Av Nils-Göran Olve
Så här stod det i Svenska Dagbladet våren 1887:
”Man hade nämligen anordnat plats för 25 personer, hvilka samtidigt kunde åhöra uppförandet af ”Afrikanskan” [på Kungliga Operan i Stockholm], i hvilken opera fru Lucca uppträdde. – Det var rent af öfverraskande med hvilken tydlighet dessa utmärkta apparater framförde hvar enda ton. Också voro samtliga platser ständigt upptagna, och efter slummerarian i andra akten blef förtjusningen så allmän, att åhörarne syntes frestade att deltaga i den skallande applåd som hördes ljuda i teatersalongen.”
Operautsändningar är alltså inget nytt. Den gången var det telefon som var mediet – i stereo! “Teatrofon” hette uppfinningen som levde kvar länge.
Tidigare publicerat i december 2020 i OV-Revyn,
medlemstidning för OperaVännerna vid Kungliga Operan.
Marcel Proust, som vi vet tillbringade mycket av sitt sista decennium i sängen, abonnerade på tjänsten från 1911. Då kunde man koppla upp sig till åtta olika Paristeatrar. Men trots tekniska förbättringar konkurrerade den nya radion ut verksamheten under 1920-talet.
I en artikel (Karl Väinö Tahvanainen, Teatrofonen – stereofonisk musik per telefon. Sveriges Tekniska Museums årsbok 1987; här ) framgår det att det ännu 1922 fanns kvar en installation på Televerket (under Telefontornet på Malmskillnadsgatan) där man kunde lyssna på vad som skedde på Operans scen några kvarter bort, och att det var njutbart med tydlig stereofonisk effekt. Vid de första rundradiosändningarna försökte man skicka ljudet vidare ”ut i etern”, men det gick sämre. Snart invaderade dock Rundradion Operan med egna mikrofoner.
När vi lyssnar på inspelningar från forna tiders föreställningar så krävs förstås att de fångats upp på något vis, sänts vidare och spelats in. Alla stegen behöver hålla hög kvalitet för att upplevelsen ska vara intressant för oss. Många äldre upptagningar var som sådana överraskande bra, kanske till och med teatrofonen vid Gustav Adolfs torg 1887. I Paris där uppfinningen skapats användes som mest 80 ”telefonlurar” vid rampen. Det var förmedlingen via tråd till abonnenterna som försämrade utbytet. Hur det lät kan vi bara gissa. Det går dock att läsa om hur föreställningar ”telefonerades” från Paris till London.
Men det här ska handla främst om inspelningar. Och då tillkommer ännu en teknisk utmaning. Det dröjde länge innan inspelningsapparater klarade att dokumentera livesändningar. Den tidigaste symfoniska inspelning från radio som jag känner till, det vill säga med mikrofon och inte tratt, är från 1923. HMV spelade in Sjaljapin på Covent Garden live 1926.
När vi går på direktsända HD-föreställningar från Metropolitan på biograf så bevittnar vi arvtagare till en tradition av sponsrade radiosändningar som började 1931. Redan från början var det lördagsmatinéer som sändes, och numera lämpar de sig väl för direktsändning till Europa där de blir kvällsföreställningar. Delar av ”the Met broadcasts” finns inspelade från 1933 och framåt. Då var det inte aktuellt med reprissändningar eller fördröjda utsändningar, bland annat för att den teknik med korta lackskivor som fanns inte dög till det. Men artisterna själva kunde anlita firmor som spelade in, om de ville lyssna i efterskott. Lacken slets snabbt, så vad som blivit kvar påverkas av omständigheter och slump.
Även i Stockholm gjorde radion utsändningar från Operan. Det fanns ju bara ett riksprogram, så oftast fick det räcka med någon akt. 1933 anskaffades ett graververk så att Radiotjänst själv kunde dokumentera enstaka föreställningar, men även här skedde det mycket begränsat. Först på fyrtiotalet gjorde stålband att man kunde göra längre inspelningar som dög att sända ut. Det var dock långtifrån sed att spara dem för framtiden. Programmaterial var färskvara och tekniken dyr, så det mesta raderades och banden återanvändes. Från 1937 och framåt finns en del hela operor kvar, och när Jussi Björling medverkar har så gott som allt getts ut på lp och cd. Då har upptagningarna ofta kopierats flera gånger: till exempel från stålband till lackskivor kort tid efter upptagningen för att kunna långtidslagras, sedan på 1960-talet från skivor till magnetband, och slutligen i modern tid till digitalt medium.
När detta har lyckats väl så låter det ofta som om originalinspelningen en gång varit förbluffande bra. Mikrofonplaceringen var tänkt för att lyssnare vid dåtidens radioapparater skulle få ett tydligt och jämnt intryck av särskilt sångarna – ofta tydligare än i dag, för numera är ambitionen snarare att ge en god stereobild även av den stora orkester och rumsakustiken, lämpad för en god ljudanläggning. Har Sveriges Radio kvar inspelningen så kanske utgivaren skaffar rättigheter till den, och därför kan få en optimal nygjord digitalkopia. Men mycket sparades som sagt inte. Jag har själv ”hittat” band hos privatpersoner som spelat in från radio på 1950-talet, och där innehållet kunnat ges ut på cd. Då är vi förstås utlämnade till hur radiomottagningen och bandspelaren hemma hos dem fungerade den kvällen.
När bandspelare blev vanliga började Kungliga Operan, konserthus och andra själva att spela in för sina arkiv, eller för att medverkande skulle kunna lyssna och lära. När det gäller Jussi Björling är varje uppspårad upptagning noga katalogiserad, men redan Birgit Nilsson hör till en generation där det knappast är möjligt. Tjogvis med olika Isolde-föreställningar finns utgivna mer eller mindre legalt, och du som läser detta kanske själv hade en kassettbandspelare i knät vid hennes sista gästspel. Varje framträdande är förstås inte heller intressant att ta del av. Men att vi har totalt sex Trubaduren med Jussi från 1939 till dödsåret 1960 ger spännande jämförelsemöjligheter för hur han utvecklades sångligt och tolkningsmässigt, och hur han reagerade på sina medspelare. En är en välkänd studioinspelning från 1952, de fem övriga liveupptagningar från Covent Garden, Metropolitan och Stockholmsoperan.
Numera kan den som vill fylla på sitt förråd av liveföreställningar från Operan spela in när P2 direktsänder premiärer, flera gånger per år. Andra föreställningar spelas säkert in av teatern men kan vara svårare att få tag i till en privat samling. Själv är jag som många mest fascinerad av de artister som jag växte upp med, och när jag haft medlemskvällar med gamla inspelningar från Stockholmsoperan har jag förlitat mig på både sådant som varit utgivet – därför att till exempel Jussi Björling medverkar – och sådant som jag och vänner själva spelade in för många år sedan. Överraskande mycket dyker upp hos företag som för en billig penning erbjuder ”privata” cd via postorder. Sångare som Lindholm, Wixell och Gedda har anhängare som tycks samla på allt de gjorde. Lägger man till detta de konserter med Operans artister som sänts i radio så går det att hitta väldigt mycket, inte bara med de mest kända sångarna och inte bara i de roller som de framträdde i på teatern.
Mitt intresse gäller sångarna men också hur operorna framfördes. Ända till slutet av 1900-talet sjöngs väldigt mycket på svenska, och samma uppsättning användes under många år. Sångarna var fast anställda och ”ägde” ibland sina roller under decennier. Självklart hade teatern mer än en Rodolphe eller Mimì, men föreställningarna fungerar oftast som en samspelt helhet där man lär sig känna igen de sångare som fanns tillgängliga. Från min ungdom minns jag förstås sådana som Kjerstin Dellert eller Anders Näslund som medverkade i väldigt skiftande uppgifter. Genom att lyssna får jag mina intryck bekräftade och modifierade. Men även i en tidigare generation som jag inte hörde är scenupptagningarna intressanta, och ger en rikare bild än om jag bara hör de arior som de spelade in på grammofon. Sådana som Hjördis Schymberg och Einar Andersson upplevde jag bara ett fåtal gånger på Operan, och då var jag en oerfaren operabesökare. Att höra dem i liveinspelningar från fyrtio- och femtiotalen ger en retrospektiv bild av skickliga ”proffs” i samspel. Samt ett sammanhang i hur Stockholms operaliv var då: inte bara hur Hjördis och ”Eja” var, utan hur man framförde verken, och hur det skiljer sig från nu.
I december 2006 kompletterade Metropolitanoperan i New York sina lördagssändningar via radio med ”live in HD” till utvalda biografer, numera över hela världen. Redan tidigare hade enstaka föreställningar sänts på tv, och de första svenska direktsändningarna av opera skedde redan på 1950-talet. På senare år har ”smarta” tv-apparater gett möjligheter att välja vad vi önskar koppla upp oss till – lite som när Proust kunde välja mellan olika Paris-teatrar. Där vi sitter hemma vid tv:n eller dataskärmen finns det skäl att fundera över detta. Vi har kunna se såväl primitiva sändningar från artisters hem som lyxiga inspelningar från en tid nyligen när stora föreställningar kunde ges utan en tanke på pandemi. Hur blir det framöver? Kommer vi likt Proust att abonnera på liveuppkoppling till ett urval scener, som sänder alla sina produktioner, varje kväll? Kommer vi i så fall att titta in på Kungliga Operan en stund varje kväll vi är hemma, eller föredrar vi att ägna en andäktig kväll åt Metropolitans eller La Scalas direktsända premiär? Eller förlorar de samtida upplevelserna konkurrensen med historien? Är det roligare att zappa runt bland äldre storheter än att sucka över bristerna hos dagens artister?
Detta har förstås avgörande betydelse för opera som levande konstform, och då tänker jag inte på nya verk så mycket som det ständiga utforskandet och förnyandet av den klassiska repertoaren. Kan tekniken hjälpa oss att återfå kärleken till en ambitiös hemmascen, som folk hela landet kan följa varje vecka i realtid för att nyfiket notera hur hemmalaget utvecklas – och utvecklar sätten att nalkas olika stilar? Eller är operan en så global konstform att det som intresserar mest är etablerade stjärnor som vi digitalt följer från München till London till Milano? För att de ska komma fram behövs dock de mindre, lokala plantskolorna. Den odlingen kräver också sin stampublik. Via Teatrofon eller dator. Och att man samlas då och då för att återbesöka sitt förflutna.
Nils-Göran Olve