TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Först publicerad den 17 september1968 i Vestmanlands läns tidning
Vid en ofta omtalad konsert i Wien 1849 dirigerade Franz Berwald tre egna orkesterfantasier: ”Erinnerungen an die norwegischen Alpen” (’Minnen från norska fjällen’. Detta var under ’unionstiden’) samt ”Elfenspiel” (”Älvalek”) och eventuellt uvertyren ”Golconda”. Dessa tre stycken utgör ena sidan av en Berwaldskiva, som Nils Castegren har producerat med Radioorkestern under Sixten Ehrling. Uppenbarligen har Castegren velat ge just Ehrling det här uppdraget trots dennes kolporterade uttalande: ”Berwald är fyrkantig och inte nog spännande för mig”.
Sixten Ehrlings Berwald-skiva är utan tvekan att beteckna som ypperlig. Radioorkestern spelar här verkligen med lyster och elan. Både Ehrling och Berwald får visa sitt allra bästa. ”Älvalek” har länge varit ett favoritstycke för mig – rivigt, spirituellt, virtuost. De andra styckena på skivan kommer inte långt efter. Låt vara att ”Norska fällen” har en domedagsbasun som står hiskeligt nära pekoral. Liksom sluttakterna till Berwalds ”Sinfonie sérieuse”.
Upptagningen med nära 50 minuter Berwald-musik är gjord i Musikaliska Akademiens stora sal den 10 och 11 maj 1966.
PS
Snuddande nära ett svindlande helt halvsekel efter det att ovanstående recension publicerades i VLT kommenterar ISL: Med ett substantiverat adjektiv benämns lokalen vid Nybrokajen i Stockholm numera stundom påtvingat ”MUSIKALISKA”. Allt detta var ju före ”Berwaldhallen”, som togs i bruk 30 november 1979 med Franz Berwalds Sinfonie Singuliere. (Då med Herbert Blomstedt som dirigent.) En av Ehrlings Berwaldsymfonier (Sérieuse) spelades in för vinyl i Nacka aula (1971). Och ytterligare två symfonier med Ehrling för vinyl i London (1968).
Att dirigenten Ehrling vore totalt desintresserad av Berwald blev EN STOR SAK i de tider (åren kring 1965) då Berwaldhallen i stockholmska berget planerades men ännu inte definitivt hade fått sitt namn. Initialt var det den dåvarande USA-stationerade stordirigenten på mer eller mindre kortvarigt Sverige-besök som utsattes för intervju i Aftonbladet. Man ville betrakta (och jag tillhör denna falang) Franz Berwald som en obestridlig svensk ikon. Värd status såsom Nilllllsen i Danmark, suomalainen Sibelius därtill traditionellt Griggggg i Noreg. (Ja, Noreg är faktiskt den korrektare formen.)
Hedersplats för Franz Berwald såsom Skandinaviens förste och äldste tonsättargigant. Varför skulle jag rubba på den favoriseringen. I min egenskap av personlig elev till Berwald-forskaren Sten Broman. Med samtliga dennes Berwald-stenkakor till låns, jämte handskrivet originalmanus till Berwalds stråkkvartett i a-moll. Plus Bromans avhandling om Berwald i privattryck. Så må Owe Ander och alla de andra hen på musvet med ljus och lykta och statliga pengar ’forska fram’ alternativ till Berwald, till vardags helst i dåtida kjol.
Personligen tror jag misstolkningen var mer eller mindre avsiktlig för folk som motsatte sig allt byggande av kompletterande konsertsal i huvudstaden. Jag tror inte att Ehrling uttalade förakt för Berwald. Varken Leif Aare (i sin bok om SE) eller Nils-Göran Olve i bloggens fylliga översikt nämner denna sak. Dock: alla de Ehrling-Berwald inspelningar som kom i skuggan av denna “affär” måste ses i ljuset av detta kvasiehrlingska uttalande. Detaljer för de fem ljudspåren med svensk symfonisk musik av Franz Berwald (1796-1868) tolkad av Sixten Ehrling (1918-2005) på äldre vinylskivor erhålles vid förfrågan hos redaktionen.
En Berwald-Ehrling utgåva på CD i högsta ljudkvalitet är på märket BIS från 1990-talet. Köp den!!!
Kulmen för kombinationen Ehrling-Berwald kan sägas vara juni 1996 i Malmö. För mig som är ’skåning i förskingring’ är det oklart vad som vid denna tid avsågs med angivna lokal ’Malmö Concert Hall’. Knappast den sal som av någon – som det synes mig – inadekvat anledning nu har fått benämningen ”Malmö live”. I varje fall får de fyra Berwald-symfonierna här sina hittills bästa konsekventa tolkningar auditivt för CD (2 st) på märket BIS. Rättvisare kan det inte uttryckas. Därtill professionellt mjukt i antydande positionsstereo av ljudingenjören Hans Kipfer. Ehrling tar Berwald med skäl aningen stickigt med notbildens aggressivitet och understämmors kontrapunktik.
På ena CD:n blev det plats för det tolvminutiga ”Konzertstück für Fagott und Orchester” (1827). Välskrivet, omväxling. Man märker att här även klarinett skulle kunna passa. Hoppas ändå att ingen ger sig på det. Christian Davidsson blommar och växer tjusigt med sitt tunga välsmorda intrument. Är han ordinarie fagottist i denna Malmö-orkester?
Vi har fått reglerat tillstånd av Robert von Bahr och hans BIS att ’blogga’ detta Berwald-stycke, orkester med solofagott.
| Konzertstück für Fagott und Orchester (1827). Längd 11:30 |