TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Enligt sökmaskinen till min dator förekommer ordet “aveugle” inalles 18 gånger och i varje av verkets fem omkring halvtimmeslånga akter. En fransman som är litterärt orienterad – då inkluderande den belgiske nobelpristagaren (1911) Maurice Maeterlinck – associerar gärna ”aveugle” till ett i fransk tradition välkänt ordspråk: Au royaume des aveugles le borgne est roi, vilket formulerat på svenska ger ”i de blindas rike är den enögde kung”.
Även betydelserna envis och ensidig ligger i begreppet enögd. Och kanske kan frasen rent av inverteras till att det endast är de blinda som äv de verkligt seende.
Hela persongalleriet: Herden, Läkaren, Pelléas, Mélisande, Arkel, Geneviève, ynglingen Yniold – samtliga viskar oroligt och trevar sig fram utan klarsyn liksom under ett urtillstånd i den vilda skogen och i den farofyllda slottsträdgården. Den ende som kunde få status av att vara kung med ett öga är den onde Golaud, så obehagligt våldsbenägen i sin sexuella drift.
Men hans svartsjuka förehavanden misslyckas. Det förblir resultatlöst att spionera på det i älskog så återhållsamma paret. I slutscenen tar Golaud på nytt strypgrepp om sin skygga maka och vill pressa fram ett erkännande om sanningen, la vérité. Halvbrodern Pelléas har han stuckit ihjäl. Han har fått en, vad vi vet, äkta dotter. Och Mélisande vill inte ta den nyfödda i famn. Men vilken är den s k sanningen? Det gäller väl av vilken art relationen var mellan titelpersonerna. Golaud vill meningslöst ända in i sista stund framtvinga ett entydigt besked.
Och Debussys säregna musik, så intressant för senare kompositörer. Det kommer delvis från målarkonsten. Diffusa experiment med olikartad belysning i Édouard Manets anda och Claude Monets manér. Lyssnaren får söka efter intryck. Svårgreppbart, undanglidande men en oändligt fascinerande klangvärld. Till detta är Debussys vokalstämmor organiskt deklamatoriska. Sången skimrar böjligt utan att vara bunden till konventionell melodik. För den som har en förkärlek för franska språket och för klassisk fransk scenkonst från Racine och framåt – med eller utan operadräkt – är Debussys tonsättning ett mirakel.
Under en lika informativ som charmig föreläsning hos Operavännerna har Erik Graune fört fram det mesta som är värt att veta om Debussys solitär. Han gav oss också väsentliga detaljer om de franska symbolisterna åren runt 1900. Man kan fråga sig vilken musik som är symbolistisk.
Om inte all operatonsättning är just symbolistisk så kanske den nyligen avlidne Polarpristagaren Pierre Boulez i sitt egna magra modernistiska oeuvre arbetade just symbolistiskt. Genom täta nyinspelningar slipade han som diamanter några av sina tidiga mycket symboliskt komponerade verk: Le marteau sans maitre (Hammaren utan herre) samt Pli selon pli (Blad för blad), båda till texter av Stephane Mallarmé.
För den som vill ha Pelléas på DVD vill jag sannerligen rekommendera just den med Boulez, där denne analyserar och dirigerar medan Peter Stein regisserar med synnerlig sensibilitet. (Jag påminner en passant om Steins version av Goethes Faust i fullt komplett Nibelungenformat, flerfaldigt visad på Axess.)
Det känns extra meningsfullt att operachefen Birgitta Svendén serverar Debussys opera i direkt anslutning till Wagners Parsifal. Anknytningspunkterna är väldigt många, men de båda operornas kvinnliga protagonister är också varandras antipoder. Kundry ständigt sökande, Melisande närmast autistisk. Nu avvaktar vi hur från Göteborg Lulu-virtuosa Kerstin Avemo skall gestalta Melisande och vad som kan bliva i händerna på kompetente dirigenten Franck Ollu med sin – ursprungligen som hornist – suveräna franska erfarenhet från ensembler specialiserade på nyare musik.
Ömsint men inte tystlåtet är Franck Ollus recept för recitativ och orkestersats i Debussys språkkänsliga mästerverk. Elitregissören Keith Warner kan naturligtvis också emotses med förväntan. Det har gått fyra år sedan han gav upp ett fast engagemang i Köpenhamn efter vad som då blev endast Parsifal.
Debussys opera har inte lockat den stora publiken. För Stockholm gäller att två försök gjordes att framföra texten i svensk översättning. Men mellan dem kom ett gästspel i januari 1948. Rutinerade fransmän i huvudrollerna, husegna krafter i mindre roller. Dirigent var Albert Wolff som sedan skulle bli av betydelse i synnerhet för Drottningholmsteatern.
Den svenska premiären var i januari 1926 med Einar Beyron och Helga Görlin. (Det var före det i Operans historia så berömda äktenskapet mellan Einar Beyron och Britta Herzberg, ingånget 1932.) 1971 fick regissören Göran Gentele sångaren Håkan Hagegård att med sin förtrollande baryton göra Pelléas.
År 1941, när Paris nästan ett helt år hade varit under hitlertysk ockupation, gjordes en synnerligen beundransvärd komplett grammofon inspelning i studio av “Pelléas et Melisande” för 78-varsutgivning. Det franska idiomet hos sångarna under dirigenten Roger Desormière är idealiskt. Och ljudkvaliteten nära nog ypperlig. Tysk upptagningsteknik hade tätplatsen. Var detta något man fick hjälp av? Förvisso en helt lös spekulation i brist på dokumentation.
Vi länkar till ett avsnitt (ur första akten) på Youtube.
År 1993 blev det för första gången ett antal svenska artister på franska, ett evenemang som hyllade den frankofile dirigenten Sixten Ehrling med anledning av dennes 75-årsdag. Stefan Dahlberg och Jan Kyhle alternerade som Pelléas, båda med mera tenoral utrustning i ett parti som i likhet med Wagners Siegmund i Valkyran glider mellan två manliga rösttyper.
Ingenstädes är Debussys enda opera i svensk musiklitteratur så utförligt och så väl behandlad som i nyutgivna “Operahistoria” av Göran Gademan. Det sagt, kan också anföras att ”Pelléas et Mélisande” gavs även i Göteborg vårvintern 2004. (Eftersom jag vid tidpunkten ifråga upprätthöll en tjänst vid universitetet i Kaunas kunde jag inte närvara.) Enligt vad jag kan läsa mig till utfördes – såsom mest namnkunniga – Mélisande av Camilla Tilling och Golaud av Urban Malmberg.
Ingemar Schmidt-Lagerholm, mars 2016
Nils-Göran Olve: Pelléas gåtfulla klarhet