| I Stockholms Allhelgonakyrka lördagen den 6 april 2019 kl 18:00 inom ramen för KVAH (Kammarmusikens vänner i Allhelgonakyrkan).
|
TEXT och FOTO: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Klaviatur med knappar förstås. En lätt handlyftning med bibehållen sättning mellan fingrarna och det blir fullkomligen en annan tonart utan hänsyn till pianots i det fallet besvärliga svarta och vita tangenter.
Man inledde avdelningen med ett avsnitt från ”Histoire de Tango” av Astor Piazzolla. In toto sannolikt en svit på dryga tjugo minuter, tryckt i noter för violin och piano. Och detta går att göra mycket av. Exempelvis delen ’Café 1930’ (Vi kan vara säkra på att caféet befinner sig i Paris.) Nu alltså för klarinett och ackordeon. Så här stringent behandlat nästan lika genuint som vore det Piazzollas eget bandoneon, i knät och med helt enskilda – icke ackordskopplade – basknappar.
Kvällens pris tog dock en äkta klarinett-sonatin av Sir Malcolm Arnold. And this gentle nobleman did compose a lot. Från djupet andas gammalengelsk folkmusik och en längtan efter Henry Purcell. Allt klätt i modernistiska klanger och de allra svåraste speltekniska tacksamheter. Om duon Holmander/Serotyuk gör mera sånt här så får Martin Fröst en allvarlig konkurrent.
Som interludium serverades per ackordeon några danser av beundrade Bach i piccoloversion solo. Några bitar ur en “lättare” Fransk svit, 4/5 delar av den första. Men man tackar för en riktig ’crossover’ mellan genrer och en nätt liten gåva till publiken.
Vidare för full duo den saxofoniska ’Suite Hellénique’ av nästan nittioårige Pedro Iturralde – född 13 juli 1929, på sätt och vis Lars Gullin och Jan Johansson i en spansk person. Jazz jämte balkanrytm i 7/8 och andra inte särdeles lättfångade taktarter. Ursprungligen sopransax plus spänstigt slående klaverrytm. Sopransaxen är ju ett metalliskt instrument, rakt och med liknade klaffar och samma stämning (Bb) som den vanliga klarinetten i trä.
Många jazzmusiker växlar obehindrat mellan sopransax och klarinett: Bob Wilber, Sidney Bechet. Och nog var det den energisprutande Sidney Bechet reinkarnerad som hördes med verkligt vitalt komp. Som slutpunkt – före signalen ”Ite, musica est” (Gå nu er väg, ty musiken är slut.) – gavs i folkligt idiom ett stycke liknande vad som odlades av Arne Domnérus och Bengt Hallberg med just klarinett och ackordeon.
Icke att förglömma: konserten hade givetvis även en första hälft.
Mera traditionell och med så tunga enstavingar som Bach och Brahms. Johan Sebastian Bach utropades till all historias störste tonsättare. Ingen på andra plats, i stället Mozart och Beethoven på en delad tredje. Inte sällan upplever man detta. Några lugna instrumentalstycken av Bach släpper aldrig taget om lyssnaren. ”Sarabande” i femte cellosviten, ”Sinfonia” från Juloratoriet, ”Air” ur tredje orkestersviten eller vokalt ”Schafe können sicher weiden”.
Hit kan man sälla ”Adagio ma non tanto” ur den tredje ackompagnerade violinsonaten E-dur BWV 1016. Ljuvligt som det utfördes av Ylva Larsdotter och Peter Friis Johansson (på Steinway-flygel). – Och vi diskuterar inte här huruvida cembalo hade kunnat brukas.
Man menar att i en violinsonat återfinns dess skapares hela kropp och hela själ. Klaverinstrumentet tar kroppens gestalt. Violinen är själen, hjärtat. Ja detta vore förvisso rättvist sagt om violinsonaterna av Johannes Brahms. Här gällde det nr 1 i G-dur op.78. Vi anser absolut att exekutörerna, Larsdotter och Johansson, excellent förverkligade sonatens vaggsångslika stämning och tumultariska uppgående i natur och nirvana. Hos Brahms landar man alltid mjukt.
Den enkla träkonstruktionen påminner till sitt yttre om de smärre norska stavkyrkor (från 1200-talet), vars kulturella värde man vid denna tid började inse.
Bilden är tagen från Sofia kyrkas ingång. Allhelgonakyrkans torn skymtas mitt i blickfången.
I S-L
För information kring kommande konserter:
Kammarmusikens Vänner i Allhelgonakyrkan