DISKOFILKLUBBEN I LUND: Tidigare publicerat i ”Meddelande från Diskofilklubben i Lund”. Årg 4:2 Nov 1958.
Av Bertil Cavallin (1958)
Den som med hjälp av Stockholms-tidningarnas recensioner ville bilda sig en uppfattning om OTTO KLEMPERERs insatser vid besöket i Konsertföreningen i våras (1958) bör ha blivit rätt förbryllad. Det var den knutna högerhandens forte här, en mjukt sjungande Mozart där, den nästan siste av de store här, fortfarande den inbitne revolutionären från Kroll-Oper där.
Stockholmarnas engelska kolleger tappar inte fattningen på samma enkla sätt, men en grundläggande osäkerhet inför vissa drag i Klemperers personlighet kan förmärkas. Så fastslog t.ex. The Times efter en Mozart-konsert i London i våras, att publiken i Royal Festival Hall fått uppleva “a beautiful, but not vivid Mozart”.
His sympathies are on this side of the great Eroican water-shed;
he steps beyond it, gladly, but as a foreigner….
THE TIMES 11.IV.1958.
Till all lycka kan hemmalyssnarna nu få vara med om detsamma. Och de kommer att, befriade från konsertsalens magiska atmosfär, okunniga om den knutna handens forte, ovetande om de yttre arrangemangen kring mästarens entré, lyckas med vad kritikerna gick bet på: att låta bli att klassificera det klempererska Mozart-spelet.
Ja, hemmalyssnarna skall, efter partiturstudium, säga sig att det inte är av okunskap med alla de ädla recensions-uttrycken som de avstår från att tala om ett i sitt slag ojämförligt Mozart-uppförande, utan i känslan av att sådant tal inte passar sig denna gång. Däremot kommer de säkert att sätta upp några av de karakteristika som utmärker Klemperer, därvid hämtande exempel från sina mozartska partitur.
I. SUNDA TEMPI, med viss dragning, i långsamma satser, åt det snabba hållet. Häri inbegripes också Absolut Stadighet, och förtjusta kommer de hemmavarande att peka på den lugnt flytande introduktionen till 38, på samma symfonis presto-sats’ mycket energiska perpetuum mobile. Det lönar sig också att ta ett ovanligt långsamt exempel, 39:2, och så notera ett helt avspänt spel, där varje fjärdedel får sitt utan att bringas på fall av de punkterade sextondelarna och trettiotvåendelarna. Härmed har man nått fram till
II. FRASERING, Egentligen skulle amatörerna ha velat säga: enkel, men besinnade sig och letade fram sidogruppens tema ur 38:1 (95ff): en den allra minsta tempomodifikation har avvisats under I; nu inträder en aktiv puls som ingalunda utesluter en silvrig och sjungande Mozart (112ff) men som absolut avböjer å ena sidan de alltför skarpa (sk beethovenska) accenterna, å andra det mycket för eleganta, lösa och slafsiga. Det sätt, säger man, på vilket Klemperer låter sidogrupperna inträda är sålunda inte det sämsta.
Sångtemata “förberedes” inte genom ritardandi. Riktigast är nog att säga att de kommer av sig själva och gör stor lycka på så sätt. Om någonting föregår deras entré är detta utfört med lättaste hand – men inte mystiskt – och hör avgjort hemma under rubriken frasering, ej under tempo.
Till detta bör fogas några ord om Kleperers kontrapunktiska storhet sådan som den yttrar sig i genomföringens början av 38:1 (143ff): tveklösa insatser kombinerade med aktgivande på fraseringens och dynamikens bibehållna jämnhet möter man inte så ofta.
Och när man talar om Mozarts bästa symfonisats, besinna då allegrots början där balansen hålles mellan primviolinernas synkoper på D och den övriga stråkgruppens tema. Efter fyra takter lösgör sig, under utveckling av ett härligt tickande, de förra och arbetar sig i bästa ordning en kvint uppåt. Det är inte minst i denna förmåga att låta alla stämmor höras, som Klemperers storhet kan sökas och finnas.
III. ORKESTRAL ORGANISATION. I 38:1:32ff finns en fagottstämma, i 38:3:4ff en träblåsarsektion, i 39:3:45ff en 2. klarinett – lite till mans har man väl anat detta förut, men numera känner man sig alldeles säker på dessa punkter.
När de hemmavarande hört expositionens slutgrupp i 38:1 hade de hört ett tutti, där just träblåsarna inte var de som hördes minst. Klemperers intresse för denna instrumentgrupp skänker nytt ljus åt många av partiturets sidor; onödigt att säga ges på så sätt också en ny lätthet och svikt åt tuttipartierna. Endast den i sin mullighet förhärdade kan stoppa till öronen inför denna form av orkestral organisation.
Nå då så, var blev främlingen av? Hurudan mozarttolkning är denna? Man höjer ett bjudande finger inför sådant tal, skapar tystnad och övergår att prisa skivans tekniska kvalitéer, som är de agerande värdiga.
Bertil Cavallin, 1958
MOZART:
Symfoni 38, D, Prag, ICV 504.
Symfoni 39, Ess, KY 543.
The Philharmonia Orchestra. Otto Klemperer. Angel 35408.
På Youtube:
Mozart – Symphony n°38 – Philharmonia / Klemperer 1956
Mozart – Symphony n°39 – Philharmonia / Klemperer 1956
Mer från “Diskofilklubben i Lund”
Bertil Cavallin: Bachs Goldbergvariationer – hur skall de utföras?
Thorsten Lunderquist: “Minnen från Diskofilklubben i Lund”
Nils-Göran Olve kommenterar Bertil Cavallins artikel från 1958, “Ej som en främling”.