Blogganpassad version av Stefan Johanssons omfattande essä, vilken ingår i antologin ”Operavärldar”, redigerad av Torsten Pettersson och utgiven år 2006, alldeles innan Staffan Valdemar Holms Stockholms-Ring gick av stapeln. I det sammanhanget var Stefan Johansson – vad man förstår – välbehövlig, ständig dramaturg, vilket flitigt även dokumenterades.
TEXT: Stefan Johansson
RICHARD WAGNERS operatetralogi Nibelungens ring har en snart hundraårig svensk scenhistoria, räknat från den första kompletta Ringen på Kungliga Operan 1907. Under den tiden har verket hunnit bli en central del av svensk operarepertoar. Det har sitt intresse att behandla dess scenhistoria utan anspråk på uttömmande utförlighet för att ge en bakgrund till kommande nyuppsättningar av verket och antyda rikedomen i ett för teater- och musikforskningen ganska oplöjt fält.
Min essä gör knappast anspråk på att redovisa någon egen forskningsinsats. Snarare spekulerar den i rikedomen av möjliga linjer för framtida studier av Kungliga Operans arbete med Wagners verk och den svenska Wagnertraditionen.
Regitraditionerna för Nibelungens ring, i sin helhet uruppförd i Bayreuth sommaren 1876, låter sig utmärkt beskrivas utifrån tetralogins uppförandehistoria på Kungliga Operan (KO, i dagligt tal Stockholmsoperan), som är både speciell och representativ. Å ena sidan har den svenska nationalscenen även efter internationella mått presterat ovanligt många framföranden av Ringen.
I skrivande stund har KO uppfört Rhenguldet (Das Rheingold) vid etthundratrettionio tillfällen medan Valkyrian (Die Walküre) getts tvåhundratrettiofyra, Siegfried nittiotvå och Ragnarök (Götterdämmerung) nittioen gånger. I anslutning till det har KO sedan slutet av 1800-talet fostrat ett anmärkningsvärt stort antal internationellt stilbildande företrädare för verkets huvudroller – artister som fått sin första musikaliska och sceniska inskolning i sina partier i Stockholm.
Å andra sidan har antalet nyuppsättningar av de fyra delarna varit få. De som gjorts kan sägas tydligt ha knutit an till vid varje tidpunkt relativt konservativa förebilder inom den internationella Wagnerregin. Andra lika representativa tendenser tycks man ha förkastat eller hoppat över. KO har mer eller mindre avsiktligt speglat delar av tetralogins internationella framförandetradition och skrivit in den i sin egen musikaliska och teatrala dialekt.
I Sverige har det i skrivande stund bara gjorts en genomförd uppsättning av hela Ringen, av regissören Folke Abenius och scenografen Jan Brazda. Den hade premiär med Silvio Varviso som dirigent på KO under åren 1968-70 och spelades samlat sista gången i november 1987. Valkyrian upplevde en ytterligare repris 1991. Den nyuppsättning av Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Möller med Gregor Bühl som dirigent, som får premiär 2008, blir alltså bara den andra svenska uppsättningen av Ringen som fyrdelad helhet.
Stefan Johansson: Wagners Ring på Kungliga Operan. Sidan 1/7
1. REGI OCH FRAMFÖRANDETRADITIONER UNDER ETT SEKEL
2. DEN GAMLA RINGEN OCH DESS REGISSÖRER
3. MUSIKSTILEN I DEN GAMLA RINGEN
4. SÅNGARNA OCH DERAS INSPELNINGAR
5. WILHELM PETERSON-BERGER SOM RING-RECENSENT
6. ABENIUS OCH BRAZDAS NYA RING
7. MUSIKSTILENS FÖRVANDLINGAR