första noten har satts inom parentes. Alltså struntar vi i den. Varpå följer två fallande språng. Det rör sig först om c till ett lägre g därpå i annat läge ännu ett fallande språng från a till e. Dessa språng äro fallande kva^rter (inte kvarter). I den här omtalade ”Bar”-formen kunna dessa fallande språng utsmyckas med mellanliggande toner. Det är vad som sker i det tredje fallande språnget från f till c (via e och d). I mästersångarnas ”handbok” är detta två ”Stollen” med ”Abgesang”.
Tillsammans på ”gammeltyska” blir detta en ”Bar”. Du känner förstås igen ordet från engelskans ’bar’ = en takt. Då rör det sig emellertid om något väsentligen annorlunda. Det musikaliska innehåll som ryms mellan två så kallade taktstreck i notbilden. Väldigt enkelt uttryckt är i normalfallet en engelsk ’bar’ av väsentligt kortare duration än en gammeltysk Bar. Någorlunda rask ’fyrtakt’ kan ge omkring en dryg sekund för en ”engelsk bar”. Låt oss anta att mästersängarnas Bar borde utsträcka sig till omkring 10 sekunder eller avsevärt mer.
Danskans ”forskudt” är naturligtvis ’förskjuten’.
Mycket nöje i en vidunderlig dansk framställning. (ISL)
Af Henrik Nebelong
Blot ændringen af en enkelt tone, af instrumenteringen eller af rytmen i et tema kan forandre dette helt og holdent, således som det er demonstreret i musikkens talrige store variationsværker som f.eks. Bachs ”Kunst der Fuge” og Beethovens ”Diabellivariationer”.
Et af de mest forbløffende og mest illustrative eksempler på en sådan musikalsk variationskunst findes i tre-fire af Richard Wagners (1813-1883) sene værker: ”Siegfried”, ”Götterdämmerung”, ”Mestersangerne i Nürnberg” og ”Parsifal”. De stammer fra årene 1856-1882. Fortsätt läsa ”Wagner og Marners ”Langer Ton””
BLOGGENS ANDRA AIDA: Vad gäller en för honom ny opera har Ingemar alltid (sedan 1955) först lyssnat på musiken utan att alls bry sig om något dramaturgiskt innehåll. Genom olikartad läsning får man ju lätt reda på huruvida sådan lyssning borde ”löna” sig såsom blott och bar musikupplevelse.
Av Ingemar Schmidt-Lagerholm
1) Lyssna på ljudfiler utan kännedom om handling. Finns såsom helhet två gånger här på bloggen. Med Jussi Björling sist efter bloggens första Aida – en musikalisk analys av Henrik Nebelong. Mer om det nedan.
Samt Toscaninis ljudupptagning, vilken genom omtagningar anses vara förbättrad jämfört med den Toscanini-film från 1949 som finns på Youtube. Vi har hållit oss till fulla vinylskivesidor om genomsnittligt 25 minuter. Repetera gärna dessa klanger när nålen har gått till skivsidans slut.
(Jag tänker inte här berätta att just Aida i grammofonskivans barndom utsattes för den ”älskvärda” behandlingen OPERA WITHOUT WORDS. Det vill säga martialisk trumpet för Radamès, ljuv klarinett för Aida, gnällig oboe för Amneris, förstärkt cello – eller var det trombon – för Amonasro. Men för att förtälja detta har jag inte just nu slösat några allafingrars tangentnedslag.) Fortsätt läsa ”En novis nalkas Verdis Aida – en rekommenderad väg”
Presenteras i ljud och bild tre låtar från Trappan Annexet i Vällingby tisdagen den 20 februari 2018. Spelar gör Bent Perssons Hot Stompers (Bent Persson trumpet, Kaj Sifvert trombon, Ulf Dreber sopransax, Pelle Larsson piano, Jacob Ullberger banjo, Thomas Ekström bas, Per Lilliehöök trummor). Klassisk jazz.
Ljud och video: Astrid Haugland
* Ain’t Misbehavin’ 4’23” * Down in Honky Tonk Town 3’51” * High Society 2’55”
De två släkterna med de för oss svenskar svåruttalade namnen försonas aldrig. Trots att man kunde säga att två ungdomar offrade sina liv för en sådan försoning.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Låt oss genast säga att temat för en italiensk opera av Vicenzo Bellini är uråldrigt. Föruton en klanfejd ingår vad som benämns ”arketyper”. Vi kan kalla det levande symboler för det allra djupast mänskliga. Från mänsklighetens allra äldsta skikt men för den skull inte primitivt. Sagan om ”Pyramus och Tisbe”. Diakront i historisk nivå med Adam och Eva. Det urkvinnliga respektive det urmanliga. Och faktisk geografiskt sett ungefär från de trakter som nu så systematiskt raseras och ”befrias” från mänskligt innehåll.
Vad är naturligare än att Giovanni Impellizzeri såsom brukligt på Estrad i Södertälje (och gästspel annorstädes) – liksom Richard Wagner under sin första kapellmästartid – ikläder sig rollen av regissör (med ”assistens” av Conny Borg) för det som behövs och musikalisk dirigent för Bellinis version av sagan om ”Pyramus och Thisbe” tidigast känd genom samlingen “Metamorfoser” (Förvandlingar) av Ovidius (43 före vår tid till 17 i vår tid)
«
Prev
1
/
1
Next
»
Bellinis opera "Romeo och Julia", Akt 1, Södertälje, 11 mars 2018
Bellinis opera "Romeo och Julia", Akt 2, Södertälje, 11 mars 2018
Lars Sjöberg introducerar Vincenzo Bellinis opera "Romeo och Julia", Akt 1, Södertälje, 11 mars 2018
Lars Sjöberg introducerar Vincenzo Bellinis opera "Romeo och Julia", Akt 2, Södertälje, 11 mars 2018
«
Prev
1
/
1
Next
»
Ljud och video: Astrid Haugland
”Romeo och Julia” av Vicenzo Bellini
Sön 11 mars 2018, Estrad, Södertälje
Dirigent: Giovanni Impellizzeri
Regi: Conny Borg
Unga solister från Operahögskolan
Södertäljeoperans kör och Sinfonietta
“Pyramus et Thisbē, iuvenum pulcherrimus alter,
altera, quās Oriēns habuit, praelāta puellīs
WEXFORD, IRELAND, 2017. Wexford, en liten stad i sydöstra Irland, är varje höst platsen för en operafestival. Många reser dit, särskilt från England, och många klär upp sig i smoking. Men så är detta också sedan några år Irlands nationalopera, förmodligen i brist på permanent operaverksamhet i Dublin.
Wexford-operan var från början 1951 ett amatörinitiativ, men sedan ett halvsekel är det nu en visserligen resurssnål men ändå välfungerande plantskola för artister på väg upp, och en plats att testa verk – de flesta från 1800-talet – som kanske är orättvist bortglömda. Fortsätt läsa ”Tre ovanliga operor tre dagar i följd”
