Först publicerad tisdagen den 28 december 1965 i Vestmanlands läns tidning
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Det var år 1764 som pappa Leopold visade upp sina underbarn i Paris. Åttaårige Wolfgang och tretton-åriga Nannerl hänförde publiken med populära sonatsatser.
Tre år senare förbereddes en resa till Wien. Mellan april och juli 1767 gjorde Wolfgang i Salzburg (med faderns hjälp?) till Wienbesöket fyra konserter, dvs arrangemang för piano och orkester av sonatsatser av dessa Pariskompositörer.
Stöld? Na, knappast — på 1700-talet fanns som bekant ingen lag om upphovsrätt. Troligen har Mozart heller aldrig gett ut dessa konserter för att vara hans egna. I Köchels katalog har de dock fått numren 37, 39, 40, 41. Särskilt Schobert satte Wolfgang uppenbarligen högt; 23-åring åter var i Paris lät han sina elever spela stycken av Schobert som då inte längre var i livet.
Genom att de är arrangemang blir dessa konserter dubbelt intressanta. Tyvärr går Yngve Flyckt inte alls närmare in på dem i sina böcker “Pianokonserter före Mozart” och “Mozarts pianokonserter”. Det är ganska likgiltigt hur stor del Wolfgang eller Leopold eller andra musiker har i dem. Dessa fyra konserter andas tvivelsutan den grace som vi anser såsom typisk för Mozart — men som faktiskt finns hos mycken annan rokokomusik.
Mozarts fyra första pianokonserter föreligger nu i en fransk grammofoninspelning (Véga C 30 A 353-4, endast mono). Solist är Yvonne Loriod — mera känd som genial uttolkerska av maken Olivier Messiaens pianokompositioner. En orkester från Domaine Musical dirigeras av Pierre Boulez — mera känd som den kanske mest respekterade av radikala tonsättare.
Jag tror att denna inspelning för Boulez har en stor symbolisk innebörd. Han vill visa att hans eget musikintresse inte går bakåt bara till Webern eller den sene Debussy — eller gör hoppet till den medeltida polyfonin.
Han vill visa hur värdefullt allt är som Mozarts hand har rört vid, även det skenbart mest obetydliga. Han vill visa mångsidigheten i de musikaliska relationerna inom den europeiska konstmusiken: det Mozart fick i Paris, det fick kanske Boulez i Salzburg (där han flera gånger har gästspelat vid festspelen).
Detta skivalbum finns inte i handeln här men kan lätt erhållas på beställning i en vanlig grammofonaffär. I väntan på att den effektueras kan Ni lyssna på skivorna i musikrummet på Stifts- och landsbiblioteket. Håll med mig om att dessa konserter har all charm och att utförandet är synnerligen klämmigt!
Ingemar Schmidt
VLT tisdagen den 28 december 1965
En reflektion till “Mozart på stöldturné i Paris”.
eller in memoriam Pierre Boulez (1925 – 2016)
Artikeln fick samtliga mina elever på högstadiets årskurs nio, flickor såväl som pojkar, att intressera sig för Mozart. Och det berodde på Wolfgang Amadeus Mozart (1756 – 1791) själv, inte på någon annan eller på något annat. (Jämför för övrigt med årtalen för Carl Michael Bellman 1740 -1795 och se bloggkapitlet ”Hur harmlös är Bellmans antisemitism?”)
Det var i den då alldeles nybyggda Hagaskolan i Västerås (rektor Nils Källbäck). Komplexet av byggnader var genialt koncipierat för att hindra uppkomsten av sig bekämpande ungdomsgäng. (Se även bloggkapitlet ”Storklass och Lillklass”). Nu är skolan sedan avsevärd tid nedlagd och ombyggd. Och nu just halvseklet senare suckar man: ”Vad gör vi för och med våra tonåringar, invandrade likaväl som inhemska”?
Här följer nu en ljudfil för varje tonårstidig tresatsig pianokonsert 1 – 4 av Wolfgang Amadeus Mozart med Pierre Boulez och Yvonne Loriod inspelat i Paris 1961 i stabil och superklar mono. (Sammanlagt 59 minuter.) Stabil var väl även tresatsigheten för denna genre: bakifrån och alltifrån Haydn, Mozart, Beethoven och en bra bit framåt. Ja, när började det och när slutade det att vara självklart att en pianokonsert skulle vara tresatsig. Ett exempel på slutpunkt är väl Brahms. Hör av dig med flera bud.
| Pianokonsert nr 1. Längd 17:30 |
| Pianokonsert nr 2. Längd 15:03 |
| Pianokonsert nr 3. Längd 13:28 |
| Pianokonsert nr 4. Längd 13:44 |