– absolut inte bara opera
De tjugo bästa operatonsättarna
DOMARE: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Monteverdi, Händel, Gluck, Lully, Rameau, Mozart, Beethoven, Weber, Rossini, Donizetti, Meyerbeer, Verdi, Wagner, Puccini, Errstrauss, Rimskij, Schreker, Janacek, Britten.
Fidelio är ett problematiskt unikum men trots sin träaktighet så genial att Beethoven måste med i denna lista. I övrigt har tre operor satts som ett minimum i denna konkurrens. Fortsätt läsa ”OPERA’S TOP TWENTY”
Hur låter bra operasång? Går det att komma överens om det, eller gillar vi helt olika exempel – kanske rent av hör olika saker? Är det en fråga om smak, så att olika länder och tider har gillat olika slags sång, eller finns det ”eviga sanningar”?
TEXT: Nils-Göran Olve
Publicerat i lite annan form i Tidskriften Musikdramatik 2000. Musikdramatik och senare kompletterande Tidskriften Musikdramatik hette fram till år 2002 den publikation som nu med den äran bär namnet rätt och slätt Opera. Det är Sören Tranberg som sätter sin prägel på utformandet. Namnbytet skedde efter vad man tror med stora födslovåndor.
Skriver man om föreställningar och skivor är det här frågor som man ofta bör ställa sig. Visst är opera mycket mer än bra sång. Sången är dock avgörande för de flestas upplevelse. Ändå kommenteras den sällan i recensioner. I synnerhet gäller det röstbehandlingen i sig. Att peka ut rösttekniska problem, eller kommentera sångarens förmåga att sjunga det som står, verkar många dra sig för. Det kanske känns alltför personligt? Eller också skyggar recensenten för att ge sig in på det knepiga området sångteknik. Jag har bläddrat i några MD-nummer från senare tid. Någon gång kan man hitta kommentaren att en röst låtit väldigt trött eller ofri. Annars hittar jag bara ord som vacker, glödande, rondör, värme, frisk, imponerande, elegant, slank, märgfull, tillsammans med enstaka kommentarer om att diktionen varit bra eller att orkestern dränkt sångarna. Fortsätt läsa ”Tala om sång – Nils-Göran Olve”
Det bästa av de verkligt skrattretande numren i Rossinis opera ”Barberaren i Sevilla” är kanske den så kallade förtalsarian (La calunnia).
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Artikeln publicerad i tidningen Arbetet (Malmö) den 2 juli 1961
Till intrigmakaren Basilios redogörelse för skvallrets förödande verkan har Rossini med oemotståndlig komik använt sin uppfinning crescendot, börjande med ett viskande sus och växande till en kanonskott. Fortsätt läsa ”Barberaren på ”Amiralen” i Malmö”
Den verkliga franska grevinnan Germaine Sparre på slottet Kronovall (Österlen) brukade för gästande Lundadiscofiler berätta om sin ungdoms upplevelse med Beaumarchaiskomedin ”Il barbiere di Siviglia” omgjord till ’opera lirica’ av såväl Giovanni Paisiello (1782) som Gioacchino Rossini (1825) i följd efter varandra på samma dag.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Men alla vet ju att den i olika tonlägen upprepade frasen ”Figaro, Figaro, Figaro” är från Rossinis ”Il barbiere di Siviglia” och inte från Mozarts ”Figaros bröllop”, låt vara att det egentligen rör sig om samma av fransmannen Pierre-Augustine de Beaumarchais (1732-1799) skapade teatergestalt. Fortsätt läsa
Lars Sjöberg ger nycklar till tolkning av 11 kända operor
Publicerade i Expressen våren 2016
De plötsliga aha-upplevelserna är väl knappast Giacomo Puccinis fält. Hans svaghet ligger i att han mestadels bara tonsätter det som redan står i texten. Hans styrka ligger i att han gör det så vackert och skickligt. Men där finns uddar som sticker ut. I tredje akten av La Bohème söker den lungsjuka Mimi upp vännen Marcello för att dryfta sina problem med att leva ihop med Rodolfo. Hon ställer en enkel fråga: ”Ursäkta, var ligger värdshuset, där målaren Marcello bor?” Men musiken komplicerar frågan. Den fallande melodilinjen, de abrupta pauserna mellan orden, orkesterns dissonanser vittnar om att Mimi är sjuk, svårt sjuk till och med. Hade hon sagt ”Ack, jag känner mig så dålig”, hade musiken kunnat ingå i vilken dussinmusikal som helst. Men här skänker den situationen en tredje dimension. Operamusiks främsta uppgift är inte att illustrera vad som står i librettot utan vad som INTE står där. Fortsätt läsa ”Lars Sjöbergs operanycklar”
Rytmiska serier hamrar i stråkarna. En fagottslinga blir till en ropande röst. Sugande oroshärdar mullrar, samtidigt som staccatomeddelanden sipprar in som från en annan värld. Så bryter sången igenom och orkestersatsen landar i ett ögonblick av frid.
TEXT: Cecilia Aare
Den 14 januari uruppförde Christian Lindberg och Norrköpings symfoniorkester Allan Petterssons ofullbordade första symfoni. Och Pettersson-vänner som hade infunnit sig i De Geerhallen i Norrköping bör ha känt igen terrängen: här restes de melodiska bågarna mot en matta av larmande anrop. Fortsätt läsa ”Allan Pettersson och Christian Lindberg i Norrköping 2010”
ALEPPO Väldigt många svenska syrianer står för oumbärliga insatser i vårt gemensamma samhälle. Några få har stuckit ut negativt. Hedersmord, bedrägerier inom socialtjänsten. Den som påpekar det fördömer absolut inte en hel grupp. Men hur är det allmänt sett? Finns det hos dem en enhetlig inställning? Älskar de Putin? Hatar de Obama? Här citeras några uppslagsböcker om Syrien och görs några villrådiga reflektioner.
Nordisk familjebok, Tredje upplagan 1923 meddelar följande om Aleppo
Aleppo, Haleb, stad i franska mandatområdet Syrien. Omkr. 140 000 inv. Aleppo ligger i en härlig oas. vars trädgårdar äro berömda för sina pistacier (”Alepponötter”). Genom sina många kupoler, minareter och palats är det en av de vackraste städerna i orienten. I Aleppo mötas karavanvägar från alla håll. Aleppo ligger vid Bagdadbanan; från Aleppo utgår en järnvägslinje mot söder till Damaskus. Direkt järnvägsförbindelse mellan Aleppo och dess hamnstad Alexandrette är planerad. Fortsätt läsa ”Syrianerna i Sverige – försvarar de de ryska bomberna i sitt forna hemland?”
Wagners sista opera “Parsifal” brukar ses som ett liturgiskt spel i sagomiljö. Men i själva verket handlar det om en modern uppgörelse med könsdriften och om skräcken för sjukdomen syfilis, skrev Wagnerkännaren Ingemar Schmidt-Lagerholm i en artikel i DN 19 mars 2012.
Fortsätt läsa ”Parsifal är Wagners stora drama om sexualiteten”Följande text om Mozarts Idomeneo (1781) är framsprungen i etapper under tiden strax före och strax efter Göteborgspremiären den 24 september 2016
Två storsvenska glanstenorer. Någon minns Set Svanholm som avled år 1964. Någon minns Nicolai Gedda som är retirerad sedan 2001. Men just så grandiost var det när Mozarts opera Idomeneo hade sin Sverigepremiär på Kungliga Operan i Stockholm den 10 januari 1957. Elisabeth Söderström och Aase Nordmo hette tjejerna. Jag skulle kunna rapportera om detta ty jag såg evenmanget tio gånger med då bruklig ungdomsrabatt plus genrepet den 9:e där jag slank in gratis. Jag förde som tjugotvååring barnsligt protokoll efter Bernhard Paumgartners då nyutgivna klaverutdrag. 0.50 0.35 0.55 var akttiderna inklusive applåder. Fortsätt läsa ”Storsvenska tenorer – Idomeneo”
John Adams: Nixon in China. Premiär Stockholm den 1 oktober 2016
Var Nixon månne den ende amerikanske president som tvingats avgå i skam och nesa. Det var den 9 augusti 1974, och snart kom alla verkligt avgörande politiska skandaler att benämnas med ändelsen -gate, vilket fortfarande syftar på Watergate, platsen där underhuggarna begick sitt brott.
Men jag skall ändå inte gå vidare med att fräscha upp minnet av USA:s historia. Endast nämna att dåvarande svenska TV2 på midsommarafton i Nixons dödsår 1994 gav operan ”Nixon in China” av John Adams som kommenterad föreställning under hela eftermiddagen och som ett led i att belysa uppvärderingen av Richard Milhous Nixon.
Tonsättaren John Adams bidrog alltså till äreräddningen av denne republikanske president icke utan karisma. Enligt min mening bidrog Adams även till en äreräddning av den stagnerade operakonsten. Fortsätt läsa ”Adams, äreräddaren”