Den starka ställning Schönberg-eleven Alban Berg har som musikdramatiker genom sitt verk Wozzeck, gör det lätt att dra slutsatsen att Arnold Schönberg själv inte var särdeles intresserad av musikdramatik, att han överlät den saken åt Berg.
Ingemar Schmidt-(Lagerholm) presenterar Arnold Schönbergs opera “Moses och Aron” under en sammankomst på Diskofilklubben i Lund, 1959 – inkl. kort handlingssammandrag med analys.
Detta vore emellertid grovt felaktigt ty vi har åtskilliga
musikdramatiska verk från Schönbergs hand även om inte alla så lätt kan
karakteriseras som operor.
Men vi måste veta att det förutom dagens “Moses och Aron” existerar tre enaktare: monodramat “Erwartung” från 1909, den som musikdrama rubricerade “Die glückliche Hand” från 1913 samt den komiska operan “Von heute auf morgen” från 1929.
Schönbergs opera “Moses och Aron” hade svensk premiär på Kungliga Operan i Stockholm 26 oktober 1973 som ett gästspel av Deutsche Oper am Rhein. Leif Aare recenserar i Dagens Nyheter den 28 oktober och jämför med Götz Friedrichs uppsättning i Wien samma år.
Operans programhäfte till “Moses och Aron”1973 med Ingemar Lagerholms anteckning på omslaget.
Tidigare publicerat i ”Dagens Nyheter” den 28 oktober 1973.
TEXT: Leif Aare
Arnold Schönbergs ofullbordade kolossalopera “Moses och Aron” handlar ytligt sett om judarnas uttåg ur Egypten och deras väg mot det förlovade landet. Men viktigare är det inre dramat, som beskriver motsättningen mellan två gudsbegrepp: Gud som en otänkbar tanke, som omöjlig att beskriva och föreställa sig, Gud som ren abstraktion mot Gud som bild och föreställning, som sensuell makt. Fortsätt läsa ””Moses och Aron” – imponerande men osensuell”
Götz Friedrichs uppsättning på Wienoperan av Schönbergs opera “Moses och Aron” var en av de mest överväldigande och omskakande upplevelser någon scen kan bjuda, skrev LEIF AARE i sin rapport från festveckorna i Wien 1973.
Tidigare publicerat i ”Dagens Nyheter” den 28 maj 1973.
TEXT: Leif Aare
Arnold Schönberg, tolvtonsexpressionismens mästare, är fortfarande inte erkänd i hemstaden Wien, och hans utsikter hos den konservativa publiken kunde inte gärna förbättras av att hans verk iscensattes av en känd vänsterintellektuell. Trodde jag. Men jag trodde fel. Fortsätt läsa ”Schönbergs opera “Moses och Aron” en omskakande upplevelse”
Den schweiziske digterinde Mathilde Wesendonk blev i 1850erne Wagners muse og elskede. I et digt taler hun om en engel, der er steget ned fra himlen til hende; englen er tydeligvis Wagner. Så selvom de fleste så og ser ham som en mellemting mellem en skidt karl og en djævel, så var der altså dog én, der så ham som en engel.
T.v. Richard Wagner af Cäsar Willich, ca 1862. T.h. Mathilde Wesendonk af Karl Ferdinand Sohn, 1850 (Wikimedia Commons)
Wagneriana: Af Henrik Nebelong
(Foredrag i Metronomen, Frederiksberg, 2014)
Vi starter i året 1852.Wagner er 39 år gammel. Han giftede sig som helt ung med en smuk skuespillerinde – 4 år ældre end ham selv og enlig mor. Nu er ægteskabet, der er barnløst, slidt op. En sangerinde kalder ham direkte for ”Ehekrüppel” – ægteskabskrøbling.
Hustruen, Minna, kan ikke forstå hans musik. Og fra 1848 blev alt bare værre og værre. Wagner, der var kongelig hofkapelmester i Sachsen hovedstad Dresden, blev en af de ledende revolutionære under de politiske uroligheder, der kulminerede med opstanden i Dresden i 1849. Wagner og Minna måtte flygte til Schweiz. Fortsätt läsa ”En kærlighedshistorie – Wagner og Mathilde Wesendonk”
Under jubileumsåret 2020 framför pianisten David Wärn fyra av Beethovens pianosonater. Han fullbordar därmed sitt projekt att på Tumba Bruks Musiksalonger spela alla Beethovens trettiotvå pianosonater. Beethoven föddes den 16 december 1770.
David Wärn tolkar Beethovens pianosonat nr 7 Opus 10 nr 3 i konsertsalen på Tumba Bruks Musiksalonger. Salen rymmer ca femtio personer, men just den här dagen är enda publik jag som filmar, du som lyssnar och ett antal dockor skapade av Maria Åhren.
TEXT och VIDEO: Astrid Haugland
Redan som ganska liten lyssnade pianisten David Wärn till Beethovens symfonier och pianosonater. Han tyckte att det fanns en enorm kraft i musiken.
– Jag blev upprymd, upprörd, lugnad, tröstad, imponerad, inspirerad – och måste förstås så småningom prova själv vid pianot, berättar David och fortsätter: Fortsätt läsa ”Beethovenmästaren på Tumba Bruk”
De var modernistiska nordiska tonsättare verksamma under det tidiga 1900-talets mellankrigstid. Låt oss här och nu gripa dansken Rued Langgaard (1893-1952).
Sekterister åkallar Antikrist. Bild från DVD, Danmarks Radio (DR), 2002.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Den radikalt ganska lekfulle Köpenhamnaren i öst som – så när som på några av sina sista år – aldrig på riktigt blev ripenser (Ribe) i väst. 16 symfonier med trevliga titlar, 7 stråkkvartetter. Men också en opera som har gjorts kanonisk i Danmark. Och det är den vi nu vill kasta ljus på: “ANTIKRIST”.
Foredrag ved Rued Langgaard-festivalen i Ribe 2013. Rued Immanuel Langgaard (1893 1952) var en dansk organist og komponist.
Henrik Nebeong. Foto: Astrid Haugland
Richard Wagner levede fra 1813 til 1883. Han vil formentlig for al fremtid forblive dét, han nu i 130 år har været: ubeskrivelig og uforklarlig. Selvom (eller måske netop: fordi) der er skrevet mere om Wagner end om noget andet menneske, forekommer han stadig utilstrækkeligt beskrevet – der er store hvide felter på landkortet.
Og det hjælper ikke, at der findes enorme mængder data om hans liv nærmest fra dag til dag – netop mængden af data gør billedet flimrende. Og selvom man igennem de 130 år siden hans død har forsøgt sig med et utal af forklarende tolkninger af hans værk og liv, således at der er opstået en hel receptionshistorie, forekommer både liv og værk stadig fuldkommen gådefulde.
Af de tolkningsmodeller, der har været anvendt på Wagners værk kan blot som de 10 vigtigste nævnes: de nationalistiske, religionsfilosofiske, biografiske, racebiologiske, marxistiske, freudianske, jungianske, strukturalistiske, feministiske og sexologiske. Wagner kan som multi-geni: digter, komponist, filosof og aktiv politiker m.m. måske kun sammenlignes med renæssancegiganter som Leonardo da Vinci og Michelangelo. Eller med et voldsomt naturfænomen. Og her i aften skal jeg så introducere ham for jer på én time.
Utan tvivel måste vi godkänna både Helmut Walcha och Ralph Kirkpatricks interpretationer av Goldbergvariationerna. Men vi får göra klart för oss att principen bakom deras tolkningar är väsensskild.
DISKOFILKLUBBEN I LUND: Tidigare publicerat i ”Meddelande från Diskofilklubben i Lund”.Årg 5:1 April 1959.
av Bertil Cavallin (1959)
Var och en som något känner Ralph Kirkpatricks inspelning av Bachs Goldbergvariationer vet att man där bjudes på en tilltalande förening av musikologisk kunnighet och vital uppförandepraxis. Jag vill inte påstå att begreppen skulle vara oförenliga eller ens motstridande, men faktum kvarstår, sällan förenas de så osökt som här – det är nämligen både lätt och nöjsamt att höra Kirkpatrick (1911-1984) i de 30 variationerna, rakt igenom.
Först lite basfakta. Peter Heise hette tonsättaren som levde 1830-1879. Han är mest känd för sina över 300 solosånger, även om det finns en symfoni, kammar- och scenmusik samt körsånger. Och så “Drot og Marsk”, vars titel Det Kongelige Teater i sin förhandsreklam inför årets nyuppsättning fann anledning att förklara: ”Kongen og generalen”.
Peter Heise: “Drot og Marsk” Det Kongelige Teater i København. 2018-2019 Copyright: Miklos Szabo
Av Nils-Göran Olve
Sedan första framförandet 1878 – året innan Heise dog – har den spelats mer än 200 gånger i Köpenhamn, där Det Kongelige brukar göra nya uppsättningar av den ungefär vart trettionde år.
Två gånger har den kommit på kommersiell grammofonskiva: på lp dirigerad av John Frandsen 1981 och på cd under Michael Schønwandt 1991. Härom året kom en nyreviderad notutgåva som nu användes, återigen med Schønwandt som dirigent, när regissörsparet Amy Lane och Kasper Holten satte upp verket. Amy Lane kommer från England och lär ha kommit in i projektet när Holten inte hade tid att ta hela regiansvaret. Han har ju lockats åter till Det Kongelige Teater där han var operachef 2000-11, för att nu från i fjor vara högsta chef med ansvar för såväl opera som talteater och balett.
Alla danska recensenter gav uppsättningen högsta betyg. Men så rör det sig också om en dansk nationalopera – ja på riktigt, för den ingår i Danmarks officiella kulturkanon som först presenterades 2006. Den omfattar 108 verk i åtta kategorier. I kategorin Konstmusik ingår fyra operor: Kunzens Holger Danske, Nielsens Maskerade, Langgaards Antikrist och så Drot og Marsk. Verken ansågs vara ”essentielle i det danske kulturarv” och syftet “at vi ikke glemmer vores fælles kulturhistorie – og hvordan den altid har været en del af en bredere international kultur.” Fortsätt läsa ”“Drot og Marsk” – en dansk nationalopera?”
Det som gör Wagners Mästersångarna i Nürnberg till en så rik opera är personteckningen – hurudana människorna är och hur de har det med varandra i vardagen. De gillar och ogillar varandra, de har både formella och personliga relationer. De bråkar, och de behöver varandra. För att detta skall komma till uttryck och bli levande på scenen krävs personregi.
Axel Brattberg (till höger) i Wagner-samtal med Ingemar Schmidt-Lagerholm.
Av Axel Brattberg
I Opera, nr 2/2010, anmäler Mikael Strömberg Göteborgsoperans uppsättning av Wagners Mästersångarna i Nürnberg. Han tar fasta på uppsättningens brist på övergripande analys av verk och dess politiska implikationer, och menar att den därmed inget har att säga dagens publik. Jag håller i viss mån med om detta, men tycker att Strömberg missar uppsättningens viktigaste brist – frånvaron av personregi.
Egentligen har operan “Fritiofs saga” aldrig spelats. I mars 2019 gavs den konsertant på GöteborgsOperan. Men för en opera med omfattande scenanvisningar och dramatiska konfrontationer mellan profilerade rollkaraktärer så duger inte korister på rad och sångare som är bundna vid sina notställ. Det var ett hedervärt smakprov, inte teater.
“Fritiofs saga”. Opera i tre akter av Elfrida Andrée.
Libretto Selma Lagerlöf efter Esaias Tegnérs diktepos.
Julia Sporsén som Ingeborg, Ann-Kristin Jones som Guatemi, Mats Almgren som Kung Helge och Carl Ackerfeldt som Kung Ring. GöteborgsOperan 8–15 mars 2019. Foto: Tilo Stengel
Av Nils-Göran Olve
Sedan är det en annan sak hur ett sceniskt framförande skulle fungera ifall något av våra operahus bestämde sig för att satsa på det, till exempel 2022 när det blir 200 år sedan de sista delarna av Esaias Tegnérs epos publicerades. Kan Fritiofs och Ingeborgs öde slå an strängar hos en modern publik? Fortsätt läsa ”“Fritiof” som opera – då och nu”
Medan Fritjofssagan sådan den togs fram år 1825 av Esaias Tegnér i Lund på visst sätt kan sägas sova en politisk törnrosasömn med förtecken som hyllar den dåtida svensk-norska unionen, så är det möjligen annorlunda om man ser på den kulturella spridningen i germanska Tyskland och Norden.
Den 22 meter höga staty av “Fritjof den djärve” placerades på Vangsnes i Sognefjorden 1913 och var en gåva från den tyske kejsaren Vilhelm II.
Av Ingemar Schmidt-Lagerholm
Det ’nynorska’ språkgeniet Ivar Aasen gjorde år 1858 en nynorsk konstruktion av Tegnérs isländska förlaga. Handlingen utspelar sig ju vid Norges djupt inträngande Sognefjord. Än idag är denna bok en viktighet för upprätthållandet av föreskrivna 25% nynorsk i NRK:s nyhetssändningar.
I Tyskland svärmade kejsaren Wilhelm II för vikingabragder. Inte sällan riktade han och hans manliga sällskap i sjöofficersmässen blickarna mot Norge och dess djupa fjordar. Fortsätt läsa ”Med anledning av “Fritjofs saga””
Carl-Gunnar Åhlén har gett ut gamla ljud på lp och cd i nästan 50 år, alltid i egna överföringar av mödosamt inventerade unika upptagningar från radioarkiv och privata källor. Hans viktigaste utgåvor utgör en egen serie på Caprice, Collector’s Classics, som nu har nått fram till volym 14.
Wilhelm Peterson-Berger 1867 – 1942. “Musikfynd i P.-B:s lönnlåda”.
2019 Caprice Records, Stockholm, Sweden.
Av Nils-Göran Olve
I de flesta fall rymmer varje volym ett flertal cd och utförliga texter av Åhlén, som oftast är minst lika värdefulla som upptagningarna. Till exempel har han kartlagt svenska stråkkvartetter, pianister och körer. Flera volymer i serien ägnas särskilda tonsättare, och på andra skivmärken finns dessutom antologier med till exempel dirigenten Tor Manns Nielsen-inspelningar, violinisten Endré Wolf och alla bevarade inspelningar av Armas Järnefelt. Totalt måste det röra sig om långt mer än 100 cd.
Den senaste utgåvan dök upp tidigare i vår (2019) och var möjligen från början ämnad som en 150-årshyllning till Wilhelm Peterson-Berger, född 1867.
Richard Wagners norska ”Holländaropera” såsom framförande på ort och ställe vid Noregs Sørlandet. Turism dit? Glöm det! För det är och blir absolut inget att tänka på. Och hur förklaras bäst detta tvärstopp i fantasin. Astrid och Ingemar tog under juli 2018 en biltur till grannlandet för att uppleva och undersöka.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm FOTO: Astrid Haugland
Med hjälp av det fackhistorikerna kallar kvarlevor och ’berättande källor’ kan i kombination platsen för Wagners norska nödhamn 29-30 juli 1839 exakt och precist lokaliseras: Borøya ute på en udde. Närmaste tätort är Tvedestrand med bibliotek, hotell och annat fint. Platsen består i nuläget av en mindre kaj, vilken tjänar som momentan tilläggsplats för fritidsbåtar. I lugn, trivsam och trång ro bor här nytillkomna sommargäster samt ättlingar till en långt tidigare verksam kustbefolkning. Inget talar för att här någonsin skulle ha funnits något Wagnermedvetande. Annat än på sistone lite löst påklistrat så där. I inget av husen finns ättlingar till folk som kan ha haft minnen av något tyskt tonsättarbesök. Fortsätt läsa ”Wagnerturism till norska Sørlandets Tvedestrand?”
Nog är det förunderligt med Bachs musik. Johann Sebastian Bach lär vara på väg att gå om både Mozart och Beethoven som världens mest framförda tonsättare. 270 år efter sin död.
TEXT: Elisabeth Edström VIDEO: Astrid Haugland
Jag minns väl den dag min pianofröken tant Gerda satte något som hette ”Solfeggietto” i mina barnahänder. En ögonblicklig förälskelse. Detta var ändå inte pappa Bach utan en av sönerna, Carl Philipp Emanuel.
Senare lärde jag känna Johann Sebastians Inventioner, Partitor – och all orgelmusik – fantastiska Preludier och Fugor, koralbearbetningar och Triosonater. En otrolig skatt för alla kyrkomusiker.
Organist Elisabeth Edström spelar Bach
i Botkyrka kyrka.
Toccata och fuga i F-dur (16:15)
Den uppmärksamme kan i videon hitta hänvisningar till kyrkans ålder.
Fem koraler: (12:18)
”Meine Seele erhebt den Herren” BWV 648 ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare”.
”Der Tag, der ist so freudenreich” BWV 605 ”En jungfru födde ett barn idag, det vi skola prisa och ära”
”Herzlich tut mich verlangen” BWV 727 ”Jag längtar av allt hjärta att saligt skiljas hän”
”Erstanden ist der heil´ge Christ” BWV 628 ”Uppstånden är den helige Kristus”
”In dir ist Freude” BWV 615 ”I dig är fröjden”
Inspelningen följer kyrkoårets ordning
Inspelning från Botkyrka kyrka, söndagen den 5 augusti 2018.
Ljud och video: Astrid Haugland
Och körmusiken. Under sin anställning i Leipzig (1723-1750), då Bach hade ansvaret för all musik i stadens fyra huvudkyrkor och undervisning i Thomasskolan, skrev han nya kantater för varje söndag under flera års tid. Fortsätt läsa ”Ach, du lieber Bach!”
Inledning till en svit med Astrid Hauglands bilder från ett “Meistersingerspiel” där operasångare från 1980-talets Nürnberg i stället för Wagner sjunger och agerar enligt medeltida sångböcker.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm FOTO: Astrid Haugland
Wagner betecknar Mästersångarna i Nürnberg såsom en komisk opera. Den innehåller verkligen många lustiga partier och friska, omedelbara folkskildringar. Men där ryms också djupa inslag av vemodigt allvar och poetisk vishet. Icke allenast härutinnan skiljer den sig från de komiska operor man eljest känner. Den har även yttre dimensioner (en musiktid överskridande fyra timmar), som man enligt äldre begrepp inte gärna förenar med begreppet komisk opera.
Jubeldoktor Lars Rydbeck Uppsala/Lund föreslår Anùlus Nibelùngi som rubrik för förordet Præfatio. Utmärkt så! Mitt urgamla lexikon tillägger svenska betydelserna fingerring, sigillring. Och vidare enligt lexikonet "Rätt att bära guldring hade i Rom endast ämbetsmän, senatorer och riddare." Vi lägger alltså primärt åtsidan föreställningen att det även kunde syfta på en omslutande brinnande figurativ ring.
För bloggens olika Ring-kapitel finns en gemensam återkommande disposition. 1)En bild av vikt 2)Text eller ljudfil av Ingemar Schmidt-Lagerholm, publicerad i det förgångna. 3)Ljudfiler till två versioner av varje enskilt verk. 4)Ytterligare belysning och fokusering. 5)Punkt.
Wagnerringens kronologi
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Mellan smidesscenen i början av Siegfriedoperan och slutet av Götterdämmerung ligger endast få dagar. Det sagda är innehållet i vad Carl Dahlhaus skriver – auktoritativ nestor bland Wagnerforskare. Sammalunda förmedlar den excellente konsertpianisten Stefan Mikisch i sina Bayreuthintroduktioner (även på CD, år 2003).
Vanligen betraktas Wagners Nibelungenring som en svävande myt utanför tid och rum. Just genom att vara utlyfta från en banal vardag får de mänskliga konflikterna allmängiltighet utanför konventioner och brottsbalk. Det är inte ofta som den innehållsliga kronologin alls dryftas ens i de mest vederhäftiga kommentarer. Och det finns ju inte som i teveserier skyltar med angiven epok.
So verfluch ich die Liebe. (Så förbannar jag kärleken.)
Utkast till scenbild för Rhenguldets första scen i samband med att Nibelungens ring uruppfördes i sin helhet i Bayreuth 1876. Konstnär: Josef Hoffmann.
Av Ingemar Schmidt-Lagerholm
Wagner var inte minst genom brodern till sin registrerade fader totalbeläst vad gäller Aristoteles och de grekiska tragöderna. Följden vid dåtidens gammelgrekiska festspel var ju tre tragedier samt ett epilogartat mera lättsamt satyrspel, således utgörande en tetralogi om fyra separata enheter.
Denna ordning använde Wagner i sitt förstorade verk Nibelungens ring, så när som på att han satte satyrspelet först och kallade detta “Vorabend”.
Vereint sind Liebe und Lenz! (Sammanflätade är kärlek och vår!) Ur Siegmunds Vårsång.
Astrid Haugland förfärdigade i början på 00-talet ett antal keramikkfiguriner med motiv från operans värld: “The Rake’s Progress” av Straviskij, Beethovens Fidelio. Wagners Ring blev härvidlag en torso. Men Nornorna finns ju att beskåda vid bloggens kapitel Götterdämmerung, och här är ett bakomslingrat par väl så intensivt som några Valkyrians wagnertvillingar framifrån.
Siegmunds Vårsång (Winterstürme wichen)
“Den danske Wagnertenoren Lauritz Melchior (1890-1973) sjöng med den allra största ära världens operascener runt: Lohengrin, Parsifal, Siegmund, Tristan – inte lika gärna och mera sällan Siegfried. Fortsätt läsa ”“Ringen”: Vi väljer Valkyrian”
Den med mig alldeles jämnårige Lars Lönnroth har ägnat stor del av sitt förnämligt produktiva liv åt fornisländsk litteratur. När Lars Lönnroth i förordet till sin senaste bok i ämnet, ”Det germanska spåret” (2017), skriver: ”modern forskning har visat att de texter, som ingår i denna tradition, har tagit starka intryck av latinsk, kristen och romansk medeltidslitteratur”, så är det främst hans egna insatsers förtjänst. Alltså inte såsom tidigare hade ansetts självklart: isolerat ’norrønt’, som den norska termen lyder.
“Du har rätt, jag är ingen wagnerian, men jag har dock haft glädje av Ringen.” Mejl från Lars Lönnroth 2018 07 27.
Lars Lönnroth undgår inte att på den ’tunga’ sidan snudda vid Wagner och på den ’lätta’ sidan beröra Tolkien med mera. Den inledningsvis avbildade Ramsundsristningen återfinns exempelvis i nämnda bok, sidan 75. Det framgår ju av det Lars Lönnroth där skriver såsom kommentar att han inte är wagnerian i djupare mening. Men Lars Lönnroth är här mild, inte aggressivt ignorant såsom en Maja Hagerman eller en Anders Carlberg.
Läs och avnjut denna senaste bok i det isländska ämnet av Lars Lönnroth för dess egen fascination. (Och varför inte ta del av dennes rättvisa ungdomsförsyndelse ’Litteraturforskningens dilemma’ från 1963). Indirekt uttalar Lönnroth klart att Wagners ”förlagor” (även allmänt sett) föga förtäljer om det djuppsykologiska innehållet Wagners musikdramer. Fortsätt läsa ”“Ringen”: Siegfried i Sverige”
“Es riß!/Det brast!“. Wagners tre nornor i förspelet till Götterdämmerung (Ragnarök) avbildade som keramikfigurer av Astrid Haugland.
(001)
Götterdämmerung: Vorspiel ”Die drei Nornen”
Ragnarök: Förspel ”De tre nornorna”
(002)
Schluß der ersten Scene.
Första scenens slut
(003)
Die dritte Norne:
Den tredje nornan:
(004)
Zu locker das Seil! mir langt es nicht: soll ich nach Norden
För löst är garnet, jag lyckas ej. Skall jag räcka ändan mot norden
(005)
neigen das Ende, straffer sei es gestreckt!
måste den sträckas hårdare!
(006)
Die Dritte, Die Zweite, Die Erste (nacheinaner): Es riß!
Den tredje, den andra, den första (efter varandra): Det brast!
(007)
Die drei Nornen: Zu End’ ewiges Wissen! Der Welt melden
De tre nornorna: Slut med det eviga vetandet! Åt världen
(008)
Weise nichts mehr: hinab, zur Mutter, hinab.
meddelar vi inget mer: ner nu härifrån (till moder Erda), ner.
Det krävs god träning i mytologiskt tänkande för att få grepp om vad som här avses. I högre regioner väver nornorna journalistiskt undersökande ett världsnät för det förgångna, för det framtida. World Wide Web skisserat i myternas värld långt före vårt vardagliga nät/nätet. Men trots alla snikvägar krackelerar, eller blockeras världsnätet, (”Es riß!“). Åter till jordens inre, där urmodern Erda kunde ge trygghet. Fortsätt läsa ”“Ringen”: Wagners gåtor i Göteborg (Götterdämmung).”
Huruvida den inledande scenen i fjärran Fontainebleau-skogen skall vara med eller ej i Verdis opera Don Carlo(s). Därtill kan många förståndiga och känslomässiga argument anföras. Först då lite teaterhistoria sådan Ingemar har inhämtat den hos professor Ingvar Holm i Lund.
Denna sommar 2018 från den 28 juli ger ’Operan på Skäret’ vid Kopparberg i Västmanland Verdis “Don Carlo” i fyra akter på italienska. Tågresor från Stockholm erbjuds. Läs mer på hemsidan http://www.operapaskaret.se/ .
För att inte gå alltför långt bakåt i tiden kan vi börja med Shakespeare på 1600-talet. Vildvuxet, stort persongalleri, många platser, överlång berättad tid.
Den så kallade fransk-klassisimen på 1700-talet. Och här erinrar sig Ingemar desslikes sina lärare vid Kungsholmens gymnasium i Stockholm: Ivar Dahlberg och Gunnar Kjellin.
Stränga tre enheter: a) platsens b) tidens c) handlingens.
Alltså ej för en teaterscen orealistiskt många platser, helst inom ett dygn (24 timmar) samt få närstående personer. Det kunde bli den perfekta teaterpjäsen.
Mot detta reagerar tidig tysk ”Sturm und Drang”. Exotism. Fjärran länder. Fantasieggande romantiska egendomligheter skulle det i stället vara.
Mot slutet av 1800-talet återkommer de stränga enheterna med bland andra Ibsen och Strindberg. Fjärde väggens dramatik. Ridån är rummets fjärde vägg. Ridån går upp och publiken tittar realistiskt och naturalistiskt in i en vardagstillvaro med laddade repliker.
Friedrich Schiller (1759-1805) som ju står för förlagan till Verdis opera finns hos punkterna två och tre. Sin Don Carlos avfattar Schiller dock inom den huvudsakligast enhetliga fransk-klassiska ramen. Det betyder att en scen i Fontainbleau-skogen nära Paris från Schillers synpunkt i detta fall är otänkbar. Det är det centrala Escorial i Spanien som gäller. Fontainbleau-scenen återfinns alltså inte hos Schiller. Den är ett tillägg i Verdis libretto-fabrik. Fortsätt läsa ”Don Carlo(s) av Verdi i fem eller fyra akter – franska eller italienska?”
Och så var det “Rigoletto” nyligen i Malmö, som jag absolut bara känner från recensioner.
En reflektion av Ingemar Schmidt-Lagerholm
Inget i librettot säger att Rigoletto verkligen har haft ett förhållande med Gildas mor. Vi får anta att Rigoletto var välbeställd. Han förefaller ha en förnäm stadsbostad.
Har skaffat sig en dotter alternativt en fosterdotter från ett barnhem. Åren går och vad han för henne dillar om modern blir allt mera pinsamt och osammanhängande, motstridigt för Gilda. Fortsätt läsa ”Holtens “Rigoletto” Malmö mars 2018”
Det er velkendt, at ændringen af en enkelt streg eller farve i en tegning kan ændre tegningens udtryk fuldstændigt, som når f.eks. et ansigt får tilføjet blot en lille skygge ved mundvigen. Det samme gælder indenfor musikken.
Henrik Nebelong har här mycket att lära oss under rubriken ”Langer Ton” hos Wagner, framförallt behandlas ”Meistersinger”. Gå till artikelns första notexempel. Även den som inte är van vid att handskas med noter ser att första noten har satts inom parentes. Alltså struntar vi i den. Varpå följer två fallande språng. Det rör sig först om c till ett lägre g därpå i annat läge ännu ett fallande språng från a till e. Dessa språng äro fallande kva^rter (inte kvarter). I den här omtalade ”Bar”-formen kunna dessa fallande språng utsmyckas med mellanliggande toner. Det är vad som sker i det tredje fallande språnget från f till c (via e och d). I mästersångarnas ”handbok” är detta två ”Stollen” med ”Abgesang”.
Tillsammans på ”gammeltyska” blir detta en ”Bar”. Du känner förstås igen ordet från engelskans ’bar’ = en takt. Då rör det sig emellertid om något väsentligen annorlunda. Det musikaliska innehåll som ryms mellan två så kallade taktstreck i notbilden. Väldigt enkelt uttryckt är i normalfallet en engelsk ’bar’ av väsentligt kortare duration än en gammeltysk Bar. Någorlunda rask ’fyrtakt’ kan ge omkring en dryg sekund för en ”engelsk bar”. Låt oss anta att mästersängarnas Bar borde utsträcka sig till omkring 10 sekunder eller avsevärt mer.
Danskans ”forskudt” är naturligtvis ’förskjuten’.
Mycket nöje i en vidunderlig dansk framställning. (ISL)
Af Henrik Nebelong
Blot ændringen af en enkelt tone, af instrumenteringen eller af rytmen i et tema kan forandre dette helt og holdent, således som det er demonstreret i musikkens talrige store variationsværker som f.eks. Bachs ”Kunst der Fuge” og Beethovens ”Diabellivariationer”.
Et af de mest forbløffende og mest illustrative eksempler på en sådan musikalsk variationskunst findes i tre-fire af Richard Wagners (1813-1883) sene værker: ”Siegfried”, ”Götterdämmerung”, ”Mestersangerne i Nürnberg” og ”Parsifal”. De stammer fra årene 1856-1882. Fortsätt läsa ”Wagner og Marners ”Langer Ton””
BLOGGENS ANDRA AIDA: Vad gäller en för honom ny opera har Ingemar alltid (sedan 1955) först lyssnat på musiken utan att alls bry sig om något dramaturgiskt innehåll. Genom olikartad läsning får man ju lätt reda på huruvida sådan lyssning borde ”löna” sig såsom blott och bar musikupplevelse.
Av Ingemar Schmidt-Lagerholm
1) Lyssna på ljudfiler utan kännedom om handling. Finns såsom helhet två gånger här på bloggen. Med Jussi Björling sist efter bloggens första Aida – en musikalisk analys av Henrik Nebelong. Mer om det nedan.
Samt Toscaninis ljudupptagning, vilken genom omtagningar anses vara förbättrad jämfört med den Toscanini-film från 1949 som finns på Youtube. Vi har hållit oss till fulla vinylskivesidor om genomsnittligt 25 minuter. Repetera gärna dessa klanger när nålen har gått till skivsidans slut.
(Jag tänker inte här berätta att just Aida i grammofonskivans barndom utsattes för den ”älskvärda” behandlingen OPERA WITHOUT WORDS. Det vill säga martialisk trumpet för Radamès, ljuv klarinett för Aida, gnällig oboe för Amneris, förstärkt cello – eller var det trombon – för Amonasro. Men för att förtälja detta har jag inte just nu slösat några allafingrars tangentnedslag.) Fortsätt läsa ”En novis nalkas Verdis Aida – en rekommenderad väg”
WEXFORD, IRELAND, 2017. Wexford, en liten stad i sydöstra Irland, är varje höst platsen för en operafestival. Många reser dit, särskilt från England, och många klär upp sig i smoking. Men så är detta också sedan några år Irlands nationalopera, förmodligen i brist på permanent operaverksamhet i Dublin.
Wexford-operan var från början 1951 ett amatörinitiativ, men sedan ett halvsekel är det nu en visserligen resurssnål men ändå välfungerande plantskola för artister på väg upp, och en plats att testa verk – de flesta från 1800-talet – som kanske är orättvist bortglömda. Fortsätt läsa ”Tre ovanliga operor tre dagar i följd”
Endast Birgit Nilsson (48) och George Solti (54) har hittills gjort Elektra komplett.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Året var 1966 och platsen den sedvanliga Sofiensaal i Wien. Och stereoproducent så klart Deccas John Culshaw. (Samma team som för den första suveräna Wagnerringen i stereo.)
Bloggen www.vivaopera.se serverar här som ljudfiler i original alla fyra vinylsidorna. Svårt att förstå varför ingen annan utgåva (CD eller DVD), varken tidigare eller senare har givit sångtexten och notgestalten not för not helt fullständigt. Fortsätt läsa ”Elektra komplett”
Sehr geehrter Herr Vorsitzender, meine Damen und Herren!
Es ist eine grosse Ehre für mich hier in Richard Wagners Geburtsstadt einen Vortrag halten zu dürfen. Ich bedanke mich recht herzlich für die freundliche Einladung.
Henrik Nebelong, Foto: Astrid Haugland, 2008. Montage 2017.
En barnlös amerikansk officersfru anlitar en japansk geisha som surrogatmamma. Adekvat sammanfattning eller vantolkning? Handlingen i Madama Butterfly tilldrager sig i Nagasaki.
Här följer fem punkter om Nagasaki.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
I nära 260 år – från allra första början av 1600-talet till slutet av 1850-talet var Japan stängt och slutet.
1) Nagasaki ligger i en skyddad vik på insidan av Japanska fastlandet och vätter alltså mot Korea, inte mot Stilla Havet och USA.
1884 Le villi
1889 Edgar
1893 Manon Lescaut
1896 La Bohème
1900 Tosca
1904 Madama Butterfly
1910 La fanciulla del West
1917 La rondine
1918 Il trittico
1926 Turandot
Puccinis operor kan ju gärna konsumeras helt auditivt, och dessa ljudinspelningar kan väl sägas ha haft en glansperiod under vinyl-eran. Här vill vi gärna rekommendera dem med Jussi Björling:
Puccini (1858-1924) Översikt och några enkla fakta
Av Ingemar Schmidt-Lagerholm
1884 Le villi. Utvidgades från två till tre akter med bl a parte sinfonico(L’abbandono) ”Övergivandet”. Endast tre aktörer plus kör. Mörk skogsmiljö från tyska Schwarzwald. Romantiskt-exotiskt, föga naturalistiskt. Fortsätt läsa ”Puccinis operor: Översikt och några enkla fakta”
Det var september 2005 som första delen av Stockholmsoperans åter aktuella uppsättning av Wagners Nibelungens ring avtäcktes, och jämnt två år senare fullbordades projektet med premiären på den fjärde och sista operan. Nyfikenheten var stor, både på det sceniska och på sångarna, och dirigenten Greger Bühl var en relativt oprövad Wagner-kraft.
Av Nils-Göran Olve
En version av denna artikel publicerades i OV-Revyn april 2017 inför nypremiären på Stockholmsoperans uppsättning av Wagners Nibelungens ring.
Regissören Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Möller hade 2002 satt upp Tannhäuser, kanske som ett slags provprojekt, och något kunde man också gissa från deras många talteateruppsättningar och ett par ytterligare operauppsättningar. Fortsätt läsa ”Ringens återkomst”
Aniara var närmast en kultopera efter sin premiär 1959 på Stockholmsoperan. Fram till 1971 gavs den där årligen. Men som ny och ung operabesökare var den inget jag sökte mig till. Först 1967 när jag hade hunnit bli 18 vågade jag mig på den.
Av Nils-Göran Olve
Ändå var Karl-Birger Blomdahl starkt närvarande i Stockholms musikliv och därmed i mitt medvetande. Hans verk spelades, han var musikchef vid Sveriges Radio, jag såg honom ofta på konserter och förstod att han – på gott och ont – sågs som mäktig smakdomare. Fortsätt läsa ”Omvänd till Aniara”
Kan man med fog beskylla Wagner för att sakna humor?
De ställen i Siegfried, Götterdämmerdämmerung eller för den delen Meistersinger som alldeles uppenbart är avsedda att var humoristiska, känns faktisk ganska stela och ibland rent av krystade. Någon förlösande humor såsom i Mozarts DaPonte-operor rör det sig aldrig om. Allvarligt och seriöst kunde det sägas vara hos Wagner.
Inte minst därför har Wagneroperorna alltid varit utsatta för skämt och skämtteckningar och Wagner själv har varit utsatt för ibland svårtolkade tecknade eller färglagda nidporträtt. Men Wagner kan också lättas upp på ett godmodigt sätt. Här följer en ljudfil med kort norsk introduktion (NRK 070915). Det är en satirisk kommentar på engelska av Anna Russell, inspelad på 1950-talet. Den sträcker sig med skrattsalvor över hela Ringen. Och det varar i 23 minuter.
Blogganpassad version av Stefan Johanssons omfattande essä, vilken ingår i antologin ”Operavärldar”, redigerad av Torsten Pettersson och utgiven år 2006, alldeles innan Staffan Valdemar Holms Stockholms-Ring gick av stapeln. I det sammanhanget var Stefan Johansson – vad man förstår – välbehövlig, ständig dramaturg, vilket flitigt även dokumenterades.
TEXT: Stefan Johansson
RICHARD WAGNERS operatetralogi Nibelungens ring har en snart hundraårig svensk scenhistoria, räknat från den första kompletta Ringen på Kungliga Operan 1907. Under den tiden har verket hunnit bli en central del av svensk operarepertoar. Det har sitt intresse att behandla dess scenhistoria utan anspråk på uttömmande utförlighet för att ge en bakgrund till kommande nyuppsättningar av verket och antyda rikedomen i ett för teater- och musikforskningen ganska oplöjt fält. Fortsätt läsa ”Stefan Johansson: Wagners Ring på Kungliga Operan.”
