Av Ingemar Schmidt-Lagerholm
Katarina Aronsson hade denna gång bestämt sig för att i sina tyglar hålla en trojka bestående av Gunilla Brodrej, Anders Carlberg och Camilla Lundberg. Synd att Katarina inte höll stramare i Camilla Lundberg, som dominerade verbalt men denna gång inte med så självklar substans. Två säger tvenne gånger blev denna Camilla – ex auditorio – beslagen med felcitering. Ville inte ge sig utan mumlade något om att hon nog hade rätt i alla fall.
”Våga vägra Wagner” är en rubrikformulering av Gunilla Brodrej i Expressen. Vari detta nu skulle bestå trängde dessvärre inte riktigt fram. Vore det enbart att göra andra och okonventionella saker med Wagners musik, så komme man ju i alla fall inte loss från den sega gröt, vilken Wagner ibland – och åtminstone tillfälligt – kan tyckas vara. Detta erkännes faktiskt av flertalet inbitna Wagnerianer. Nu tror jag förstås att nämnda Gunilla inombords hade en del mer att ge. Hon kom helt enkelt i detta sammanhang inte till sin rätt.
Mitt privata bibliotek och desslikes diskotek överfyller ett ombyggt garage och består skam till sägandes uppåt nära nog en tredjedel av idel Wagneriana – antiqua et hodierna – ”Es ist zu viel” (Det är för mycket) utropade redan själve Tannhäuser i Venusberget. Jag ser inte att Gunilla nu har gett receptet mot verklig Wagnersjuka såsom exempelvis min.
Anders Carlberg har nått en viss uppmärksamhet med sin fjolårsbok ”Hitlers lojala musiker”. (Titeln lånad från Spiegel-redaktören Stefan Aust.) Här upprepas – från en del seriösa tyska arbeten – mer eller mindre välkända fakta om vissa musikers eventuella nazistiska förlöpningar.
I en väsentlig bedömningsfråga har Anders Carlberg – enligt min mening – helt enkelt alldeles fel. Hitler och hans koryféer var faktiskt inga wagnerianer. Deras Wagnerism var en kallsinnigt beräknad kalkyl för att med emotionella medel åt sig vinna en inflytelserik intellektuell elit. Görgöhö – för att tala med nobelpristagaren Eyvind Johnson i hans mästerroman Krilon – plågade sig på Führerbefehl med rågad min genom de flertimslånga Wagner-föreställningarna.
Det är lägligt att i detta sammanhang nämna den nazityska ”spelfilmen” STUKA, som gick upp även på svenska biografer år 1942 runt om i vårt land. I denna fiktiva skönmålning och propagandavärld kureras lätt överansträngda begåvade tyska stridspiloter terapeutiskt med ett föreställningsbesök i Wagnerborgen Bayreuth. Men intet nämns om de sårade och lemlästade armésoldater, vilka under krigsåren kommenderades till sagda plats och i de intellektuellt tomma pauserna utfordrades bayerskt med öl och wurst. (Och de facto togs omhand av just tjugofemårige officeren Wieland Wagner som med just den uppgiften hade sin krigsplacering just där.)
Privat brydde man sig väldigt lite – för att inte säga alls inte – om Wagner. Ufa-filmen Stuka visar emellertid utomordentligt väl vilken myt man ville upprätthålla. Och vi i senare generationer vet – åtminstone i efterhand – vilken verkligheten var.
Och hemmavid var det sannerligen inte hjältetenorer såsom den norske nazisten Gunnar Graarud eller amerikaberömde Lauritz Melchior – ej heller pålitlige Franz Völker eller ens stackars Max Lorenz – som sjöng Wagners Siegmund och Siegfried på dåtidens sköra ”stenkakor”, stora eller små. Från transportabla vevapparater och ur breda skivväxlande radiomöbler i ”tredje rikets” Tyskland ljöd lätta italienska arior, tysk operett, underhållningsmusik och inte minst pigg ”modern” dansmusik med illa dold touche av officiellt förbjuden jazz.
För att inte tala om hur det var inne i varglyan hos herr AH själv, ”herr 18” sades det ibland lite kodat – det vill säga alfabetets första och åttonde bokstav. Ja, jag har verkligen vallfärdat dit och med örat intill lyssnat på den musik som där sitter kvar och fast i väggarna – det hette ju Wolfsschanze i tyska Ostpreussens Rastenburg och är numera det polska Kętrzyn nära ryska gränsen. Marlene Exner – Adolf Hitlers dietkokerska 1943 till 1944 i Wolfsschanze – har för Brigitte Hamann vittnat om en musikalisk diet från spelverket av enbart Franz Lehar, Lustige Witwe (Glada änkan) och Zarah Leander. (Se not på sidan 587 i denna superseriösa österrikiska historieprofessors Hitlerbok).
PS Jag har dristat mig att av svenskt och allmänt kulturintresse tillfoga två anspelningar:
1) Suecia antiqua et hodierna är den latinska titeln på sextonhundratalaren (fråga Peter Englund) Erik Dahlbergs bok: Sverige fordom och idag.
2) Den nämnda norrländska arbetarförfattaren Eyvind Johnson har satt en del spår i andra genrer. Hans ”Nausikaa ensam” tonsattes av Ingvar Lidholm för operasångerskan Elisabeth Söderström. Regissören Jan Troell gjorde år 1966 efter Eyvind Johnson i svartvitt ett märkligt filmepos ”Här har du ditt liv” (2h41m).
Eyvind Johnsons tre delar tjocka romansvit Krilon med handling från andra världskrigets Sverige vore något för en mogen svensk operatonsättare att svenskspråkigt ta sig an – i stället för att göra en Hitchcock, i stället för att servera Batseba på engelska, i stället för att bearbeta en gammalgrekisk barnamörderska.
Ingemar Schmidt-Lagerholm
| Se även recension av tidigare Ringhörnor. |