I filmen “Siegfried” av Fritz Lang kämpas det mot draken.
Stoff och tema. Om vi inom litteraturvetenskap tar FAUST.
Som tema är Faust en strävan efter ett (högre) mål
såsom stoff är det en viss person med detta namnet (och denna strävan)
Av Ingemar Schmidt-Lagerholm
Den tyska Nibelungensagan är ett stoff kring en skatt i floden Rhen. Möjligen finns ett historiskt verklighetsunderlag genom en hunnerkung på 400-talet. Till vår tids kultur når ’händelserna’ via spår som även korsar varandra.
En manifestation är det tyska ”Nibelungenlied” på vers med varianter vilka fanns i olika tyska kloster före 1200-talet. År 1989 utkom av John Evert Härd en svenskspråkig volym ”Nibelungeneposets moderna historia”, där mycket av detta klarläggs. Nazitidens missbruk hör också hit.
’Nibelungenlied’ är en av källorna till ett musikdrama med ungefärlig scenisk duration på femton timmar, ”Der Ring des Nibelungen” av Richard Wagner (1813-1883). Premiär 1876 i särskilt byggd lokal. Musik för sångsolister, kör, hundramannaorkester. Vad Wagner gestaltar är individernas konfrontationer snarare än ett konkret händelseförlopp. I olika former av regi spelas detta som tetralogi (fyra dagar) på eljest likartat sätt intervallvis i staden Bayreuth.
Men stoffet – mer eller mindre urvattnat – når vår moderna nutid via flera spår. Ett landade i engelska Sydafrika hos en språkprofessor vid namn JRR Tolkien (1892-1973). Vilket har skapat formidabla fantasier och har vidaregenererat sig själv. ”Det germanska spåret” av Lars Lönnroth (2017) håller klokt och sakligt på ett fascinerande sätt reda på flertalet av dessa åt oss. Givetvis inkluderande det vi känner som ’isländska sagor’ och deras sublima höjdpunkter ”Njåls saga”, ”Egil Skallagrimsons saga” och om vi så vill ”Sigurd Fafnesbane” (Ramsundsstenen nära Eskilstuna).
Den skicklige teatermannen Friedrich Hebbel (1813-1863) skapade år 1861 för sina elitskådespelare i Wien den tvådelade pjäsen ”Die Nibelungen” med blottlagda mönster. Där, väldigt nära, tog Thea von Harbou vid när hon på 1920-talet gjorde cineastiska manuskript åt filmregissören Fritz Lang, vars två mastodontiska Nibelungenfilmer kom runt 1925. Här har vi just inget som i nämnvärd grad präglas av Richard Wagner.
Filmerna ”Siegfried” (2h20) och ”Krimhilds Rache” (2h26) är dock gjorda med partitur för totalt symfoniskt klingande framförande. För narrationen används förstås stumfilmsteknik. Dagens publik kan ju uppleva historiskt och finner nog inte protagonisternas gester överdrivna. Mellantexter erbjuds att läsa.
Dessa bägge filmer av Fritz Lang finns numera adekvat rekonstruerade i hög kvalitet för Bluray (BD). Den i sig anmärkningsvärt spännande musiken av Gottfried Huppertz därtill så korrekt och engagerat som möjligt utförd (DTS) under ledning av Franz Strobel.
Ingemar Schmidt-Lagerholm