I vimlet under april 2011 utanför Wermlandsoperan i Karlstad befinner sig med all sannolikhet även Malmö-recensenten Carlhåkan Larsén. Foto: Astrid Haugland
| SCEN OPERA 2011 Rhenguldet Premiär 18.4 Valkyrian Premiär 20.4 Siegfried Premiär 22.4 Ragnarök Premiär 24.4. |
| Av: Richard Wagner. Regi: Wilhelm Carlsson. Dir: Henrik Schaefer. Scenografi: Peter Lundquist. Kostym: Ann-Mari Anttila. Ljus: Torkel Blomkvist. Värmlandsoperan |
TEXT: Carlhåkan Larsén (Sydsvenskan, Malmö, lördag 30 april 2011)
Friskt vågat, hälften vunnet, säger ordspråket. Man förnam stark beundran och en skugga av skepsis inför idén att premiärvisa hela “Nibelungens ring” inom loppet av en vecka i Karlstad. Så gör man bara inte, fast man borde.
Nu kan man vara lugn: beundran regerar. Om hälften vunnits på förhand så infrias efterhand åttio procent av återstoden.
Vad man än må tycka om Wagner, ingen förnekar konstverkets sinnrika storslagenhet Att ge hela cykeln i sträck kan verka dumdristigt men det ger en extra effekt: man får en mer sammanhållen upplevelse, går upp i helheten och hinner begrunda gestaltningen.
Varje tidsepok har sin “Hamlet* sin “Faust” och sin “Nibelungens ring”. Innehållet ger tidlösa öppningar. Varmlandsversionen av det romantiska gudadramat har magnetiska egenskaper: man dras dit. “Denna dan till detta” heter det ju. “Ringen” håller för en hel vecka. Operakvällarna skapar speciell publikgemenskap, och ensemblen komprimerad atmosfär.
Värmlandsoperan har en förvånansvärd Wagnertradition. Om “Nibelungens ring” har regissören Wilhelm Carlsson kopplat ett löst grepp. Själva berättelsen, på en gång naiv och snårig, ställs i förgrunden. Det kan synas väl enkelt, men det visar respekt för en tänkande publik.
Karlstads orkesterdike är för litet för Wagner. Var skall alla få rum? Lösningen är drastisk: upp med musikerna på andra raden. Egentligen är arrangemanget i Wagners anda; han ville ha orkestern i ett djupt dike. Salongens dimensioner främjar en kammarmusikalisk närhet.
Sångarna får spelrum för psykologiskt finlir. På Metropolitan kan man inte nyttja en så fordrande stil. I Karlstad går det bra. Dirigenten Henrik Schaefer har eldat trupperna förträffligt Men surroundklangerna blir också påträngande. Vi befinner oss mitt i en tubornas dröm om världsherravälde.
Som all stor konst lämnar stoffet brett tolkningsutrymme när tidevarven växla. Gudomligt och mänskligt, ont och gott, miljöhushållning och slöseri. Carlsson har stannat för det mest naturliga och basala, makt och kärlek. Den som åtrår guldets makt måste avsvärja sig kärleken. Det blir nibelungen Alberichs vägval: nobbad och mobbad av Rhendöttrarna väljer han guldets väg.
Carlsson förmedlar tydlighet utan pekpinnar – teater på ett ödmjukare plan, som inte exkluderar.
Men vägen är krokig. Gammaldags abstrakt stilisering korsas med pinfärsk nynaivism. Psykologisk realism. Evig saga och spretig nutid. Postmodernistisk mix, där tider och urtider representeras i dräktmodet Teddybjörn och plastdrake och osynlighetshjälm.
Peter Lundquists scenografi och Torkel Blomkvists ljus är sinnrika. Nutidens ljusdesigner har gått fortsättningskurs i laserstrålar. I det strömmande laservattnet guppar Rhen-döttrarna, guldbevakarna. De ålar sig som förföriskt sjungande silverfiskar. Marcus Jupither är en Alberich med skarpslipat vokalt raseri, som förvandlas från töntig friare till brutalt skinhead. En hörnsten i rollistan.
I mitten ett arketypiskt Ringenelement, en höj-, sänk- och vridbar rund skiva. En världsbild i geometrisk förenkling.
På rundhorisonten ljusspel av växlande typ: eldslågor, visuellt skogssus, Donnerwetter. Rickard Söderberg är en imponerande och fräck Loge, eld- och idéspruta. De djupa mytologiska damstämmorna förvaltas av Ivonne Fuchs (Fricka) och Maria Streijffert (Erda). Wotan är Valhalls byggherre; Fredrik Zetterström timrar framgångsrikt vidare på sin märgfulla baryton. Byggkillarna Fasolt och Fafner gör grovjobbet men luras på lönen. Jättebasen Fafner, Johan Schinkler blir en annan stöttepelare i helheten; i “Ragnarök” är han den ondsinte Hagen, Alberichs son.
Vi har bara att vänta på den schopenhauerskt dystopiska gudaskymningen. Först dock “Valkyrian”, där syskonen Siegmund och Sieglinde älskar i vårbrytningen. Där fordras Wagnerröster och ungdomslyster, en kombination som Jan Kyhles spänstiga hållning och glansfulla tenor och Susanna Levonens fräschör och bäriga sopran kan leverera. Wotans roll övertas nu av Urban Malmberg, vilken med mångfacetterad, knarrig röstapparition överblickar den prekära situationen. Bevingade valkyrior rider, nej cyklar, ner från höjderna, vilt sjungande – ett häftigt äventyr för öga och öra.
När gudarättvisa ska skipas uppträder Brünnhilde för att rädda den havande Sieglinde. Wotan förvisar sin olydiga älsklingsdotter till en eldslickad klippa. Ann-Louice Lögdlunds Brünnhilde kan ses som en arkaisk fjortis med guldharnesk mellan löshåret och stövlarna.
Nästan skamlöst naivistisk är “Siegfrieds” sagoskog. Här tar Pär Lindskog som blivande hjälte ett tonårs-upproriskt nappatag med fosterfadern, nibelungen Mime, som Jonas Durán lyfter med klar tenor och sliskig rörlighet En ovanligt konkret Skogsfågel (Natalie Hernborg) kvittrar vägen för Siegfried, som finner Brünnhilde i god form.
I “Ragnarök” når AnnLouice Lögdlund sångarkarriärens högsta höjd med sin eldiga, karska, kärleksfulla valkyria, och Pär Lindskog mognar till tragik. Martina Dikes Waltraute, besökare från valkyriomas värld gnistrar mörkt När Valhallabålet tänds, omvärvt av Wagners vackraste ledmotiv, återstår att ta farväl. In på scenen träder en folkskara, vi som ska bära ansvar för den mytens sköna nya värld, som väntar bortom askan.
Carlhåkan Larsén