Av Hugo Rosén
ˮNun sang er, wie er mußt’
und wie er mußt’, so konnt’ er’s,
das merkt’ ich ganz besonders.ˮ
(Nu sjöng han, som han måste
och som han måste, så kunde han,
det märkte jag helt bestämt.)
Meistersinger, akt II
Den som vill känna Wagner som andlig makt bör gå direkt till hans levande konst; är någon okänslig för den kan han knappast förstå de långa utredningar, varmed Wagner omkring år 1850 försökte motivera den för sig själv och samtiden.
Om dessa skrifter har han tio år senare yttrat sig med uppfriskande självironi; den stora motvilja han har mot att åter läsa igenom sina teoretiska skrifter är honom ett bevis för att de författats i ˮett abnormt tillståndˮ – abnormt därför, att ingenting kan vara för en konstnär mera främmande och pinsamt än att behandla det i hans konstnärliga intuition och produktion omedelbart vissa som ett teoretiskt problem.
Han drives därvid av en lidelsefull otålighet, som hindrar honom att ägna önskvärd omsorg åt stilen; i varje sats försöker han pressa in hela sin talang; när han så med rätta tvivlar på, att det har lyckats, försöker han om igen – ˮför övrigt alldeles lik en illa förberedd predikant, som också har svårt för att komma på behörigt avstånd från det han vill säga och gör förtvivlade försök att säga allt på en gång, vilket medför tröttande omsägningar och ett allmänt intryck av ’tjat’.ˮ
Sina teoretiska skrifter tar alltså Wagner själv inte synnerligen högtidligt; särskilt varnar han för den uppfattningen, att hans teori skulle ligga till grund för hans produktion; ˮtvärtomˮ säger han ˮär min teori nästan ingenting annat än ett abstrakt uttryck för den konstnärligt-produktiva processen inom mig.ˮ Hade det varit annorlunda, skulle hans verk ha varit dödfödda och icke som nu fyllda av ett inre liv, som säkerligen skall trotsa modets alla växlingar.
Det är den ˮkonstnärligt-produktivaˮ processen, som det gäller att komma på spåren; att förstå den är att förstå Wagner. Endast den som är mottaglig för hans konst kan tolka dess ˮabstrakta uttryckˮ och därav få en viss hjälp att rekonstruera dess tillblivelse och inre dialektik.
När man läser Wagners försök att i abstrakta resonemang återge sina konstnärliga intentioner, påminnes man om Hans Larssons ofta upprepade sats, att en författare merendels har rätt i det han påstår men fel i sin polemik. Om man bortser ifrån, att var och en naturligtvis bestrider raka motsatsen till det han påstår, ligger i den nämnda satsen en allmän sanning. Den som lidelsefullt förkunnar en syn, som skymtat för hans inre öga, har en viss benägenhet att icke se något annat eller åtminstone vara grundligt likgiltig för det. I första hettan har Wagner icke mycket sinne för någon annan konst än den som han känner skall bliva hans. Senare, när framgång och erkännande börjar komma, kan han kosta på sig en mera vidhjärtad uppfattning.
I FORMEN. Sidan 1