Den 22 meter höga staty av “Fritjof den djärve” placerades på Vangsnes i Sognefjorden 1913 och var en gåva från den tyske kejsaren Vilhelm II.
Av Ingemar Schmidt-Lagerholm
Det ’nynorska’ språkgeniet Ivar Aasen gjorde år 1858 en nynorsk konstruktion av Tegnérs isländska förlaga. Handlingen utspelar sig ju vid Norges djupt inträngande Sognefjord. Än idag är denna bok en viktighet för upprätthållandet av föreskrivna 25% nynorsk i NRK:s nyhetssändningar.
I Tyskland svärmade kejsaren Wilhelm II för vikingabragder. Inte sällan riktade han och hans manliga sällskap i sjöofficersmässen blickarna mot Norge och dess djupa fjordar.
På kartbilden går de djupt in i landet, och verkligen hur djupt är det till botten med sina många dumpade vrak av båtar (och därpå bilar). Men visst anade lokalbefolkningen redan då att militärt spionage kunde döljas i det tyska Norgeintresset. Och detta framgår av samtal med regionala sentida ättlingar.
De ariska stämningarna i kejsartidens Tyskland rymde förnazistiska drag. Komplicerat exempelvis för Anton Bruckner med sin tonmålning ”Helgoland”, i en tid där Nordsjö-öns utbyte mot från koloniseringssynpunkt ’värdefullare’ östafrikanska Zanzibar förespråkades.
Max Bruch (1838-1920) var en icke-judisk tonsättare som dock intresserade sig synnerligt för synagogans musik. Den liturgiska sekvensen ”Kol Nidrei” tolkade han år 1880 för cello och orkester. Två decennier dessförinnan hade på tyska kommit hans Frithjof, Kantat efter scener ur ’Frithjof-Sage’ av Esaias Tegnér. De uttalat antisemitiska nazisterna hade det inte lätt att sätta Max Bruch på piedestal.
Strax sydost om staden Bergen – namnet är format efter en person, ej något geologiskt – finns Hardangerfjorden med tarmar och på närbelägna bergstoppar glaciärer. Och för ’glaciär’ finns i detta sammanhang två norska synonymer:
- fonn med akut accent i bestämd form fonna (arkaisk nynorsk fonni) samt
- bre med akut accent i bestämd form breen
Ett mäktigt turistreservat kring glaciärer finns här med benämningen ’Folgefonna’. Men ’Folgefonna’ smälter nu snabbt.
För sin tyske ’keiser’ byggde för ett begränsat uppdrag välbetalda norska bönder åren omkring 1900 en vandringled, ”Keiserstien” från fjorden och upp mot Folgefonna. Till hundraårsminnet och millenieskiftet år 2000 iståndsattes denna då igengrodda vandringsled. Och den har till halva sin höjd det året provpromenerats av Astrid och Ingemar. I nuläget – två decennier senare – sker ytterligare förbättringar som utförs av välbetalda bergspecialister från Nepal.
”Weserübung” var ju kodnamnet för det minutiöst planerade tyska överfallet på Danmark och Norge synkroniserat från norr till söder under den 9 april 1940. Redan veckorna därpå anlades allra innerst och mest välskyddat i Sognefjorden ett aluminiumsverk i Øvre Årdal. Ur ditförd bauxitmalm framtogs aluminium med hjälp av elenergi från glaciärer. För att anlända dit måste transporterna passera den år 1912 tyskt arrangerade ”Fridtjov-statuen” naturskönt mitt på en udde (Vagnsnes) vid mellersta Sognefjordens södra strand.
En fågel som tog sig före att flyga direkt norrut från Keiserstien till Fritjofstatuen skulle då tillryggalägga drygt tio norska landmil över fjällen. Om fågeln fortsatte österut till Lillehammer med kulturella personligheter såsom Sigrid Undset (nobelpris 1928) och ihärdige Dag Solstad, så blev det en triangel i Norges mitt.
Foto “Keiserstien”: Astrid Haugland.
Montage: Astrid Haugland
I S-L
Ur norska Wikipedia
https://no.wikipedia.org/wiki/Sagaen_om_Fridtjov_den_fr%C3%B8kne
Hämtat 2019-04-21
Sagaens berømmelse i nyere tid skyldes særlig Esaias Tegnérs gjenfortelling av historien i diktsyklusen Frithiofs saga fra 1825, som fikk stor utbredelse i flere land i Europa. Sagaen ble oversatt til nynorsk av Ivar Aasen i 1858, som den første sagateksten på nynorsk. Oversettelsen var endog en av de aller første bøker på nynorsk i det hele tatt.
En statue av «Fridtjov den frøkne» ble oppført på Vangsnes av den tyske keiseren Vilhelm II. Statuen er 22 meter høy og ble utformet av billedhuggeren Max Unger fra 1910 til 1912, på bestilling fra keiseren. Bakgrunnen for oppføringen av statuen var at Vilhelm II var romantisk fascinert av vikingtiden, og hadde et spesielt forhold til området gjennom en rekke besøk til Balestrand. Statuen, og dens bakgrunn i vikingtidsromantikken, har gjort den til en omdiskutert kuriositet.