Av Nils-Göran Olve
| Skivor som samlarobjekt – en skivsamlares första resa Mina första piratskivor – en skivsamlares tredje resa |
Wagner hade jag vaga begrepp om, fast det jag läst i Klas Ralfs Operakvällar lät lockande. Den tionde opera jag såg blev Valkyrian vid en söndagsmatiné den 9 april 1961. Den fanns inte i Ralfs bok, men sedan ett halvår läste jag tyska så jag lyckades få några idéer om handlingen ur ett referat på sju-åtta rader i Das Atlantis Buch der Musik på föräldrarnas bokhylla.
Men vad gjorde det! När orkesterstormen bröt loss och Siegmund i Set Svanholms gestalt sprang in och utmattad sjönk ner på scengolvet var jag såld. Ja, egentligen redan när de svartvita molnen jagade varandra över fondväggen till Wagners förspelsmusik. Flera av sångarna var jag bekant med från mina tidigare operabesök: Anita Välkki hade jag sett som finsksjungande Aida året före, Kerstin Meyer hade sex dagar tidigare varit min första Carmen (den köpte jag själv biljett till och såg från tredje raden), Sigurd Björling hade varit med i tre av mina tidigare operor, och jag hade förstås hört honom i Konsertföreningen i Beethovens nia också. Nu gjorde de Brynhilde, Fricka och Wotan. Anne Lund-Christiansen som sjöng Sieglinde tror jag däremot aldrig att jag hörde igen.
Före mitten av första akten hade jag avancerat från min obekväma och perifera plats in till mitten av parkett, för många bänkrader stod nästan tomma. Det var söndagsmatiné, och sedan några år kan jag lyssna på en snarlik föreställning som radiosändes två månader senare, fast med Aase Nordmo Lövberg som Sieglinde.
När jag omtumlad kom hem efter min första Wagner hade jag mersmak, och skivsamlingens två korta Wagner-nummer förslog inte långt: en HMV-lp med Operans sångare innehöll Birgit Nilssons första inspelning av Elisabeths hälsningssång ur Tannhäuser, och Lauritz Melchior sjöng Siegmunds vårsång ur Valkyrian på en RCA-skiva med stora tenorer. Fast dessa två sångare bestämde redan måttskalan för Wagner-sång, självklart tillsammans med dem jag just hört på Operan. Hur nöjd jag var med Michael Gielens dirigering minns jag inte – förmodligen påverkades jag av att pappa refererade skvaller om hans brister jämfört med Sixten Ehrling, som ju avgått med buller och brak året före.
Om det finns 13-åringar i dag som vill höra mer Wagner vet jag inte. I så fall kan de enkelt logga in på Youtube och Spotify. Jag är tacksam för att mitt Wagner-studium fick gå i lugnare takt. Senare på våren såg jag Lohengrin två gånger, och på sommaren var det förmodligen som vanligt någon direktsändning från Bayreuth. Men framför allt började jag i långsam takt köpa Wagner på skiva.
Kompletta operor var inte att tänka på. En sådan tog i regel fem lp-skivor som kostade minst 30 kronor styck – cirka 330 kronor gånger fem i dagens priser, och familjens ekonomi var sämre än min i dag. Men jag hade tur. På en rea på PUB hittade jag en tidig DG-lp med de första två skivsidorna av Valkyrian. Den nådde fram till och med Siegmunds svärdsmonolog, och var del av en separat förstakt inspelad i Stuttgart med Wolfgang Windgassen, Maria Müller och Josef Greindl under Ferdinand Leitner. (Den tredje skivsidan hittade jag långt senare, kopplad med början av Parsifals tredje akt, och ännu senare sålde jag båda eftersom de inte dög för mitt kräsna 30-åriga jag.)
Jag har fortfarande kvar min avskrift av Sigrid Elmblads gamla översättning av denna Valkyrie-akt. Den tjänade mig som skrivmaskinsövning – jag hade insett att maskinskrivning var en nödvändig färdighet som jag övade upp under sommarlovet – men framför allt gav den mig det texthäfte som DG inte försåg köparna med. När jag hörde sångarna och läste samtidigt så var det en nyttig tysklektion, som dock gav mig ett lite antikverat ordförråd. Ett år senare översatte jag vid en skolskrivning i tyska häst med Ross och inte Pferd, vilket förvånade min tysklärarinna Frau Rippe. För jag spelade dessa två skivsidor ofta, även om jag föredrog Melchiors vårsång och minnena från Operan av Svanholm. Självklart måste det bli ytterligare några Wagner-skivor, och gärna med dessa två!
Först köpte jag Deccas Solti-inspelning av Valkyrian akt 3, med dödsförkunnelsen ur akt 2 på den fjärde utfyllnadssidan. Svanholm sjöng mot Kirsten Flagstad vars Brynhilde fortfarande nästan gör större intryck på mig där än i slutakten. Otto Edelmann sjöng Wotan och jag har uppvärderat honom på senare år, men då ansåg jag att Wotan borde låta som Sigurd Björling och förmedla hans mix av grov våldsamhet och faderlig ömhet. Skivorna bär London-etikett eftersom mitt exemplar var gjort för USA-marknaden men såldes till överkomligt pris hos Samson, en piratimporterande butik på Drottninggatan.
Så från september 1961 kunde jag hemma höra två tredjedelar av min nya favoritopera. Det skulle dröja ytterligare fyra år innan jag fick tillfälle att bandkopiera resten hemma hos en klasskamrat. Och det var min nya, nära bekantskap med valkyrieritten i Solti-inspelningen som försåg mig med hästen den där tyskskrivningen. Var fanns det tyska hästar? Jo, akt 3… ja visst ja, Hierher mit dem Ross!
Men så behövdes det ju mer Wagner. Hos Broddmans på Storgatan hittade jag HMV ALP 1276, en skiva som överraskade den gryende skivsamlaren i mig. En RCA-inspelning med HMV-etikett! Jo, fram till 1957 – året innan jag köpte min första egna skiva, en RCA-ep – fanns inte RCA i de flesta europeiska länder. HMV hade rättigheterna, och detta var ett kvarlevande bevis på den saken. I upptagningar från 1940 – fast det dröjde några år innan jag listade ut exakt år – sjöng Flagstad och Melchior på ena skivsidan brudgemaksscenen ur Lohengrin, på andra sista halvtimmen av Parsifals andra akt. Så nu fick jag skriva av fler textböcker! Att Melchior var mitt ideal för Wagner-sång kunde nu bekräftas. Varm, fyllig och oforcerad klang, energisk textning och vid behov ett mezza voce (fast det visste jag ännu inte att det hette) som liknade italienska bel canto-ideal snarare än Svanholms och Windgassens mer ”skällande” stil. Nu är jag lite orättvis: i slutet av dödsförkunnelsen, både på skiva och ”live”, gav Svanholm ännu när han då närmade sig de sextio goda exempel på mjuk legatosång. Men den lät aldrig lika naturlig som Melchiors.
Innan året var slut så tog jag ännu ett viktigt steg på Wagner-vägen. Jag hade börjat studera skivkataloger, och hos Samsons kunde man köpa den månatliga amerikanska Schwann-katalogen. I femtio år fram till att den gick under kring sekelskiftet var den mångas guide till en skivmarknad där man kunde få tag i mängder av skivor som inte såldes hos oss: en lista att sukta över. Där hittade jag RCA LM-2452, live-upptagningar med Arturo Toscanini, Melchior och Helen Traubel av Valkyrians akt 1 scen 3 och gryningsscenen ur Ragnarök. Något hade jag ju hört med Toscanini, och så hade förstås pappa berättat om hans gästspel i Konserthuset på trettiotalet. Så den skivan skulle inte bara bli det perfekta komplementet till mina två DG-sidor, som slutade fem minuter efter det ställe där Toscaninis avsnitt börjar, utan ett sätt att fördjupa kontakten med tidernas störste Wagner-tenor.
Jag minns hur jag julen 1961 – nu hade jag fyllt 14 – låg i sängen och innan jag somnade bestämde mig för att beställa LM-2452. I vanliga butiker gick den inte att köpa eftersom de RCA-skivor som såldes här var de som tyska RCA valde att pressa, och Samsons lagerförde den inte. Men butiken tog hem den mot beställning, och i fyra månader väntade jag på skivan. När den kom var jag verkligen inte missnöjd. Traubel var för mig en ny bekantskap. Hon hade något av Flagstads fyllighet och Nilssons bett, men kanske inte deras innerlighet? Melchior var fantastisk, trots att han tappar en replik i Ragnarök. Och Toscanini! Vilken intensitet, vilken melodiglädje!
Skivan var viktig för mig, jag skrev av även Ragnarök-texten och avundades amerikanerna att deras lp-skivor hade tjockare, mer robusta konvolut än tyskar och engelsmän bestod oss med. Bland unga svenskar de där åren var USA drömlandet, och skivan rubbade inte den bilden. Jag visste att den lyssnande hunden Nipper gömde sig under den påklistrade lappen på etiketterna, därför att HMV hade rättigheterna i Europa. Det gjorde skivan ännu mer speciell. Men det vackra omslaget var inte laminerat, och skulle därför med tiden kunna ta skada. Så jag köpte självhäftande plast och klädde in framsidan. Så står den ännu på min hylla.
Nu hade det hunnit bli april 1962, och i juni såg jag Valkyrian på Operan igen. Och nu var det dags: Birgit Nilsson som Brynhilde! Redan julen 1959 hade 12-åringen samlat klipp om hennes Metropolitan-debut, och jag hade hört henne i Konserthuset, men aldrig sett henne i en operaroll. Jag gick ensam, för pappa hade repetition på Drottningholmsteatern. Nu var jag väl förberedd. Skivsamlingen saknade visserligen fortfarande uppåt en timme av akt 2, men även den hade jag förstås läst på.
När jag kom hem berättade pappa att en blåhårig amerikansk tant förvirrat letat efter vaktmästare ute vid repetitionen på Drottningholmsteatern, och förundrat sig över att där inte fanns någon annan publik. Hon skulle ju höra Birgit Nilsson i Valkyrian där! Vilket förakt jag kände: ha biljett till ett sådant evenemang utan att ens veta att man inte kan spela en Wagner-opera på Drottningholm. Rimligen var hon inte påläst nog för att vara värd att uppleva det! Nu var jag ju 14½ och en kunnig operabesökare. Därtill en skivsamlare som skaffade sig vad han behövde även om det krävde fyra månaders väntan, och med kunskaper om hur inspelningar kunde uppträda under olika etiketter, tack vare det intrikata spelet kring nya och gamla upptagningar. Jag hade också insett att både samtida och historiska inspelningar var omistliga för den som verkligen ville förstå hur verk borde framföras. Samt att vetskap om skivbolag och vem som spelat in vad var nödvändig för att komma åt det bästa.
Nils-Göran Olve
Läs även Nils-Göran Olves “Skivor som samlarobjekt – Del 1 av en skivsamlares memoarer”