Stefan Johansson: Wagners Ring på Kungliga Operan. Sidan 3/7.
Valkyrians förste dirigent, kompositören Andreas Hallén (1846-1925), bedömdes som en klen dirigent men ansågs ha stor kunskap om Wagnerstilen. Hallén som hade hela sin musikaliska skolning från Tyskland skrev bl.a. tre starkt Wagner-påverkade operor Harald der Wiking (Leipzig 1881), Häxfällan (KO 1896) och Valdemarsskatten (KO 1899). Sextiofyra repetitioner – Kungliga Teaterns arkiv kan upplysa om av vilka slag – behövdes för att förbereda premiären för Valkyrian, ett verk i en för Stockholmsoperan – trots alla uppföranden av tidigare Wagneroperor –helt ny stil.
Regissörens son Alfred Rundberg skriver att hans far ”hade tillsammans med Hallén och kammarherre Burén gjort trägna studier i Bayreuth och andra tyska operacentra för att få den rätta spelstilen över det hela«. Eftersom Valkyrian efter 1876 inte uppfördes igen i Bayreuth förrän 1896 måste dessa studier ha ägt rum i andra centra. Men bland artisterna fanns en viss erfarenhet. Caroline Östberg – KO:s första Sieglinde – hade gjort sin roll vid Angelo Neumanns turnerande Wagnerteater, bl.a. i de första framförandena av Ringen i Amsterdam och Bryssel 1883. Hon hade alltså spelat i en uppsättning som skapats strikt efter mästarens intentioner så som de uppfattades vid denna tid. Våren 1898 övertogs Brünnhildes parti av Ellen Gulbranson, f. Nordgren, som redan sommaren 1896 alternerat med den legendariska Lilli Lehmann i hela rollen i Ringen i Bayreuth. Gulbranson var där ensam om de tre Brünnhilde ända fram till de sista förkrigsfestspelen 1914.
Stilbildande i bakgrunden till Ringen-uppsättningarna i Stockholm från och med Rhenguldet 1901 är helt klart Bayreuth, såväl Richards som Cosimas, främst genom den ovan beskrivne sångaren och regissören Johannes Elmblad, som 1876 medverkat i Ringen och återkom 1896-1904. Anknytningen till Bayreuth 1901 blev ännu starkare av att Loge i Rhenguldet vid KO-premiären gjordes – på tyska, till bl.a. Wilhelm Peterson-Bergers förtrytelse – av Wagnerfestspelens Loge 1899-1909, Otto Briesemeister (1866-1910), internationellt firad specialist på rollen. Briesemeister var åtminstone dramatiskt en discipel av Cosimas beryktade stilskola. Men hans inspelningar visar en estetisk balans mellan sång och deklamation, som inte var alldeles vanlig hos andra generationen Wagnertenorer. Elmblad bör ha gjort hans bekantskap under sin tid 1894-97 i Breslau, där Briesemeister också var engagerad.
I Stockholm användes förutom Brückners dekor ett maskineri av Bayreuths övermaskinmästare. Mer svårfångad är den speciella Wagner-stil i musicerande och spelstil, som man tycks ha vinnlagt sig om att hitta redan vid den första Valkyrian 1895. De äldsta svenska Wagnerinspelningarna tyder nog mer på inflytande från den internationella stil, som var gemensam för framföranden av Wagner och den för honom förhatliga franska och italienska operan. Den var grundad i ett äldre sångideal, som utmärkte Wagners »egna« artister som Lehmann, Brandt och Hermann Winkelmann. Den skilde sig starkt från Cosimas Bayreuth, som betonade deklamationen, vilket ansågs leda till det beryktade »Bayreuther Gebell« eller »Bayreuth bark«.
Ännu svårare är det att spekulera i vad som kan ha funnits kvar av Dramatenregissören August Lindbergs regitolkning av Siegfried när jag såg uppsättningen 1959. Då hade minst två generationer av regissörer med betonat tysk skolning gjort sitt för att strömlinjeforma denna från början splittrade Ring. Vissa placeringar och scenerier bör ha förblivit desamma under femtio år på grund av scenografin. Vissa drag i rolltolkningarna – som t.ex. de tyska förebildernas oförblommerat rasistiska porträtt av dvärgarna Alberich och Mime – måste ju så att säga ha suttit i kostymerna. En ung besökare kunde naturligtvis inte bedöma detta. Men jag kan heller inte påminna mig några kommentarer till svenska Ring- framföranden, där Wagners antisemitism ställts i relation till enskilda rolltolkningar.
Stefan Johansson: Wagners Ring på Kungliga Operan. Sidan 3/7.
1. REGI OCH FRAMFÖRANDETRADITIONER UNDER ETT SEKEL
2. DEN GAMLA RINGEN OCH DESS REGISSÖRER
3. MUSIKSTILEN I DEN GAMLA RINGEN
4. SÅNGARNA OCH DERAS INSPELNINGAR
5. WILHELM PETERSON-BERGER SOM RING-RECENSENT
6. ABENIUS OCH BRAZDAS NYA RING
7. MUSIKSTILENS FÖRVANDLINGAR