DISKOFILKLUBBEN I LUND: Tidigare publicerat i ”Meddelande från Diskofilklubben i Lund”.Årg 5:1 April 1959.
av Bertil Cavallin (1959)
Var och en som något känner Ralph Kirkpatricks inspelning av Bachs Goldbergvariationer vet att man där bjudes på en tilltalande förening av musikologisk kunnighet och vital uppförandepraxis. Jag vill inte påstå att begreppen skulle vara oförenliga eller ens motstridande, men faktum kvarstår, sällan förenas de så osökt som här – det är nämligen både lätt och nöjsamt att höra Kirkpatrick (1911-1984) i de 30 variationerna, rakt igenom.
Han saknar alla drag av monotonitet eller uppstyltad förkonstling som kunde få en att stoppa långt före den franska ouvertyren. Han har tillräckliga insikter och är smakfull nog att undvika de alltför grova och alltför påtagligt påklistrade effekter som finns i andra framföranden av detta och jämförliga mästerverk.
Vi möter, kan man säga, i hans inspelning samma inställning till verket som han hade när han 23-årig gav ut sin textedition av det. Han var redan då inte bara skicklig vid cembalon utan även säker i det språkliga. Och hans anmärkningar om den allmänna karaktären i detta Bachs verk är kunniga, stilsäkra och entusiastiska; ibland är han så entusiastisk att han tvingas söka avledning i några fraser om hur Bach – in pious humility – skulle ha skrattat gott åt sådant prat. Och i sin essä på baksidan av skivomslaget citerar han sig själv bara för att rätt emfatiskt framhålla det farliga i sådana ungdomliga utbrott. Men han citerar sig alltså och ingen kan förneka att hans syn på verket i grunden är oförändrad: Goldbergvariationerna är ett levande mästerverk, fyllt med kontrasterande element av olika typer – kompositionstekniska, uttrycksmässiga, klavertekniska – och dessa kontraster måste framhävas, utan att vi för den skull tappar bort helhetssynen. Man kan erinra sig hur alldeles oemotståndligt Kirkpatrick rycker oss med f.o.m skall vi säga variation 25 och fram till, och förbi, quodlibet, som får en klart triumfatorisk klang. “Upon which the recapitulation of the Aria falls like a benediction.”
Helmut Walcha (1907-1991) är mera fåordig och icke utan en viss överlägsenhet i attityden, ja, snorkighet (“Wenn hier einige Worte … folgen sollen, so sind es eigentlich nur drei Gedanken, die ich dabei zum Ausdruck bringen möchte, und die mich bei der Wiedergabe bewegen.”) när han talar i samma ärende; och det gör han i samband med sin nya inspelning (1952/1958) av verket. Han talar om för oss att några mera markanta temposkillnader eller olikheter i registrering ska vi minsann inte vänta på. Över det hela ska ligga en viss likformighet. Varefter han börjar spela, med alla repriser bevarade, oemotståndligt, utan att stanna, utan att känna några hinder, som en utifrån igångsatt maskin (detta sista är avsatt att vara = beröm!).
Han spelar alltså så skickligt som bara han är mäktig. Hans förmåga till sångbart spel är notabel, och den är det även i de snabba, virtuosa ställena. Så ska det vara, säger han, och så ska det vara, menade Bach. Tempodifferenserna är jämförda med dem Kirkpatrick tillämpar relativt små, egentligen rätt föga publikknipande. Han varnar själv för att låta variation 25 bli vad den oftast blir: ett stycke som genom sin längd och sitt uttryck alldeles faller ur ramen. (“Auch hier muss der ruhig schwingende Rhythmus einer gefühlsbetonten Sarabande herrschen.”) Hos Walcha blir den variationen, som alla andra, en episod, en länk bara i kedjan, lät vara en med lite kraftigare glans än de andra.
Om jag nu inte har lyckats dölja intrycket av en viss enformighet, gråhet hos Walcha – ja, då är det som det ska vara. Han har åsyftat vad som för mången kan synas just grått i sin ensartade utformning. Och vi kan bara applådera det önskade och uppnådda resultatet.
Nu börjar det kanske brännas. Utan tvivel måste vi godkänna både Walcha och hans amerikanske kollega. Men vi får göra klart för oss att principen bakom deras tolkningar är väsensskild. Den beräknade likformigheten vs den inte mindre beräknade kontrastprincipen (den senare utan smaklösheter, vilket är anmärkningsvärt); eller i andra ord: i Walchas fall inga andra kontraster än dem som finnes immanenta i notmaterialet, kontraster som inte alls särskilt behöver framhållas med yttre medel sådana som våldsamma tempodifferenser, registreringar och liknande – snarare gäller det att med en fraseringens yppersta skiftningsrikedom levandegöra strukturen. Inget annat. Barocktidens lyssnare fick affekter, måste vi mena, i tillräcklig grad genom dessa enkla medel. I Kirkpatricks fall rör det sig om en sympatisk inlevelse i affekterna, i uttrycket i musiken – affekter som sedan välvilligt utlägges för lyssnaren med tjänliga medel.
Vi som vill fortsätta att berömma Kirkpatrick och tvingas applådera Walcha, kan vi inte få något fast att hålla oss till? Ja, i fallet Bach måste väl antydas att Walcha säkert är på linje med musikologins rön i sitt spel. Han säger själv att det är så, f ö. Finns det några paralleller, eller omvänt, kan de här skisserade principerna hjälpa oss på något annat område?
B C-n.
BACH: Goldbergvariationer.
- Ralph Kirkpatrick, cembalo. 1952 samt i stereo 1958.
Skivbolag: Haydn Society – HS-9035. - Helmut Walcha, cembalo. 1958.
Skivbolag: Electrola WCLP 553, WCLPS 554
Efterskrift Ingemar Schmidt-Lagerholm
2019-07-14
Goldbergvariationerna utgör ett uppförandeproblem som regelbundet nybelyses. En första fråga är vanligen: cembalo eller piano. Eller rent av stråktrio. Ty det är något som har blivit ett nyare spörsmål. Bertil Cavallin skriver med all insikt år 1959. En enkel efterskrift bör bli i mästarens anda. Goldbergvariationerna har i nottrycket (1741) utsatta repristecken för varje enskild del, vilket innebär att durationen teoretiskt kan bli dubbel.
Bertil Cavallin berör även andra interpretationsskillnader. Ralph Kirkpatrick på cembalo (tid 42m) har helt utan repriser ett dramatiskt föredrag. Helmut Walcha, som också trakterar cembalo, lunkar mera lugnt med alla repriser (totaltid 1 timme 15 minuter).
Skillnaden erinrar om den som råder för ett besläktat klaververk: Ludus tonalis (1942) av Paul Hindemith. Olli Mustonen såsom Kirkpatrick. Käbi Laretei såsom Walcha. Beskriva är intressantare än endast preferera.
Något år efter summeringen av Bertil Cavallin gjorde Glenn Gould furore med odogmatisk pianotolkning. Påpekas bör att Gould har ett dansant, studsande, trippande anslag som ger cembaloartad struktur på piano.
En rysk violinist såg i slutet av 1990-talet andra möjligheter att komma Goldbergvariationerna in på livet. Dmitri Sitkowetski gjorde tillsammans med Yuri Zhislin (viola) och Luigi Piovano (cello) en version för stråktrio. Presenterades först vid Münchner Klaviersommer. Spelades in och har status. Och den utmärkta svenska stråktrion Cecilia Zilliacus, Johanna Persson, Kabi Raitinen följde (år 2005 prisbelönt) nästan exakt i spåren.
Organisten Helmut Walchas tolkning av Goldbergvariationerna på cembalo är vinylare från 1958. Veterligen aldrig som CD. Personligen trivs jag acceptabelt med Huguette Dreyfus på cembalo 1988. Samtliga repriser. Duration 1h20.
Bachs Goldbergvariationer är ett centralverk i det västeuropeiska musikkapitalet. I detta fall vill jag faktiskt varna för överinformation därom via Wikipedia.de.
I S-L
| Thorsten Lunderquist: “Minnen från Diskofilklubben i Lund” Bertil Cavallin: Ej som en främling |