Ingemar Schmidt-Lagerholm har kompletterat med några enskildheter markerade ISL
Av Nils Göran Olve
Musiken blandar lättsamma ballader i typisk Weill-stil, varav några nästan blivit schlager, med kantiga kör- och orkesternummer som låter Hindemith. Att den tillkom i Weimar-republikens Tyskland hörs även om vi inte visste det.
I själva verket fick det bara spelas några få år. Operan hade premiär i Leipzig 1930, föregången tre år tidigare av ett ”Songspiel” (anglicismen är upphovsmännens) där tio nummer framförs utan dialog på en knapp halvtimme. Få andra teatrar hann ta upp verket före 1933 när Weill och Brecht såg sig tvingade att lämna Tyskland och det förbjöds. Men redan hade balansen börjat tippa bort från opera. Sjungande skådespelare ersatte operasångarna och orkestern reducerades.
När verket återupplivades efter kriget tog man ibland mer fasta på dess kabarékaraktär än dess operamässighet. Kanske bidrog den länge enda inspelningen till det. Den är visserligen gjord som studioproduktion med ”riktiga” sångare, men Weills änka Lotte Lenya medverkar och måste vid det laget sjunga det mesta en oktav under, tydligt mikrofonförstärkt. Inspelningen skedde i Hamburg 1956 med Wilhelm Brückner-Rüggeberg som dirigent.
Man kan läsa sig till hur Weill såg verket som en upptakt till en ny operaform som skulle förena ambitiösa, inte minst vad gäller orkestreringen noga avvägda musiknummer med ett populärt, slagkraftigt idiom. Brecht däremot ville undvika att det blev för mycket opera. Kanske såg han ändå en fördel med att det politiska budskapet kunde flytta in i borgerskapets operasalonger. Det låg honom varmare om hjärtat än det gjorde Weill.
Båda upphovsmännen förenades i sin kritik av befintliga operor, men i programhäftet för Köpenhamnsoperans uppsättning, som jag strax återkommer till, skriver Niels Krabbe (bl a huvudredaktör för den vetenskapliga utgåvan av Carl Nielsens verk), så här: ”Målet var en ’episk opera’, men detaljerne i denne analyse og de nødvändige konsekvenser, man burde drage av den, var de uenige om.” Jag uppfattar det som att Weill ville utveckla en ny opera medan Brecht ville göra politisk teater, inte nödvändigtvis opera.
Ambitionen till en ny form av berättande anknyter till tjugotalets strömningar inom operaregi. De förebådade mycket av det som skulle ske femtio år senare och hade redan 1930 lagt grunden för en kader av sångare som både kunde sjunga opera och agera som dåtidens talskådespelare. I Stockholm har vi haft en enda uppsättning av ”Mahagonny” som riktig opera: på Operan hösten 1970 i regi av Etienne Glaser. På ett halvår gick den 13 gånger men kom aldrig igen. Det var ovanligt på den tiden, när det alltjämt fanns en tämligen stor repertoar där även ”Mahagonny” hade kunnat få stå kvar till kommande säsonger.
Jag såg den men minns främst att jag var förvirrad inför sorten: Brecht spelade man ju på Dramaten eller Stadsteatern, ibland med sånginslag, men vad var detta? Alla roller gjordes av Operans ensemblemedlemmar, på den tiden en stor skara, och att särskilt Kjerstin Dellert och Jonny Blanc klarade uttrycket och stilen galant bevisas av inspelade fragment. Men för mig framstod de längre musiknumren som alltför långa. Kanske besvärades jag också av deras predikoton – eller snarare av att budskapet var otydligt jämfört med dåtidens politiska teater, men just denna otydlighet gillar jag i dag.
För här finns en annan paradox i ”Mahagonny”. Verket är en kritik över ytliga samtidssamhällen, men också en ironi över människans drivkrafter. När kommersen i ”Mahagonny” siktar in sig på att tillgodose männens behov att supa, hora och slåss, och Gud mot slutet misslyckas med att få ordning i kaoset, så kunde man vänta sig att Brecht och Weill rekommenderat kommunismens lyckoland som den enda fungerande räddningen.
Men så enkelt är det inte. Givetvis är inte lösningen att återgå till ett mer ordningsamt samhälle, för det prövas utan framgång i akt 2 av ”Mahagonny”. Så vad är då budskapet? ”Alla bekämpar alla. Ingen kan hjälpa sig själv eller någon annan.” Så sammanfattas slutmoralen i programhäftet till Norrlandsoperans uppsättning i höst i Umeå. Mer pessimistisk politisk teater kan knappast tänkas. Betänk tillkomsttiden efter börskraschen 1929, och att verket blev ett av de sista exemplen på fritt teaterskapande före nazismens övertagande av makten.
ISL: Delvis parallellt härmed färdigställde den superproduktive Brecht för tonsättaren Hanns Eisler en opera med långt mer skarp kommunistisk accent. Om detta skriver Stig Jonasson i Ord och Bild 1 / 1964. Operan ”Die Massnahme” (Åtgärden) presenterades 1932 för att för lång tid förgätas.
Samtidigt var operan ett försök att casha in på den oerhörda framgången för upphovsmännens förra samarbete. De var själva inte immuna mot det liv de kritiserar, utan ville utnyttja sitt rykte och få nya intäkter. När de skrev ”Mahagonny” gick ”Tolvskillingsoperan” (Dreigroschenoper) sedan ett par år för utsålda hus i Berlin. Även om den trots namnet i långt mindre grad är opera så finns redan där mer ambitiös musik vid sidan av de populära sångerna – ja på samma vis som med ”Mahagonny” kan man hävda att verket misshandlas om det sjungs av skådespelare till ändrad orkestrering, och med den operamässiga sista finalen förenklad eller borttagen.
”Mahagonny” bör spelas för sin musiks skull och för den inblick den ger i en historisk tid och plats. Utöver det nämnda finns där ekon av USA-fascination och debatt kring människovärde, vänskap och kärlek som känns aktuell ännu snart nittio år senare. Det måste vara frestande att lyfta fram detta och tillföra mer av budskap om lösningar: reklam för socialism och faktiskt även för lag och ordning. Jag tror dock att det är klokt att hålla sig nära originalet.
Av två skandinaviska uppsättningarna hösten 2016 gjorde i synnerhet Norrlandsoperan i Umeå det. Inte heller Det Kongelige Teater i Köpenhamn gör några egentliga ingrepp i verket, men lägger till anspelningar på vår samtid. I programhäftet talar teaterchefen om ”ett budskap som är viktigare i vår tid än någonsin”.
I dessa tider av verktrogna framföranden kändes det upplyftande att Norrlandsoperan bjuder originalsound, riktiga sångare och en spelstil som utgår från Weill och Brechts estetik. Visuellt är det modernt och grällt, åtminstone efter paus, förmodligen till en grad som 1930 års projektionsteknik och kostymfantasi inte erbjöd, men – gissar jag – i dess anda. Regissörerna/scenograferna Carina Reich och Bogdan Szybers tolkning av Brechts begrepp Verfremdung är att redovisa allt mycket tydligt. Operan ges i en svensk översättning av Linda Mallik, vilken jämfört med inspelningar verkar följa originalet både i sångnummer och taldialoger. Många nummer sjungs rakt ut mot publiken, utan försök att etablera rollkaraktärerna som verkliga, i ordets ursprungliga mening sympatiska människor med djupare relationer.
Artisterna tillhör Operasveriges bästa, med alla utom unga Jenny (Sandra Gibbs) hämtade från generationen 40 plus. ”Mahagonnys” galleri av manliga typer är alla grova och medelålders, fast Weill berömde en tidig uppsättning för att ha så bra unga sångare. Kanske tänkte han på deras villighet och vana vid den tidens moderna regiteater. Rollbesättningen i Umeå framstår som klok, till och med lyxig: Lars Cleveman, Fredrik Zetterström, Jonas Durán, Fredrik af Klint, Kosma Ranuer och Michael Schmidberger! Änkan Begbick som är den andra stora kvinnorollen, ofta även hon tung och grov, gjordes däremot nästan väl elegant av Susanna Levonen. Dirigenten för symfoniorkestern heter Damian Iorio och kommer från England.
Ändå blev jag inte hundraprocentigt nöjd. I varje fall i akt 1 saknade den läckra orkestreringen ibland rytmisk swing och det sceniska kändes tungfotat. Inte för de ibland lite taffliga dansstegens skull: nästan alla i ensemblen talar i programhäftet om hur de våndats inför kraven att röra sig. Men efter sju år av skogshuggande och guldletande i Alaska är våra krav inte så höga. Nej, detta handlar om scenisk timing och ”bra replik”, den där förmågan att låta ord och tonfall verka födas i stunden. Efter paus (akt 2 och 3) blir det bättre, men när det nu blir stor show med uppblåsbara, flera meter höga figurer och mycket spring så ges inte längre alltid repliker tillräckligt mycket udd. En god redovisning av verket, och klart sevärd. Men inte en idealproduktion.
Det är synd men begripligt. Vår tid – kanske varje tid? – behöver ”Mahagonny”. I programhäftet talar regissörerna om hur den redan är ”formmässigt och politiskt så artikulerad, att vi valt att ’följa’ originalet och inte känt oss manade att lägga till någon ytterligare tidsaktualitet”. Det applåderar jag. Vad jag saknade var ännu mer av tjugotalets hets och känsla av att leva på kanten av en vulkan. Rubriken jag satt på denna artikel kommer från samma artikel i programmet. Frågan är om intensiteten räcker för att det ska svida.
Jag skulle komma att få liknande invändningar en månad senare i Köpenhamn. Graham Vick, en ledande brittisk regissör, har valt att ge verket på engelska i stället för originalets tyska trots att sångarna genomgående är danska (och i ett fall svensk). Den avsikt som antyds är att verkets aktuella relevans som kritik av globalisering och finansmarknadens inverkan på våra samhällen blir mer aktuell på så sätt, och på skärmar visas börsnoteringar och faktiskt en del danska ord. ”Mahagonny” är alltså i original på tyska med något kontrasterande inslag på engelska. En dimension förloras när verket rycks upp från sin tjugotalsatmosfär, och det blir problematiskt när originalets ironiska bruk av (dålig) engelska i hitnumret ”Oh moon of Alabama” inte sker inom ramen för en i övrigt tysk text, eller svensk som i Umeå.
Säkert hade också sångarna hittat mer naturliga tonfall, och en mindre godtycklig blandning av uttal, om de fått hålla sig till danska. Men för en utländsk regissör på den danska nationalscenen dög det kanske inte. Eller så tror man att det blir globalt i fler avseenden genom engelskan. Det språket leder längre bort från originalet än ett skandinaviskt språk gör. Till exempel ”denn wie man sich bettet so liegt man” går lätt att översätta till svenska och troligen danska, medan det på engelska har krävts omdiktning.
Köpenhamn hade besatt sin ”Mahagonny” huvudsakligen ur den egna ensemblen, med alternerande kvinnoroller. Jag såg Susanne Resmark (Begbick) och Anke Briegel (Jenny), och även bland herrarna fanns namn jag mött tidigare som Michael Kristensen (Jimmy Mahoney) och Sten Byriel (Treenighets-Moses). Alla sköter sig bra, men ingen lyckas riktigt övertyga mig.
Det springs mycket på bryggan runt orkesterdiket, uppbådet av extrakorister är stort, ett tjugofemtal statister/skådespelare med invandrarnamn har engagerats för att ge etnisk mångfald åt staden Mahagonny, och ”trafiken” på scenen fungerar väl. Projektioner och skyltar är dock mindre fantasifulla än i Umeå, och liksom där blir första akten lång. Till stor del vill jag även här skylla på dirigenten. Julien Salemkour har dirigerat 250 föreställningar på Berliner Staatsoper, ”Turandot” på Met och mycket annat, men hans ”Mahagonny” är liksom Umeås mer omsorgsfullt än medryckande.
Som sagt rör sig Weills musik mellan dåtida dansrytmer och nyklassicism (Hindemith; Busoni som han studerade för).
När den ska återföras till att bli ”seriös” efter alla uppjazzade versioner under andra hälften av 1900-talet blir det lätt som med renässansen för barockmusik eller vad gäller Mahler för femtio år sedan: alltför respektfullt och partiturbundet, eller för hurtigt virtuost. Något liknande hör jag i en del nutida framföranden av artonhundratalsoperetter eller wienervalser. Dragningar och antydningar är svåra att återskapa, trots att det finns inspelningar med artister som var med när verken var nya – förutom förstås för barockmusiken.
Eftersom ”Mahagonny” i tysktalande länder bara fick spelas några få år så finns det inte många inspelningar från när verket var nytt. Lotte Lenja (som hon stavades då) sjöng förstås in Jennys båda slagnummer ”Oh moon of Alabama” (på engelska i originalet) och ”Man ligger precis som man bäddat” (Denn wie man sich bettet, so liegt man), trots att hon inte deltog i premiären som ju var med ”riktiga” operasångare.
Några år senare, i anslutning till en uppsättning i Berlin där hon var med, gjordes en dubbelsidig stor 78 (det vill säga uppåt nio minuter totalt) med fragment. Dessutom spelades det in orkesterversioner av några nummer, troligen tänkta som dansmusik. Alla kan nu höras på CD. Först kom en utmärkt Capriccio-utgåva från 1991, och nu förtecknar www.jpc.de billiga cd-boxar med många cd mer eller mindre historiska Weill-inspelningar. Även på Youtube finns en del av dessa.
I Köpenhamn klarade sig artisterna utan mikrofoner, i Umeås mindre teater förstärktes allt utom de egentliga sångnumren. I princip föredrar jag det förra, men kanske gynnades talreplikerna i Umeå av den större intimitet som var möjlig. Genom att använda handmikrofoner i stället för myggor blev det också en del av kabaréprägeln och bidrog till Brechtsk Verfremdung.
Det har varit långt mellan ”Mahagonny”-uppsättningarna i Skandinavien, men låt oss hoppas att höstens två kommer att följas av fler. Trots min tvekan inför dem tycker jag fortfarande att verket är viktigt och intressant: bättre än jag ännu har fått se det framfört, och med ännu fler bottnar än dessa två team har insett!
Nils-Göran Olve
ISL: Den tyska långtiteln är ”Aufstieg und Fall der Stadt Mahagonny”, något som jubileumsaktuelle Peter Weiss tog fasta på och medvetet överdrev vid sin pjäs om Marat, vilken bildar ett par ihop med "annsakningen".
ISL: I Peter Zadeks regi finns en ”Mahagonny” på devede från 1998. Dirigent: Dennis Russel Davies. Die Begbick gestaltas av Gwyneth Jones, Brünnhilde i Bayreuth 1976. Tysk sång. Undertext: franska, engelska, icke på tyska trots att det numera är vanligt på kommersiell DVD med undertext även på det sjungna (original)språket.
Här följer två länkar till sannolikt fullständiga videoupptagningar av “Mahagonny”. Bägge föreställningarna med tysk sång och utan undertextning.
Brecht – Weill – Aufstieg und Fall der Stadt Mahagonny
DDR 1977
Regi: Joachim Herz
Dirigat: Robert Hanell
https://youtu.be/2y0SmvSBzPc
AUFSTIEG UND FALL DER STADT MAHAGONN
Theater des Westens Berlin 1985
Dirigat: Peter Keuschnig
https://youtu.be/6oYKxFffcPY