TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Om detta råder i modern historievetenskap fullständig enighet. Fråga Dick Harrison !!! Vistelsen där är ett hopplock av skrönor och vandringssägner redigerade av hovkanslisten Peder Swart (Petrus Niger, död 1562). Och varför? Ett försök till förklaring kommer senare i denna text.
En av Sveriges mest betydande tidningsmän var Anders Yngve Pers (1902-1985) i Västerås, där hans organ hette ’Vestmanlands läns tidning’ (VLT). Och han kan jämställas med en annan gigant, Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Inte minst gällde det deras samfällda brist på undfallenhet gentemot vad Hitler företog sig i och utanför Tyskland. Det inflytande som Anders Yngve Pers utövade tog inte slut med andra världskriget. Denne framstående liberal var långliga tider Sveriges mest citerade ledarskribent i smått som stort.
’Dynastin’ Pers kom från Mora i Dalarna. Det var fadern Anders Pers senior som initierade ”Vasaloppet” för skidåkare. Det var väl 1922 som några värvade skidlöpare såsom de första startade från Sälen vid norska gränsen för att efter ett överlångt arbetspass nå målet i Mora. Så småningom genom åren blev det ju även en efterlängtad segerkram av Moras stiligaste och gulligaste kranskulla. Man menade att här hade ynglingen, den blivande svenske kungen, Gustav Eriksson (1496-1560), pulsat i snön för att undkomma det ännu rådande danska herraväldets knektar. Vare sig inom dynastin Pers eller egentligen annorstädes i Sverige föreställde man sig det historiska faktaunderlaget annorlunda. Nu är det dags att utropa:
Länge leve ”Vasaloppet” i den stordimensionerade gestalt det numera har. En av Sveriges få verkliga folkfester.
Sen gör det inte ett skvatt att nogräknade historievetenskapare kan fastställa den historiska bakgrunden tydligare. Alla berättelser om att dalafolket listigt skulle ha gömt den unge mannen undan förföljare är så kallade vandringssägner utbredda över nästan hela Europa. Sammanställda av kung Gustav Vasas specielle propagandaskrivare Peder Swart verksam i Västerås åren alldeles före 1560. Och då rör det sig om händelser som påstås ha ägt rum år 1520. För att nå sakens kärna undviker jag här att dröja vid en del komplikationer. Alltså: Varför denna sägenpropaganda? Ett politiskt trångmål fick kungen att agera efter modellen: Ni hjälpte mig ju då, bistå mig även nu.
En av de första ’kulturpersonligheterna’ som till och med förfärdigade en färgglad karta över de färder som förment skulle ha företagits av Gustav (Vasa) i Dalarna var tydligen Jakob Brandberg vid mitten av 1700-talet. Den högst seriösa utgåvan (1983) i 15 behändiga band ”Den svenska historien” återger denna karta av Brandberg på sidan 40 i fjärde bandet. Därtill får man intet ont anande på den föregående sidan en förtydligande ’nytillverkad’ kartskiss över det blivande majestätets mellansvenska ’irrfärder’. Varvid anförda Räfsnäs var en kungsgård intill nuvarande Mariefred på södra Mälarsidan. Hela detta moderna historieverks Vasa-kapitel (av Alf Åberg) andas stor osäkerhet på hur dessa myter borde behandlas.
Inte heller föreställningen att den unge Eriksson skulle ha flytt mot Norge bär den allra största trovärdighetens drag. Med sin mellansvenska dialekt skulle Eriksson ha utsatt sig för uppenbar risk att bli ertappad och gripen av danska knektar i Norge, vid denna tid under stark och orubblig dansk överhöghet.
