Av Nils-Göran Olve
Sixten Ehrling växte upp i Malmö där han var född 3 april 1918. Efter studentexamen kom han 1936 till Stockholm för att gå organistlinjen vid Musikkonservatoriet – hans far tyckte att han borde skaffa sig ett yrke. Parallellt anlitades han ofta som pianist i underhållningssammanhang, men också som ackompanjatör och pianosolist. Studierna innehöll offentliga framträdanden, och från 20-årsåldern betraktades han som en synnerligen lovande pianist. Säsongen 1939/40 var han vid sidan av studierna oavlönad repetitör på Operan.
Operans arkiv, sökbart på nätet, uppger att han uppträdde 1 533 gånger i 111 olika produktioner åren 1940-98. Då är turnéer inräknade men där saknas framträdanden som inte helt var i Operans regi, som hans allra första framträdande vid en elevkonsert 27 april 1940.
I maj det året dirigerade han vid balettelevskolans uppvisning på Operan. En av dansarna, Gunnel Lindgren, skulle sju år senare bli hans maka. I början var han främst med som pianist. Äldst i databasen är ett balettprogram 14 november 1940 då han dirigerade något nummer – resten skötte Nils Grevillius – men framför allt var han solist i Gershwins Rhapsody in Blue.
Konserthusets motsvarande sökmöjlighet upplyser om 467 konserter. Lustigt nog börjar även den listan med Gershwin: den 16 januari 1942 dirigerade Sune Waldimir och Ehrling spelade Gershwins pianokonsert. Men redan 11 oktober samma år fick 24-åringen dirigera ett riktigt symfoniskt program med det som då hette Stockholms konsertförenings orkester: Mozarts 25:e symfoni, Chopins andra pianokonsert (solist Carl Tillius), Rosenbergs Ouvertura piccola, Ravels Gåsmors sagor och Tjajkovskijs Romeo och Julia. Då hade Operan visserligen anförtrott honom Svansjön och Törnrosa, men hans första ”riktiga” opera kom inte förrän i december: Pajazzo.
Uppgifterna är troligen inte kompletta, men det är ju en minnesvänlig slump att de summerar till jämnt 2 000 framträdanden under de drygt sextio år som det gäller. Då har vi inte med Berwald-hallen och en del andra scener. Jag minns till exempel hur jag hörde Ehrling i Musikaliska (akademien) strax efter millennieskiftet i Sibelius första symfoni, och fascinerad tyckte att det lät nästan likadant som den grammofonskiva med verket som jag växt upp med. Den var inspelad just där 1952, och femtio år senare gick tolkning och rumsklang fortfarande att känna igen.
Från en början som oavlönad repetitör anförtroddes han på 40-talet allt större uppgifter, men under krigsåren fanns både Leo Blech och Issay Dobrowen som gäster i huset, Nils Grevillius var ännu i sina bästa år och dessutom fanns Herbert Sandberg, Kurt Bendix och vissa år andra yngre kapellmästare och utländska gäster. Det riktiga genombrottet kom med Våroffer i Konserthuset februari 1950. Ehrling chockade orkester och publik med att dirigera verket med alla svåra taktväxlingar och ”ojämna” insatser utantill. Efter det blev han snart den ledande svenska dirigenten. Herbert Blomstedt, nio år yngre, hade ännu inte etablerat sig, Tor Mann och Nils Grevillius började bli gamla; Sten Frykberg, Sixten Eckerberg och Stig Westerberg var användbara men kunde inte konkurrera med Ehrling.
Herbert Sandberg var sedan tjugo år en viktig kraft på Operan som man dock verkar ha tagit blott för given; Kurt Bendix likaså och med störst betydelse i instuderingsarbetet. Redan 1953 blev Ehrling hovkapellmästare, och även orkesterchef och i praktiken teaterns musikaliska ledare. Senare när han enbart var gäst utnämndes han till förste hovkapellmästare – i modern tid ensam om titeln. Han dirigerade regelbundet i Filharmonin, gjorde skivinspelningar, radioproduktioner, gästspel runt om i Sverige och så småningom utomlands – särskilt 50-talet framstår som en ohyggligt flitig period i Maestros liv.
Hans intensiva medverkan i tillblivelsen och första framförandena av nya verk är legendarisk. Två döttrar blev det också under de där åren – hann han träffa dem? Operan hade alltjämt en stor repertoar, varje spelår 30-40 operor varav minst sex nyuppsättningar, plus baletter och föreställningar på Drottningholm och turnéer. På 50-talet skötte Ehrling och Sandberg allt viktigt, nytt och verkligt arbetskrävande. Den fasta solistkåren var stor, kören och orkestern däremot mindre än idag. Alla förväntades arbeta långa dagar och kvällar.
Desto större blev förstås chocken kring Ehrlings avgång från Operan 1960. Det var det året jag började besöka Operan, så jag minns bara vagt vad jag som tolvåring fick höra om saken. Jag hade redan sett och hört Ehrling många gånger i Konserthuset, där han varje säsong hade hand om flera av lördagarnas skolkonserter. Min enda Ehrling-opera före hans återkomst flera år senare var en Aida i april 1960.
Här ska jag inte försöka sammanfatta turerna runt hans avgång, som kan påminna om förloppet kring Benny Fredriksson den gångna vintern. Läs Leif Aares bok från 1995! Även Ehrling kritiserades av personalföreträdare som senare verkar ha ångrat sig. Konflikten hade pyrt länge. Redan 1953 skrev företrädare för Hovkapellet om ”ett otal småanmärkningar, som med ymnighet flyta ut över nära nog allas huvuden under de Ehrlingska föreställningarna”. Vintern 1959/60 ledde det fram till att Ehrling sade upp sig, möjligen rutinmässigt inför kontraktsförnyelse.
av Leif Aare
Att teaterledningen tog fasta på det och indirekt därmed stöttade kritikerna verkar ha tagit många på sängen. I intrigspelet ingick att det läckte ut att operachefen Set Svanholm förhandlat med en ny chefdirigent, Michael Gielen, redan innan Ehrlings avgång var bestämd. Tur var det, för Ehrling var närmast oersättlig. Lojalt blev han ändå kvar säsongen ut och dirigerade – som sin tills vidare sista insats – en utlandsturné efter sommaruppehållet.
En chock, skrev jag – ja, låt oss se på Ehrlings arbetsinsats hans sista spelår som heltidsanställd. 1959/60 dirigerade han 142 gånger på Operan, 17 verk varav fem var nyinscenerade (fyra operor och en balett). Åtminstone nyproduktionerna bör ha krävt många arbetstimmar utöver själva framförandena, även om det just detta år gällde klassiker och inte moderna verk. Aniara hade haft sin succépremiär 31 maj 1959, och säsongen 59/60 gavs den 45 gånger. Den var Ehrling ensam om, vilket gjorde totalsiffran större än någonsin just det året.
Som om inte detta räckte ägnade Ehrling sig åt Filharmonikerna i Konserthuset: tio konsertprogram (14 konserter). Kanske gästade han också Göteborg, det vet jag inte. Men veckan när han skrev sitt avskedsbrev 13 mars såg ut så här, om vi letar fram data på Operans och Konserthusets webbplatser och lägger till vad vi vet om Konserthusets normala repetitionsschema:
- Lördag 12 mars: Bohème
- Söndag, matiné: Fidelio
- Måndag: repetition i Konserthuset (Bach, Webern sex orkesterstycken, Wagner Tristan, Brahms första pianokonsert); Aniara på Operan
- Tisdag: repetition; troligen inget på Operan
- Onsdag: generalrepetition (pianisten Arthur Rubinstein kanske kom först då?); konsert
- Torsdag: upprepning av konserten
- Fredag: okänt; kanske repetition på Operan?
- Lördag 19 mars: Carmen.
Hur ersätter man en sådan arbetskraft, som dessutom satt sin prägel på allt sedan tio år eller mer? En stor uppgift för Gielen, som liknade Ehrling i sin bredd, operaerfarenhet och förtjusning för samtida musik, men självklart möttes av skepsis. Han blev kvar fem år och gick sedan till en framgångsrik bana framför allt i Köln, Amsterdam och Frankfurt, men även som chef för Cincinnati-orkestern.
Hålet blev förstås lika stort i Sixten Ehrlings kalender, och de kommande åren använde 42-åringen till att sprida sina vingar ut i världen. Det ledde så småningom till debut vid flera amerikanska orkestrar, där det gamla gardet (Fritz Reiner, George Szell, Eugene Ormandy, Charles Munch) just börjat utmanas av yngre – till exempel Ehrlings jämnårige Leonard Bernstein. I Detroit var dirigenten den 78-årige Paul Paray, som motvilligt pensionerade sig och lämnade plats åt Sixten Ehrling hösten 1963. Vid jämförelsen uppfattades nykomlingen som ung och dynamisk, även om det väckte sura miner att han inte hanterade societetsdamerna/sponsorerna inställsamt nog. Men Detroit och New York blev hans hemstäder resten av livet. I Detroit var han chef i tio år. På 70-talet undervisade han på Juilliard, senare på Manhattan School of Music samtidigt som han dirigerade alla betydande amerikanska symfoniorkestrar och på Metropolitan (92 gånger 1973-77 – samtidigt som en ung James Levine började spela en roll liknande den Ehrling haft i Stockholm).
Under ett knappt år 1982/83 dirigerade han tolv gånger på Wien-operan: elva Madame Butterfly och en konsertant Die Feen. Den gavs på hundraårsdagen av sin tonsättare Richard Wagners död och finns inspelad. I Stockholm blev det hela tiden många gästspel i både Filharmonikerna och Radiosymfonikerna, och med åren även en försoning med Operan. Enligt Operans databas dirigerade Ehrling 194 föreställningar efter avbrottet. De första var i Montreal 1967, sedan två hemmaföreställningar 1968, och från 1973 fram till 1998 då han fyllde 80 återkom han de flesta år till Operan, i regel för nyinstuderingar snarare än repertoarföreställningar. 2001 medverkade han vid Hovkapellets 475-årsfirande. Sista gången han dirigerade var på Karlbergs slott 2004, trots problem med synen. Han dog året därpå.
I Aares bok liksom i intervjuer återkom Ehrling ofta till sin vilja att göra all slags repertoar, i praktiken dock främst från Mozart och framåt. Och att göra det med många olika orkestrar. I USA lär han närmast ha samlat på besökta orkestrar, och i Sverige kunde han sent i karriären fortfarande framträda med de då mindre framstående orkestrarna utanför de stora städerna. Efter Detroit, som han alltså lämnade när han var femtiofem, var han kortvarigt chefdirigent i Göteborg, men bortsett från alla gästspel i Stockholm verkar han inte längre ha känt behov av någon ”egen” orkester. Hans elevorkestrar i New York bytte ju fortlöpande medlemmar, och arbetet där handlade lika mycket om att fostra unga dirigenter som musiker.
Det var något han börjat med tidigt. I intervjuer framgår hans intellektuella förhållningssätt: ”Men kom ihåg att dirigering först och främst är ett arbete. Och ett arbete kan man lära sig” är det Ehrling-yttrande som Aare inleder sin bok med. Bloggredaktören Ingemar lät mig se sina recensioner av två Ehrling-konserter i födelsestaden Malmö 1961, alltså efter brytningen med Operan men innan han begav sig till USA för en i praktiken livslång ny bana där. Ingemar påpekade där hur ”alla sant betydande symfoniinterpreter haft en lång operapraktik bakom sig”. Han berömde detaljarbetet och precisionen, men framhöll att där också fanns ”svepande och sugande linjer” i Sibelius etta. Mer repetitioner hade behövts för att få allt på den nivån. Orkestern var mindre både till numerär och kvalitet än dagens Malmösymfoniker, så jag delar recensentens förmodan att Sibelius gynnades av att den till skillnad från modernare verk på programmen var något 1961 års orkester hade spelat förr. Repetitionstiden hade säkert mest ägnats de nyare verken på konserterna.
Aare-boken innehåller många vittnesmål om hur Ehrling alltid krävde noggrant detaljarbete vid repetitioner. Under föreställningar kunde han sedan följa sångarna mycket mera fritt, för då hade de förhoppningsvis lärt sig vilka noter som skulle vara punkterade och trimmat in alla intervall perfekt. I Carmen, med 164 föreställningar på Operan kanske den opera som han dirigerade oftast, har sångarna vittnat om hur det alltid var pianorepetition av smugglarkvintetten i första pausen, så att den skulle ”sitta” en halvtimme senare. Inför hundraårsdagen kommenterar en representant för Hovkapellet på webben hur hennes föregångare i 50-talets orkester protesterade mot Ehrling. Hon menar att det handlade om kvalitetskrav från Ehrling som musiker i dag själva ställer på sig. Om det alltid är sant vet jag inte. Men vi i publiken som varit med länge vet hur standarden ökat. Ehrlings envisa repeterande och hans verksamhet som pedagog i New York har säkert bidragit till det.
Han hade alltid själv varit mån om att lära, särskilt i yngre dar. Ett stipendium gjorde att han kunde resa till Dresden-operan våren 1942. Det verkar bara ha gällt sju veckor innan hans visum gick ut och han brådstörtat fick resa hem, samtidigt som krigsutvecklingen gjorde att alla eventuella tankar på att nappa på Karl Böhms erbjudande om anställning i Dresden blev omöjliga. Böhm var för övrigt bortrest tre veckor av tiden. Salome skulle nyinstuderas, så Ehrling fick sköta pianorepetitioner med Margarethe Teschemacher och andra berömdheter. Enligt Aare hann han vara med om premiären i tonsättarens närvaro.
Efter kriget reste han till Paris för att lära sig mer i synnerhet om Pelléas och Mélisande, ett verk han dirigerade i en nyinscenering på Operan dagen efter sin 75-årsdag 1993 – något han själv uttryckligen hade önskat sig. Samtida musik gjorde han förstås i mängder, särskilt på konserter. ”Nutida musik” hette konsertserien i Konserthuset där man kunde få program bestående av Stravinsky, Xenakis, Webern och Varèse (30 januari 1959) eller Bucht, Sven-Erik Johanson och Blomdahl (3 april samma år). När den senare konserten gavs bör arbetet inför Aniara-premiären senare samma vår redan ha varit i full gång. För andra dirigenter skulle det kanske ha räckt som arbetspensum för våren att lära sig dessa moderna verk, repetera och framföra dem. Men den vårsäsongen dirigerar Ehrling dessutom dussinet gånger per månad på Operan, inklusive Aniara tio operor och ett balettprogram, och leder även tre mer klassiska program i Filharmonin.
På 70- och 80-talen fick Ehrlings perfektion och musikaliska allätaraptit en del av oss lyssnare, även recensenter, att finna honom kall och mindre lämpad för senromantisk musik. Egentligen motsvarade han nog bara en tidsanda där Arturo Toscanini och George Solti var giltiga föredömen, särskilt på skivmarknaden. Att Ehrling fann Toscaninis Bohème-inspelning mycket mer autentisk är Thomas Beechams framgår av intervjuer. Men särskilt på äldre dar bevisade han ofta att det han möjligen lärt i Dresden väl gick att förena med ”modern” texttrohet och precision. Ehrling var ju i hög grad teaterpraktiker, och starkt influerad av de dirigenter han upplevt som ung repetitör på Operan: Fritz Busch, Leo Blech, Issay Dobrowen, ja även Nils Grevillius, Herbert Sandberg och Kurt Bendix – nästan alla med lång erfarenhet från tyska operascener.
Hans vilja att följa 1900-talets musikutveckling, och möjligen även hans praktik som pianist även i underhållningssammanhang, gjorde att han dessutom lärde sig hantera nyare stilar. Aare citerar Ehrling apropå Buschs Così fan tutte i Stockholm 1940: ”Man kände att något märkvärdigt var på gång.” Var alltså Busch en stor dirigent? ”Javisst. Åtminstone så länge det gällde tre- och fyrtakt”. Enligt Aare log sedan Ehrling ”ett av sina smått demoniska leenden”.
Så vad finns kvar så här 15-20 år efter Ehrlings sista framträdanden? Minnen, förstås. Och kunskaper hos de många som studerade med honom och som alltjämt är verksamma. Men jag vill också slå ett slag för de många inspelningar som finns bevarade. Någon riktigt stor grammofondirigent blev Ehrling inte. Detroit-orkestern hade spelat in mycket med hans föregångare, men marknaden började på 60-talet bli mättad utom för de allra mest kända orkestrarna och dirigenterna, så det tycks bara finnas en enda lp med dem tillsammans. Troligen hade hans karriär blivit ännu större de resterande decennierna om han kunnat göra fler högprofil-inspelningar.
På 50-talet i lp-skivans barndom gjorde han dock flera viktiga inspelningar. Den mest spridda var en komplett inspelning av Sibelius symfonier, den första överhuvudtaget. Den innehöll även de fyra legenderna och violinkonserten, som Ehrling spelade in med Camilla Wicks som solist. Dessa inspelningar från 1951 och 1952 har återutgetts, och särskilt violinkonserten har kultstatus hos lp-samlare. Det svenska bolag som gjorde dessa och några andra skivor med Filharmonikerna och Ehrling hette Metronome, men internationellt kom inspelningarna ut på Mercury, Capitol och Regent. De hade nog betydelse när Ehrling tio år senare skulle få engagemang vid amerikanska orkestrar.
Bland dessa lp finns Tjajkovskijs första pianokonsert med den sovjetiska pianisten Emil Gilels, som då i februari 1952 fick göra sin första utlandsresa sedan 1930-talet. Även David Ojstrach gjorde två år senare sina första västeuropeiska inspelningar med Filharmonikerna och Ehrling. Live-upptagningar från Konserthuset har också kommit ut på cd, till exempel Brahms första pianokonsert med Lars Sellergren från 1963. Senare spelade Ehrling särskilt in svensk 1900-talsrepertoar för många skivmärken, men det finns också Berwald från Malmö, Nielsen från Köpenhamn, Stravinsky med Radiosymfonikerna samt Respighi och Wagner från Örebro (Svenska kammarorkestern). Som pianist spelade han bland annat in två ep med Ingvar Wixell i sånger av svenska tonsättare och Schubert. På 78-varvsskivor var han solist i Adolf Wiklunds andra pianokonsert, och så sent som 1996 spelade han själv pianostämman i Mozarts konsertaria ”Ch’io mi scordi di te” på en cd.
Live-upptagningar av operaföreställningar på Metropolitan, i Wien och Köpenhamn går att få tag i; till exempel går Nielsens Saul og David från Köpenhamnsoperan på 80-talet att hitta på Youtube. Ännu viktigare är dock skivspåren från Operan, inte minst från 50-talet. Sveriges Radio sände många föreställningar, och ibland gjordes särskilda studioproduktioner av aktuella uppsättningar. Rigoletto, Carmen och Valkyrian har kommit ut kommersiellt på cd, men minst ett tiotal utöver dessa går att få tag i från så kallade pirater. Valkyrian ingår i den värdefulla serie cd som Stefan Johansson och Operan gav ut på Caprice under åren 2002-7. Totalt omfattar den 15 cd där Ehrling dirigerar på flertalet. De är den naturliga startpunkt för den som vill veta mer om 50-talet på Operan – trots allt han gjorde senare hans viktigaste period, åtminstone ur ett svenskt musikhistoriskt perspektiv.
Nils-Göran Olve
Här följer ljudfiler med symfonierna 3, 4 och 5 av Carl Nielsen
dirigerade av Sixten Ehrling.
| Carl Nielsen, symfoni nr 3. Längd 37:19 |
Carl Nielsen, symfoni nr 4. Längd 35:11
Carl Nielsen, symfoni nr 5. Längd 32:58
Här följer hela den stora Sibelius cykel som spelades in år 1951-1952 med Sixten Ehrling som dirigent. Camilla Wicks utför violinkonserten.
| Camilla Wicks spelar Sibelii violinkonsert. Längd 31:27 |
Sibelius symfoni nr 1. Längd 36:57
Sibelius symfoni nr 2. Längd 41:30
Sibelius symfoni nr 3. Längd 37:19
Sibelius symfoni nr 4. Längd 35:11
Sibelius symfoni nr 5. Längd 32:58
Sibelius symfoni nr 6. Längd 26:14
Sibelius symfoni nr 7. Längd 19:53
Ehrling Sibelius Lemminkäinen
Sibelius-cykeln med Sixten Ehrling avrundas med de fyra Legenderna Lemminkäinen. Fint utförd tidig Sibelius är detta och ingen sammanhängande symfoni. Kunde ha blivit en opera av Jean Sibelius. Läs gärna på Wikipedia om hur äkthet i sammanställningen Kaleva av Elias Lönnroth har ifrågasatts men åter accepterats.
| 1 och 2. Längd 22:36 |
3 och 4. Längd 20:24