Det var något djupt oväntat som skedde när pianisten Yves Nat steg fram i all sin glans.
Av Gert Cervin (1956)
DISKOFILKLUBBEN I LUND. Gert Cervins artikel om pianisten Yves Nat (1890–1956) är hämtad ur “Meddelanden från Diskofilklubben i Lund”. Årgång 2:1. Mars 1956.
Det händer att musiker, pianister mest, tillväxer i ålder, visdom och världsberömmelse till den grad, att de i allmänna meningen upphör att vara alldagliga reproducenter och befordras till “tolkares” rang.
Vår sektion för standardverk har trott sig finna, att åtskilliga sådana ryktbarheter är väl motiverade. I motsats till grammofonlösa tidsåldrar har vi emellertid möjlighet att detaljgranska de sublima prestationerna; och då visar det sig att de med irriterande regelbundenhet är vanställda av små, små skönhetsfläckar och små, små slappheter.
Jag räknar här inte med sådana fall där det föreligger ärr efter strider med tekniken; jag åsyftar de allsidiga mästarprestationerna. Vadan alltså dessa diskreta men illegitima ackordbrytningar, dessa mekaniska smårubati, denna lurande böjelse för dynamisk nivellering? Det gäller – jag upprepar detta med all skärpa – idel små tankspriddheter som det vore den lättaste sak i världen att korrigera efter en första uppspelning av originalbandet. Två slutsatser är möjliga. Antingen störes heroerna själva inte av sådana detaljer, eller också vågar deras rådgivare inte påpeka dem.
Följer vi det här spåret mot lite större sammanhang, vågar vi kanske säga, att mästarspel regelbundet är lika med ett idealiserat, till oigenkännlighet idealiserat rutinspel. 25 eller 50 års fruktbart umgänge med Beethoven, Schumann och Chopin kan skapa dels auktoritet, dels spindelväv. Vågar man tänka sig en pianist som, i full besittning av auktoriteten, hänsynslöst blåser bort spindelväven med hjälp av radikala nyinstuderingar i sin grundrepertoar?
I det längsta vågade vi inte. Det var något djupt oväntat som skedde, när företeelsen Yves Nat steg fram i all sin glans.
Nat synes vara född omkring 1890 (Död 31 augusti 1956, några månader efter att denna artikel först publicerades. AH). Beprövad som underbarn vid tio års ålder kom han som yngling att inflyta i Proust. Vid 1925 års elektriska revolution tycktes icke hans ryktbarhet men väl hans yttre karriär vara i utebbande. Ett drygt kvartsekel av pedagogisk tillbakadragenhet transformerade honom till en legend, tillgänglig endast för de bästa salongerna i Paris.
Genom en av de mysteriösa omkastningar som är så utmärkande för Nats biografi, placerades han härom året framför en mikrofon med Beethovens samtliga sonater som första uppgift. F.n. synes Schumann vara under fullbordande, och med avseende på Schubert och Chopin råder de bästa utsikter. – Den antydda mikrofonen var f. ö. uppgillrad av ett annat geni, teknikern André Charlin. En del folk som inte har försonat sig med att metall ingår som viktig beståndsdel i en flygel lär ha protesterat; för vår del anser vi att Nats skivor för ett långt steg fram mot lösningen av det hårdknäckta problem som heter pianoreproduktion.
För att med en gång avfärda Nats manuella teknik lånar vi ett uttryck ur kollegan DISQUES och betecknar den som “transcendental”. Kanske angelägnare är att ge en allmän bild av Nats musikerkynne; tyvärr finns ingen pianist, oss veterligen, som helt lämpar sig för jämförelse. Däremot kunde man tala om en frändskap med Toscanini, särdeles i dennes bästa, senamerikanska, fas. Nats tempi är också genomgående rörliga, och hans artikulation energisk över det vanliga måttet. Allegrosatser är eldigt bevingade, under det att ”långsamma” och ”skona” partier ges med en frimodig, nästan naiv direkthet.
Jämfört med Nats semplicespel, likaväl som Toscaninis, kommer även de noblaste ansträngningar från andra berömda händer att framstå som behäftade med en viss känslomässig vulgaritet. Att vitalisera repertoaren är stort; att rengöra den är större.
Låt mig få peka på två konkreta ting:
En första reaktion säger: Nat överdriver de dynamiska kontrasterna.
Den andra och bestående genmäler: Nat är ensam om att kunna och våga, ta ut alla dynamiska föreskrifter till fullo. En lyssnare kan vara tolerabelt förtrogen med Beethovens sista sonater; efter att ha lyssnat till Nat, särskilt i scherzot och första fugan ur op. 110 och i maestosot ur op. 111, tvingas han medge att han hört dessa beaktansvärda stycken för första gängen. P, f, ff, sf –det var trots allt inte renodlat okynne av tonsättaren att belamra notbilden med dylika föreskrifter: över huvud kan Nat icke spela tio takter utan att något dylikt sammanhang går upp för oss likt ett åskslag.
En annan förhastad reaktion: Nat verkar litet karg med melodin i ariosot (op. 110) och i ariettan (op. 111). Härmed förhåller sig så: Nat har upptäckt att även det skönaste tema stundom har ett signifikativt basfundament. I stället för den vanliga metoden att plocka fram melodin och förvisa basen till ett skuggigt fjärran, väljer Nat att göra samtidig rättvisa åt båda två. Se där en enkel och ändå så oändligt svår prövosten på polyfont medvetande, man skulle nästan vilja säga musikalisk moral. Under sådana omständigheter kan det inte överraska, att Nat är stor i fugans ögonblick, och att han så suveränt lyser upp den komplicerade och ofta missförstådda strukturen i Schumanns stora fantasi.
Jämlikt rubriken har jag sökt ge en allmän karakteristik och mindre gått in på de enskilda interpretationerna. Ett monument över Beethoven och ett över Schumann: de står där och talar till envar som önskar lyssna. I det högsta och avgörande ögonblicket drar sig den snillrike M. Nat diskret tillbaka, åtföljd av sin ovärderlige M. Charlin. – Och Frydyryk Chopin, slutligen? Ja, det lär finnas olika slag av fulländning, och Nats i barcarollen är förvisso icke ett av de billigaste. Den som älskar b-mollsonaten i dess föregivna egenskap av “sammanbrottsmusik” får dock finna sig i att Yves Nat, sin vana trogen, lämnar ifrån sig ett ovanligt litet sammanbrott och en ovanligt hållbar sonat.
Beethoven, Sonater E-dur op. 109, Ass-dur, op. 110, c- moll, op. 111, (Haydn Society 110)
Schumann, Fantasi C-dur op. 17, Symfoniska Etyder op. 13 (Haydn Society 87)
Chopin, Sonat b-moll op. 35, Fantasi f -moll op. 49, Barcarolle Fiss-dur op. 60 (Haydn Society 97)
Gert Cervin (1956)
Tidigare artiklar för Diskofilklubben i Lund
Minnen från “Diskofilklubben i Lund” av Thorsen Lunderquist
Ej som en främling av Bertil Cavallin
Cavallins Klemperer-artikel från 1958. En kommentar av Nils-Göran Olve till artikeln “Ej som en främling”