Paul Badura-Skoda. Copyright © Jean-Baptiste Millot
http://www.badura-skoda.cc/en/photogallery.html#Berufliche_Fotos
Av Göran Tegnér
Om han hade någon relation till Gulda vet jag inte, men han samarbetade hela sin karriär med Jörg Demus. Jag ska här belysa Badura-Skodas karriär, framförallt genom hans många inspelningar, som ger en uppfattning om hans repertoar. Karriären tar sin början samtidigt med introduktionen av LP-skivan, och omvänt kan sägas att den sannolikt hade LP-skivan att tacka för mycket.
Paul Badura-Skoda var född 1927 i Wien, och hade utbildats vid konservatoriet i Wien, varifrån han utexaminerades 1947. Därefter följde han en mästarkurs för Edwin Fischer, möjligen flera. 1948 vann han andra pris i Franz Liszt-tävlingen i Budapest efter den bara 14-årige ungraren Tamás Vasáry, och 1949 fick han tredje pris, efter Aldo Ciccolini och Ventsislav Yankoff (som delade förstapriset) och Daniel Wayenberg, i tävlingen Long-Thibaud i Paris (numera Long-Thibaud-Crespin).
Badura-Skoda karriär kom snabbt igång, och det var väl det som gjorde att han kom att engageras av det amerikanska skivmärket Westminster, något som har sin förhistoria. År 1948 hade Columbia introducerat LP-skivan, som ju revolutionerade skivmarknaden. Man fick nu plats med uppemot 30 brusfria minuter på varje sida, skivorna låg i pappkonvolut, där man på framsidan kunde ha en fångande bild, och på baksidan kunde man presentera både verk och interpret. Året efter, 1949, grundade fyra personer, varav en var den tjeckiske dirigenten Henry Swoboda, som 1939 emigrerat till Amerika, skivbolaget Westminster, vars mål var att spela in klassisk musik. De bestämde sig uppenbarligen för att göra detta huvudsakligen i Europa.
Liksom ett par andra skivmärken fokuserade Westminster på Wien, där amerikaner hade stark närvaro och goda musiker kostade få dollars. Ett annat skäl var väl att Swoboda, Westminsters konstnärlige ledare, som studerat i Wien och under mer än tio år varit verksam som dirigent i Europa, säkerligen hade många kontakter där.
Det var en ytterligt seriös verksamhet, och man strävade tydligen efter att spela in det mesta av standardrepertoaren, med framför allt europeiska musiker och orkestrar. Den orkester man kom att använda mycket var orkestern vid Wiener Staatsoper (egentligen Volksopers orkester), med dirigenter som tysken Hermann Scherchen, som dirigerar en stor del av produktionen, polacken Artur Rodzinski, som efter flera decennier i USA vid slutet av 1940-talet återvänt till Europa, och givetvis också Henry Swoboda. För pianorepertoaren använde sig Westminster i sitt ambitiösa projekt förutom Badura-Skoda även av pianister som Jörg Demus, Fou Ts’Ong och Clara Haskil, men också av pianister som i dag är mer eller mindre bortglömda: Nadia Reisenberg, Edith Farnadi, Kurt Appelbaum.
Paul Badura-Skoda kom från 1950 att bli något av Westminsters “huspianist”, med ansvar för en stor del av repertoaren. Han kom att göra inspelningar för Westminster under mer än tio år, såväl soloverk som pianokonserter och kammarmusik. I inspelningarna för Westminster låg tonvikten på den klassiska repertoaren, men han hade en bredare repertoar än så. För Westminster spelade han in också Hindemith och Milhaud, och i inspelningar från 1960-talet och framåt samt uppgifter om konserter får man en aning om repertoaren.
Från 1949 spelade Badura-Skoda för Westminster in stora delar av standardrepertoaren för piano, exempelvis Bachs sex partitor och smärre verk (tre LP 1951), ett antal Beethovensonater och samtliga pianokonserter, med “Orchester der Wiener Staatsoper” under Hermann Scherchen, ett antal av Beethovens pianotrior, tillsammans med Jean Fournier och Antonio Janigro, triokolleger i många inspelningar.
Några av hans Mozartinspelningar är särskilt intressanta. 1952 och 1955 gavs två Mozartprogram ut, det ena med A-dursonaten KV 331 och c-mollsonaten KV 457, föregången av fantasin, det andra med F-dursonaten KV 533 och ett antal mindre stycken. De gavs båda ut i två versioner, den ena spelad på en modern flygel, den andra spelad på ett fortepiano av Walter från 1785, sannolikt det i Mozarthaus i Wien. Under 1950-talet började man på allvar få upp intresset för äldre uppförandepraxis och spel på, som det hette, “tidstrogna instrument”. Deutsche Grammophons “antikvariska” serie, Archiv Produktion, gav ut just A-dursonaten, knastertorrt spelad på “Mozart-Flügel” av Fritz Neumeyer, men inte förrän 1955! Westminsterinspelningen var visserligen en svala som inte fick någon fortsättning på det skivbolaget, men det är första gången som Badura-Skodas intresse för äldre klaverinstrument är dokumenterat. På konvolutet står “played on the Mozart piano”.
Förutom de nämnda Mozartverken spelade Badura-Skoda 1951 in några av de “stora” pianokonserterna, 1951 nr. 24 och 27 med Felix Prohaska, 1956 nr. 20 och 23 med Milan Horvat, och 1957 nr. 14, 19, 22 och 24, dirigerande Wiener Kozerthaus Orchester från flygeln. Att solisten dirigerar pianokonserter från flygeln är något som i dag är ganska vanligt, men som på 1950-talet inte förekom lika ofta. Det finns en berömd inspelning av Mozarts d-mollkonsert med Bruno Walter från 1939, och Edwin Fischer har lämnat ett antal sådana inspelningar efter sig. Säkert var det av Fischer som Badura-Skoda inspirerades, och han hade ju också undervisats i dirigering.
Tillsammans med fransyskan Reine Gianoli spelade han 1951 in Mozarts två konserter för två pianon, KV 242 och 365, under Hermann Scherchen. Konserten KV 365 hade han spelat redan 1949 med Wiener Philharmoniker under Furtwängler, med Furtwänglers dotter Dagmar Bella som partner; den publicerades först 1995.
Med Jörg Demus spelade han in all fyrhändig pianomusik av Mozart. Vidare spelade han med Wiener Philharmonikers konsertmästare Walter Barylli på fyra skivor in elva av Mozarts violinsonater och på två skivor spelade han med Fournier och Janigro in sex pianotrior.
Schubert hör också till de tonsättare man förknippar med Badura-Skoda, men här har han för Westminster spelat in något mindre än man kunde tro: de två sista sonaterna, D. 959 och 960, all fyrhändig musik med Jörg Demus på tre skivor, Forellkvintetten, med medlemmar ur Wiener Konzerthausquartett, de två serierna imprompti, Wanderer-fantasin och Moments musicaux samt Schuberts båda trior, med de vanliga trio-kollegerna.
En del Schumann blev det också, som man kan vänta sig: Carnaval, Kinderszenen, Symfoniska etyder, bl.a.
Men så också ett antal man inte skulle vänta sig att Badura-Skoda spelat in: Chopins båda pianokonserter (mirakulöst inklämda på en LP) med Orchester der Staatsoper Wien under Artur Rodzinsky och etyderna op. 10 och 25. Inspelningen av etyderna op. 10 valdes av den franska musiktidskriften Diapason 2014 ut till boxen med Chopins pianomusik i serien “La discotèque idéale de Diapason.” Vidare en LP med de fyra scherzi, barcarollen, berceusen och fantasin op. 49.
Bland ovanligare verk hittar vi bland Westminsterinspelningarna Rimskij-Korsakovs (1951 och 1955) och Skrjabins (1951) pianokonserter samt Francks Symfoniska variationer (1955). Mest förvånad blir man kanske över en inspelning av Tjajkovskis b-mollkonsert (1956), med Philharmonic Promenade Orchestra under Adrian Boult. (London Philharmonic Orchestra gjorde under 1950- och 60-talet en rad inspelningar, bla. för Westminster, under detta namn.)
Tonsättare man också finner bland Westminsterinspelningarna från 1950-talet och början av 1960-talet är Brahms, Dvorak, Glinka, Haydn, Liszt och, som nämnts, också Hindemith och Milhaud.
Jag har uppehållit mig särskilt vid Westminsters inspelningar eftersom jag tycker att det är intressant med skivbolagets stora satsning. Inspelningarna höll hög standard både konstnärligt och tekniskt. Nästan alla var dock i mono. Det måste ha varit ett enastående tillfälle för en ung pianist att få bita i så stora delar av standardrepertoaren. 1950 hade han inte bara dessa inspelningsuppdrag, utan han turnerade också i Europa. 1951 debuterade han i London och gjorde 1952 turnéer i Australien och i USA. Därefter har han turnerat i större delen av världen.
Möjligen har han i sitt konserterande haft en bredare repertoar än den han gjort inspelningar av – här dominerar Beethoven, Mozart och Schubert stort. Och i en intervju 2013 i nederländska NRC Handelsblad säger han att han helst spelar dessa tre tonsättare – och av dem är Schubert den störste! Men programmet vid en pianoafton i Sydneyoperan 31 maj 1982 såg ut så här:
-
-
- Bach, Partita nr 1, B-dur
- Brahms, Pianosonat nr. 3, op. 5
- Bartok, Svit för piano op.14
- Debussy, Estampes, L’Isle joyeuse
-
Badura-Skoda beställde en pianokonsert av Frank Martin, Martins andra. Den skrevs 1968–69, och Badura-Skoda spelade in den under tonsättarens ledning 1971. Och både Ravel och Debussy återfinns bland hans inspelningar.
Badura-Skodas intresse för fortepianon väcktes enligt Laurence Vittes i en artikel i Early Music America när han 1948 i cembalisten Isolde Ahlgrimms hem hörde henne spela på ett fortepiano. Han har, sedan han på 1970-talet i större utsträckning började spela på äldre instrument, växlat mellan båda vid både konserter och inspelningar. “Min tolkning ändras inte… inte ens tempi. Man kunde tänka sig att eftersom tonerna dör fortare på ett äldre instrument, måste man spela i ett snabbare tempo i de långsammare satserna, men jag kan ändå lyckas bibehålla en sjungande ton i samma tempo. Jag tycker om fördelarna och försöker att hantera nackdelarna hos varje instrument.”
Både Badura-Skoda och Jörg Demus hade egna instrumentsamlingar, som de använt för såväl konserter som inspelningar. Den del av Demus samling som förvarades i ett slott, har delvis vandaliserats. Man hoppas att framtiden för Badura-Skodas instrument, som han i viss utsträckning själv restaurerat, är tryggad.
Ser man till hans diskografi efter inspelningarna för Westminster så är den imponerande. Han spelade in en komplett cykel på 12 LP med Beethovens pianosonater med början 1955 för Musical Heritage Society i Amerika, ett postorderbolag, grundat av en av Westminsters grundare (de närmare omständigheterna är dunkla).
Härefter kommer en cykel, inspelad 1969–70 på en Bösendorfer Imperial och tillgänglig på nio CD på Gramola. Sedan kommer en inspelning på nio CD inspelad 1978-89 på fortepianon i Badura-Skodas egen instrumentsamling och utgiven på det franska skivmärket Astrée.
Men redan 1967 kom, på LP, Les Adieux, Månskenssonaten och Appassionata, spelade på fortepiano, och utgivna på Harmonia Mundi.
Av pianokonserterna är det bara G-durkonserten, nr. 4, som finns i en inspelning med fortepiano, från 1974. Badura-Skoda spelar på en Graf-flygel från ca. 1820, ackompanjerad av Collegium Aureum. Badura-Skoda dirigerar antagligen från flygeln, som när det gäller trippelkonserten nedan.
Också trippelkonserten finns i en inspelning på tidstrogna instrument från 1974 med Collegium Aureum och med Franzjosef Maier, violin och Anner Bylsma, violoncell, och Badura-Skoda spelandes en Broadwoodflygel från ca. 1816. Instrumentet är valt med omsorg. Thomas Broadwood träffade Beethoven i Wien 1817, och skänkte en flygel till tonsättaren, som han var mycket nöjd med; den finns fortfarande kvar.
Även Mozarts pianosonater spelades in – 1978–80 – på moderna flyglar (på sin hemsida har Badura-Skoda angivit att de spelas på Bösendorfer och Steinway (fördelningen är inte angiven) samt på Walterflygeln i Mozarts födelsehus. 1978–90 spelade han åter in samma sonater, nu på ett fortepiano från ca 1790 av Johann Schantz i sin egen samling, fem CD utgivna av Astrée. Ytterligare ett antal Mozartsonater inspelade 2013–2014 på fortepiano finns utgivna på Gramola.
Också Mozarts fyrhändiga musik för ett eller två pianon, fortfarande tillsammans med Jörg Demus, spelad på fortepiano, finns utgiven.
Går vi till pianokonserterna, så hade Badura-Skoda ett projekt med Prags kammarorkester som sträckte sig från 1971 till 2008, där de äldsta gavs ut som LP på tjeckiska Supraphon. Här finns alla de stora pianokonserterna, med en del dubbleringar, Badura-Skoda dirigerar från sin moderna flygel. 2005 spelar han in, nu med en annan kammarorkester från Prag, som tycks spela på “instruments d’époque”, nr. 9 och nummer 12, som han dirigerar från sitt fortepiano.
Ytterligare ett dokument måste nämnas, nämligen när han i maj 1974 ackompanjerar David Ojstrach i Wien i vad som anges vara Ojstrachs “last recital”. Programmet, som är utgivet 2006 (finns även på youtube), omfattade förutom Mozarts violinsonat KV 377 och ett variationsverk, KV 360, även Beethovens violinsonat nr. 7 och Vårsonaten och Schuberts Duo för violin och piano, D. 574. Men redan tidigare hade han spelat Mozart-sonater med Ojstrach på LP-skivor utgivna av Melodija och Eurodisc.
Schubert var den tredje tyngdpunkten i Badura-Skodas repertoar. Westminster-inspelningarna omfattade inte samtliga pianosonater, även om de viktigaste verken annars var med. Men han hade från 1971 spelat in Schubertsonaterna för RCA, på tretton LP-skivor. På 1990-talet kom han också att spela in dem på instrument ur sin egen instrumentsamling, åtta CD på Arcana.
Förutom dessa monument kom en ström av Schubertinspelningar fram till 2018, av verk spelade på såväl moderna instrument som fortepiano. Han återkom bl.a. till Schuberts fyrhändiga musik, och fortfarande tillsammans med Jörg Demus. För en svensk är hans inspelning av Goethe-sånger av Schubert med Elisabeth Söderström (1983) intressant, och han ackompanjerade även den franske basbarytonen Thierry Felix i Goethe-sånger och Die schöne Müllerin (1995-1996). Han ackompanjerar dem alla på en Graf-flygel från ca 1825; samtliga är utgivna på Astrée.
Av Haydn hade Badura-Skoda för Westminster spelat in en LP med tre sonater och fantasin i C-Dur, och med sina trio-kolleger fyra LP-skivor med sammanlagt tretton pianotrior. Men efter en Harmonia Mundi-skiva från 1962 med sonater och variationer spelade på en Broadwoodflygel från 1795 spelade han på 1980-talet in Haydn-sonater för Astrée på ett av sina favoritinstrument, en Schantzflygel från omkring 1790. De är nu tillgängliga på CD. Sonaterna är pedagogiskt grupperade:
-
-
- Sturm und Drang 1767–1776
- Le style galant 1773–1779
- La maturité 1782–1790
- L’apogée 1793–1797
-
Paul Badura-Skoda hade en karriär på nästan sjuttio år, väl dokumenterad genom inspelningar från 1950 till 2018. Jag undrar om det överhuvudtaget finns någon pianist som man kan följa under så lång tid. Man säger att han gjort närmare 300 inspelningar, och man ska hålla i minnet att medan på 78-varvstiden en inspelning kunde innebära ett eller två musikstycken, så kunde en LP-skiva rymma t.ex. Chopins alla etyder op. 10 och op. 25, och ändå betraktas som bara en inspelning. Många verk har han spelat in flera gånger, och det finns CD-skivor där han har flera versioner av samma verk; så är fallet med t.ex. Liszts h-mollsonat.
Sitt sista framträdande gjorde han, trots att han var svårt sjuk i cancer, så sent som i maj 2019. Han torde vara ensam om att ha spelat in kompletta sonatcykler av Mozart, Beethoven och Schubert på både moderna instrument och på fortepiano, och hans roll som ambassadör för att spela 17- och 1800-talsmusik på fortepiano är oerhört viktig. Hans tidiga inspelningar har i stor utsträckning hållits tillgängliga sedan de kom ut, och senare överförts till CD, och Deutsche Grammophon, som nu äger Westminsterkatalogen, gav till 90-årsdagen 2017 ut en box med 20 CD, där de flesta är Westminsterinspelningar.
Denna text är att betrakta som en skissartad diskografi, som skall ge en uppfattning om Badura-Skodas repertoar; för fler detaljer, se hans hemsida, Badura-Skoda på Discogs, liksom hemsidorna för Arcana, Astrée, Genuin, Gramola, Naxos etc. Allt finns faktiskt inte i Badura-Skodas egen diskografi. Mycket finns också på Youtube, såväl överföringar från äldre inspelningar som liveframföranden på video.
Badura-Skoda får betraktas som en analyserande pianist. Han följde en mästarkurs för Edwin Fischer 1947, och sannolikt därefter flera. Vid ett av dessa tillfällen har han fört noggranna anteckningar, som gavs ut under titeln “Edwin Fischer, Meisterkurs in Luzern 1954”. Och tillsammans med sin fru Eva, som var musikforskare, har han publicerat “Mozart-Interpretation”, 1957, som belyser en rad intressanta frågor, som tempo och rytm, artikulation, ornamentering etc. En engelsk översättning är tillgänglig digitalt (Interpreting Mozart on the Keyboard, https://archive.org/details/interpretingmoza00badu/page/n5 ).
Om Mozarttolkning handlar också hans “Kadenzen, Eingänge und Auszierungen zu den Klavierkonzerten von Wolfgang Amadeus Mozart”. 1990 publicerade makarna “Bach-Interpretation. Die Klavierwerke Johann Sebastian Bachs”, och han har givit ut och kommenterat Beethoveneleven Czernys “Über den richtigen Vortrag der sämtlichen Beethovenschen Klavierwerke”, vidare har han tillsammans med Jörg Demus skrivit “Die Klaviersonaten von Ludwig van Beethoven”, 1994. De flesta av dessa böcker finns också på engelska, och några också på franska. Han har också publicerat utgåvor tillsammans med makan, av pianosonater av Schubert och pianokonserter av Mozart för Neue Mozart-Ausgabe. Hans livsverk är sannerligen imponerande!
Kommentar
De årtal som här anges för inspelningarna får betecknas som ungefärliga, trots att de hämtats från olika källor. Ibland anges klart att det rör sig om inspelningsåret, ibland anges ett årtal utan att specificera huruvida det rör sig om inspelnings- eller utgivningsår. Normalt får man tänka sig att det förflyter ett antal månader mellan inspelning och utgivning, pressning, design av konvolutets framsida och författande av baksidestext och tryckning av konvolutet tar sin tid. Ett år hit eller dit spelar ju inte heller någon större roll i en karriär som sträcker sig över 70 år.
Ett varmt tack till Nils-Göran Olve för värdefull hjälp, grundad på hans encyklopediska kunnande i ämnet
Göran Tegner
| Paul Badura-Skoda på Youtube |