TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Demokratiska demonstranter behandlades med grövsta dödliga brutalitet. Det var den 4 juni 1989 som den så kallade massakern på Himmelska fridens torg i Beijing (Peking) inträffade. Arméförband gick då till attack mot 200 000 demonstranter som krävde demokrati i Kina. Antalet dödsoffer är fortfarande en statshemlighet i Kina. En vanlig beräkning pekar på flera tusen, medan andra hävdar några hundra dödade.
Sommaren 1989 hade Berlinmuren ännu inte rasat. Mitt utlandslektorat i västtyska Nürnberg hade jag avslutat året innan. Mina kontakter ledde till att jag kunde ta del av hur östtysk kommunistisk teve omnämnde ovanstående kinesiska händelser i positiv, försvarande anda för den kinesiska regimen.
Uti Sverige var Jan Myrdal så gott som ensam västeuropé om att ställa sig på den kinesiska regimens sida. Vi måste här hoppa mellan Kina/Korea och Europa. Alltså tillbaka till Berlin med sin mur på sista varvet. Kulturpolitiskt operasamarbete mellan ännu divergerande Öst- och Väst-Berlin: ett beställningsverk av Siegfried Matthus – Graf Mirabeau. Ett inte alltför hårdmusikaliskt komplicerande av banala framställningar av Franska Revolutionen (tvåhundraårminne 1789/1989). Bortglömt, försummat.
Mellan Kina och England fanns vid överlämnandet (1997) av fordom brittiska Hong-Kong (7,3 milj. inv. med vänstertrafik för vägar och järnväg) ett avtal om parallellitet och halv-demokrati, vilket successivt allt hårdare skulle komma att strypas. Det har gått en tid sedan den svenske medborgaren och bokförläggaren Gui Minhai, bosatt i Hong Kong, försvann oförklarligt från sin externa semesterbostad i Thailand och dök upp i kinesiskt förvar. Han erkände då ett föga plausibelt brott i samband med en tidigare trafikförseelse i Kina och bad förtvivlat om ursäkt i kinesiska statstelevisionen CCTV. Den 17 oktober 2015 hade Gui Minhai, född i Kina och bosatt i Hong Kong, setts lämna sin semesterlägenhet i Pattaya, Thailand med en okänd man och försvinner oförklarligt.
Man kan nog bedömma det så att Gui Minhai aldrig någonsin kommer fri. Att inte ens Margot Wallströms diplomati hjälper. Gui Minhai blir livstidsfängslad eller avrättad efter ytterligare några framtvingade absurda bekännelser.
SVT visar lördagen 180210 kl 18:00 Gui Minhai någon stans i Kina göra ett offentligt uttalande. På vardera sidan om honom en uniformerad polis. Enligt översättningen anklagar Gui Minhai i starka ordalag svenska myndigheter och media för att göra honom till en schackpjäs. Detta påminner om vad som i ”gamla dåliga tider” kallades hjärntvätt. En rimlig slutsats är att det dikterade inslaget inte vänder sig vare sig egentligen till Sverige eller Europa över huvud taget utan är ett inomkinesiskt sätt att statuera exempel. Något konkret besked om vari hans brott kunde tänkas bestå fick svenska tevetittare ju inte. Och på intet sätt kommenterades hans hälsotillstånd.
Kina vill med sitt nuvarande Bejing-rike (Peking) inkludera dominans över sitt omedelbara närområde vid Stilla Havet (Sydkorea, Taiwan, Tsushima plus mindre öar). Under en avancerad historieföreläsning vid Stockholms Universitet fick Ingemar lära sig att Sykoreas sydöstspets ligger från västra Japan på ett avstånd jämförbart med Sveriges till Finland. Och däremellan ön Tsushima ungefär som Åland. Av den eminente experten Åke Hermansson.
Militära båtar patrullerar runt den stora ön Taiwan (som inte längre får heta Formosa). Dit hade ju generalissimus Chiang Kai-shek med rester av nationalist-Kina år 1949 dragit sig tillbaka efter att ha förlorat fastlandsKina till kommunismen under dess store ledare Mao Zde Dong. Huruvida det numera finns en Kina-suktande minoritet på Taiwan skulle väl kunna gå att ta reda på. Det kan ju även i Sydkorea – tro det eller ej, i liten eller stor skala – vara liknande visavi Nordkorea.
Under Olympiad-invigningen 180209 inträffar följande. Sydkoreas president Moon Jae-In blir välkomnad till Pyongyang för ett toppmöte senare detta år. Så hälsade den nordkoreanska systern till diktatorn Kim Jong-Un via ett konvolut vid en lunch i Seoul. Alltmedan därstädes närvarande USA:s vicepresident Mike Pence demontrativt blir utfryst. De över detta i bakgrunden sannolikt mycket styrande kineserna torde vara väl medvetna om att USA för närvarande har ett pajasartat styre.
Dessa superavancerade nordkoreanska missiler allt längre och längre ut. Hade de kunnat utveklas i sådant rasande tempo utan Kinas reella och aktiva medverkan? Hur stor är truppen av nordkoreanska deltagare vid denna sydkoreanska Olympiad? O, orimliga tanke: Kunde här för den goda sakens skull ”dölja sig” någon form av förklädda kineser med kvasikoreansk identitet?
Av en kort bildsekvens dras slutsatsen att Nordkorea möjligen har vänstertrafik på landsvägar. Troligen även på järnvägar. Vänstertrafik på järnvägar kanske för hela Kina. Sydkorea däremot höger. Kan de områden i Kina som närmast gränsar till Nordkorea av någon anledning också ha vänstertrafik såväl för landsvägar som för järnvägar. Slutsats alltså att normal trafik mellan Kina och Nordkorea flyter lättare än vi föreställer oss på stort och oförstående avstånd därifrån.
Misstanke om alla Nordkoreas atomiska långmissiler och nu så angeläget vänliga deltagande i OS Sydkorea: Att allt detta är mycket vältajmat och Kinastyrt för ett, kanske rent av snarligt, övertagande av Sydkorea genom gemensamma kinesiska och nordkoreanska krafter. Kina har på sistone i FN bara jamsat med om sanktioner mot Nordkorea. I själva verket hela tiden kört på med fullt nordkoreanskt utbyte. Uppenbarligen även med nordkoreansk tvångsbesättning kunnat fortsätta att exportera sina råvaror ända till Nigeria i västra Afrika.
Om Kina har direkta militära mål i öster, domineras väl Kinas trevare mot Afrika och Europa av ekonomisk strategi. Vi tror oss ju alla veta hur det är med Volvo i Göteborg och Geely i Kina. Vidare en, möjligen endast temporärt avskriven, kinesisk djuphamn vid bohuslänska Lysekil. Höghastighetståg med nya spår så rakt som möjligt mellan Stockholm och Oslo, kinesisk teknik och kinesiskt kapital. Sista ordet förefaller inte vara sagt om detta.
Flera europeiska exempel äro legio. De EU-svaga länderna Slovenien och Kroatien utsätts för ständiga otillbörliga grepp av framfusiga kineser av olika dignitet. Tysk teve (3Sat och Arte) menar det vara bevisbart att kinesiska turistgrupper till dessa länder i hundraklumpar är förtäckta spionarrangemang. För att kunna dominera medelhavshamnar såsom Trieste, Rieka och Dubrovnik. Vid åtminstone ett tillfälle gick det för långt för slovensk polis, som nödgades slå till mot en källarcell med – man vill varken tro det eller förstå det – inburade, inlåsta kinesiska datorhackare, vilka utan att få se dagsljuset tvingades sprida kommenderade och förelagda fake news på europeiska sociala medier under av statliga Kina strängt kontrollerade former.
Via svenska hamnar och hamnar i Medelhavet översvämma hela EU-Europa med falska märkesvaror?
Följer privat kuriosa kring Ingemar.
Ingemars icke-relation till Kina.
Käre läsare. Om du fortsätter att läsa härifrån så blir du påprackad en del personlig kuriosa om och av Ingemar. Det kan du väl då ta på egen risk och inte bli gramse om det inte skulle behaga dig. Jag signalerar härmed att det som följer inte nödvändigtvis är relevant för bidragets huvudtes: Att vi kanske gemene man borde vara vaksamma gentemot Kinas stormaktsstrategi.
1) Första icke-relationen till Kina för Ingemar. Femårsåldern. Lekkamrat Otto Lindblads väg 3 i Lund med Cecilia Norman (diagonalt emot OLv6), vilken som gift skulle bli Cecilia Lindqvist. Författarinna till underbara böcker om kinesisk kalligrafi (skönskrift) och kinesisk musik. Det finns ett bevarat fotografi – som inte fångade Cecilia men väl hennes lillasyster Ulla, då Norman – taget i trädgårdeen till OLv3. Fotograf och namnpåskrifter måste härröra från Ingemars sedermera alltför tidigt bortgångna moder Barbro.
Ett alldeles nytt funkishus av renomerade arkitekten Hans Westman.
Ännu ingen bokhäck. Traktens barn i 4-5 års åldern.
Snorre Lindqvist, Nicolovius väg 6 (sedermera framgångsrik arkitekt med uppdrag i Israel). Mindre barnet till vänster om honom Inger Ryde, Otto Lindblads väg 2.
Längst till vänster Dan Elmqvist, Otto Lindblads väg 1 (sedermera Ingemars skolkamrat på Kungsholmens läroverk, Stockholm).
Flickan näst längs till höger Ulla Norman eller möjligen storasyster Cecilia Norman senare Lindqvist.
Till höger Ingemar Schmidt (då kallad ”Busse”) troligen på sitt femte år.
Tre gossar i 14-15 års åldern.
Till vänster utan för bildutsnittet ett fönster som hade tillhört ett barnkammarrum för Cecilia Norman, sedermera Lindqvist. Rummet dåmera nyttjat av mittengossen Jan Mattsson.
Längs till vänster Östen Johansson-Rudal. (1934 1030 – 2015 0610), sedermera aktivt verksam gymnasielärare Östersund, Gångsätra (Lidingö), Danderyd: engelska, tyska, filosofi, dramatik; översättare av Harold Pinters teaterpjäser långt före dennes nobelpris.
I mitten Jan Mattsson, son till latinlektor Axel Mattsson. All kontakt med ”Jäne” upphörde när vi var i 30-års åldern. Jäne etablerade en homoförbindelse med allas vår skolkamrat Per Flaum. Tog sitt liv i 50-årsådern, eftersom han i längden inte stod ut med sin läggning (och brist på studieframgång). En utgång som Ingemar kunde ana och förutse, men som långt efter Jänes död hölls för osannolik av Östen.
Till höger Ingemar då Schmidt, som vid denna tid av för mig okänd anledning inte sällan benämndes ”Smittajävel”.
2) Tioårsåldern. Moder Barbro var bibliotekarie. Kunde vid Singer-symaskin höras deklamera ramsan:
I Kina går kineserna med långa bamburör
och steker missionärerna i äkta kokossmör.
Detta förmår jag icke analysera. Blandning av olika ingredienser? Metriskt skickligt gjord översättning, varifrån? Ironi? Vilken attityd speglas egentligen. Kom med hjälp, du läsare.
3) 1961, 25 år. Ett inte bara lokalt stort tonsättarnamn var John Fernström. Alla i Lund visste att han också var skicklig konstmålare och att han härstammade från en familj av kristna missionärer i Kina. Född 1897 i Yichang i Hubei i Kina, död 19 oktober 1961 i Lund, var han en svensk tonsättare, dirigent, violinist och konstnär, och bodde fram till tio års ålder i Kina.
Vid tillfället för Fernströms död var Ingemar fast musikkritiker hos tidningen Arbetet i Malmö. Fernströms död – blott 64-årig – var inte oväntad men kom plötsligt. Ingemar hade denna gång inte getts något tillfälle att skriva färdigt en dödsruna i förtid. När jag ägnade varje sekund av ett helt intensivt dygn exklusivt åt att skriva denna runa var jag fylld av respekt för denna mångsidiga gestalt. (Runa införd Arbetet, Malmö 611020)
4) Sannolikt för Ingemar samma Malmö-Lund år som ovan. Den så kallade Peking-operan (nu i kommunistisk regi) gästspelar med en myckenhet akrobatik. Så vitt man kunde förstå även kvinnoroller framförda av män. Sällskap: Dåvarande Ingemars hustru Lil-Marit född i Tallinn 1934. Vidare greve, jur kand Erik Sparre, slottet Kronovall, Österlen. Paussamtal med Sten Broman och Henrik Sjögren.
5) 1963 och 1964. Av Jan Myrdal kom 1963 ”Rapport från en kinesisk by” och 1964 ”Bekännelser av en europeisk intellektuell”. Den kinesiska rapporten varken skaffade jag eller lånade någonsin. Bekännelserna fick av mig en överdrivet positiv recension i Vestmanlands läns tidning, VLT Västerås. Vi kan låta det vara. Och aldrig köpte jag argumentet av Jan Myrdal att USA inte avsåg att släppa Viet Nam, eftersom man utanför den långa kusten förväntade sig finna förhållandevis lättexploaterad olja.
6) 1967 började kommunistiska kinesiska bondetankar under titeln ”Maos lilla röda” att spridas även över hela västvärlden. Ingemar har med säkerhet ett fortfarande totalt oläst exemplar. Oläst till stor förtret för Nacka-kommunisternas dåvarande boss Torbjörn Tännsjö, som väl hellre ville tentera adepter i Marxism, Maoism m m än att med blygsam blockflöjt verkligen deltaga i Ingemars lilla ensemble, vilken då bar namnet ”musica læva” (musik till vänster)
7) 1968. Eruptivt skrev ju den enormt mångsidige Peter Weiss under sin senare epok ett större antal verklighetsförankrade teaterpjäser på tyska, däribland ”Viet-Nam Diskurs” fast egentligen med en mycket längre titel. Jag har ett tyskt – exemplar 225 sidor tjockt – med många av mig gjorda blyertsförstrykningar. I en tid när jag hade min skilsmässa att bekymra mig för tror jag att jag aldrig skrev någon recension. Viet Nam måste ju sedan 1975 anses vara slutgiltigt införlivat med den kinesiska sfären. Det som i kolonialistisk romantisk europeisk litteratur hade hetat ”Saigon” fick bli och är ”Ho Chi Minh-staden” i söder och är landets största. Denna pjäs av Peter Weiss får anses ha meriterat sig att räknas till Ingemars sjunde icke-relation till Kina.
8) Såsom Ingemars åttonde Icke-relation till Kina följer här
en text från tidningen Arbetet, Malmö 611018
Fou Ts’ong
En 27-årig kinesisk pianist framförde på tisdagskvällen i Malmö en av Mozarts allra bästa instrumentalkonserter, klaverkonserten i C-dur K 503, där inte bara solisten har en uttrycksfull och innehållsrik stämma, utan också särskilt orkesterns blåsare har viktiga roller. Små tendenser till rubati – mest i första satsen – och stundtals ojämnt spel hos vänsterhanden med alltför skarpa mellanaccenter i sextondelskedjorna kunde inte hindra att Fou Ts’ongs gestaltning verkade grandiost; härligt var andra satsens som ett källsprång frambrytande tema.
Orkestern var väl övad av Sten-Åke Axelsson. En viss grumlighet hos de mittersta stråkarna är under föreliggande praktiska omständigheter ofrånkomlig; i stället skall man glädja sig åt de strålande insatser som flöjter och oboer presterade, samt åt att sammanhållningen var god såväl i den expansiva första satsen som i det delikata finalallegrot.
Före paus stod två nordiska verk på programmet, 11 respektive 17 år gamla men för den skull inte skapade i något mera avancerat modernt idiom. Knudåge Riisagers Sarabandvariationer är nog ett ganska effektivt övningsstycke för stråkorkester. Men om där inte saknades vitsiga kombinationer, så fanns där i varje fall besvärande longörer och sannerligen ingen för 24 minuter bärande helhetsidé.
För det orkesterstycke av Dag Wirén, vilket var aftonens andra nummer, är beteckningen symfoni blott alltför anspråksfull. Möjligen hade ett bredare tempo kunnat ge någon finess åt första satsens banalt braskiga kulmination, men därigenom hade knappast helhetsintrycket räddats. Sibelianskt skrivsätt med kryddor från Sjostakovitj har visserligen trätts på en stabil tross, men anrättningen förblir mycket konstlös.
Ingemar Schmidt