Vi befinner oss i förra hälften av 1700-talet. Utan järnvägar men med hästdiligenser. Utan Altlantångare men med oceanseglande skonare. Manon är femton, Grieux sjutton.
Av Ingemar Schmidt-Lagerholm
Hon har mot sin vilja skickats till kloster. Han skall enligt sina föräldrar bli riddare av den kvasihemliga malteserorden. De rymmer och flyr till storstaden Paris och vill leva där tillsammans. Hon är en ädel själ men med viss benägenhet att välja lyxliv på kurtisanmanér. För sin prostitution döms hon till exil över havet till dåtida franska förvisningskolonin ’Nouvelle Orleans” vid Mississippi-flodens mynning. Helt anakronistiskt använder Puccini den mycket senare engelska benämningen New Orleans utan att det verkar störa varken förläggare eller publik.
Vi trycker här av sidorna 245 till 250 ur del III av ”Våra vanligaste operor och operetter” (Ingrid Sandberg 1946). Där beskrivs denna Puccini-opera på dåtidens sätt och vis och med bilder från Stockholmspremiären hösten 1929.
Bläddra mellan sidorna med pilknapparna nedan till vänster.
Manon_Lescaut_webb
Bläddra mellan sidorna med pilknapparna ovan till vänster.
Vinylinspelningen – dirigerad av Jonel Perlea – som gjordes i Rom 1954 med Licia Albanese och Jussi Björling ligger komplett här nedan framför bloggläsarens fötter. En publikation som kallar sig Opera, the rough guide, the complete guide to the operas, composers, artists and recordings (1999) skrev i original så här om denna inspelning – (oförglömligt):
“This is just about the greatest recording Licia Albanese ever made. She is a remarkably intelligent singer an she reveals the different stages In Manon’s decline with sometimes alarming naturalism. Jussi Björling is in splendid, velvety form and conveys more than just the beauty of his voice, giving the caracter room to develop. Robert Merrill ‘s voice is hard not to enjoy, and the chorus and orchestra are excellent – in no small part thanks to Jonel Perlea’s tightly drawn direction. Unforgettable.“
Perlea; Albanese, Björling, Merrill – Rom 1954 (total musiktid 1h58) uppdelat i sex ljudfiler
| 1954 Perlea I del 1 (21:25) |
| 1954 Perlea I del 2 (14:33) |
| 1954 Perlea II del 1 (22:01) |
| 1954 Perlea II del 2 (17:10) |
| 1954 Perlea III (21:47) |
| 1954 Perlea IV (21:02) |
År 1983 gjordes på Covent Garden i London en uppsättning i regi av Götz Friedrich, förnämligt dirigerad av Giuseppe Sinopoli. Kiri te Kanawa, Placido Domingo och Thomas Allen var unga protagonister. Originellt nog stod svenska ESSELTE för en videoutgåva i dåtida VHS-teknik. Det var minsann stereoljud och svensk textning av Monica Vessberg. Jag älskar denna utgåva med sin långt ifrån perfekta bildskärpa. Föreställningen fäste sig också i minnet hos då tonårige Simon Rattle, som gjorde sin version med Berliner Philharmoniker på påskgästspel i Baden-Baden år 2014. Westbroek, Giordano och Lynch hette sångarna. Den operavänliga tevekanalen Arte sände detta med tysk textning den 16 april det året.
| Den berömda kärleksduetten från andra aktens centrum, Tu tu amore tu, sjungs här av Montserrat Caballé och Placido Domingo under en jubileumsföreställning på Metropolitan i New York den 22 april 1972. James Levine dirigerar. (duration 8’14”)
Den unge Carlo Bergonzi presenterades år 1957 på skivmärket Decca med ett urval Puccini-arior i sina rätta treminutersformat. Gianandrea Gavazzeni dirigerar här arian från första akten Donna non vidi mai (duration: 2’35”). |
| Återinvigningen av La Scala operan i Milano skedde den 11 maj 1946 kl 21:00 under ledning av Arturo Toscanini. Programmet upptog bland annat Intermezzot samt en hel scen från andra akten av Puccinis Manon Lescaut. (duration 19m) |
När detta skrivs (oktober 2017) har Kungliga Operan i Stockholm reprisföreställningar i Knut Hendriksens regi med soprangästspel av Asmik Grigorian samt Marc Soustrot som dirigent.
Tiina Rosenberg om Puccinis Manon Lescaut
I serien av samtal i Stockholmsoperans Guldfoajé finns utlagt ett föredrag av Tiina Rosenberg med anledning av Puccinis Manon Lescaut. Men av 47 minuter berörs Mannon Lescaut bara under fem futtiga sådana tidsenheter. Ingemar Schmidt-Lagerholm dristar sig att förmätet ställa sig avvisande och kritisk till hela denna framställning om operascenens alla döda och dödade kvinnor. Fenomenet visar enligt min mening inte något kvinnoförtryck. En enkel formel för detta är att teaterprofessor Tiina Rosenberg i sin allmänsexuella anda djupläser texter och metatexter (främst Catherine Clément: Opera or the Undoing of Women, 1988 – franskt original 1979). Men Tiina Rosenberg förmår inte lyssna på tonsättaren och den komponerade musiken.
Ett av många exempel och bevis på vederbörandes musikaliska lomhördhet är av henne anförda Salome av Richard Strauss. Om man uttalar den tyska formen av Johannes döparen (på latin: Ioannes Baptista) så felaktigt och så trevande olika så pekar detta entydigt på att man helt enkelt inte har hört stycket ifråga. Ty detta ställe är så synnerligen pregnant. (Ich will den Kopf des Jochanaan). Fram till slutet: ”Man töte dies Weib”.
Om jag har förstått Ebba Witt-Brattström rätt så har hon vid några tillfällen menat att detta med kvinnodöden i operor inte är så betydelsedigert och ödesladdat. Med så mycket att sjunga och på ett så kvalificerat sätt kan dessa kvinnor knappast betraktas som obetydliga.
Under 1600-talet hindrades protagonistens död av ’guden från maskineriet’ (Deus ex machina). Under antiken skulle publiken renas genom en våldsamhet, genom katharsis. Under senare sekler finns producenternas beräkningar om att publiken skall känna medlidande.
Studien ”L’opera ou la défait des femmes” är alltså ursprungligen på franska och från slutet av 1970-talet. Den är en utomordentligt välformulerad och inspirerande översikt fylld med mänsklighet och en hel del humor. ”Clemént” har på senare år särskilt bland svenska feminister blivit något av en stel bibel. Och när den såsom här blir föremål för en stressig läsföredragning blir det en tråkig sak.
När detta pressas in under rubriken av Puccinins Manon Lescaut är det ogiltigt och off-side, ty hos Clément nämns fem Puccini-operor, dock ej Manon Lescaut.
(Får jag inom parentes tillägga att Ingemar Schmidt-Lagerholm ända sedan 1960-talet har varit djup involverad i det som numera akademiskt heter genusproblematik (gender studies) – med ett flertal då tryckta debattartiklar i det som då hette könsrollsfrågan. Innehavare av några hyllmeter erkänd vetenskaplig litteratur i ämnet. Relevanta universtitetsstudier i Stockholm för Birgit Persson.)
Ingemar Schmidt-Lagerholm