Publicerade i Expressen våren 2016
“La Bohème” 1896
av Giacomo Puccini (1858 – 1924)
De plötsliga aha-upplevelserna är väl knappast Giacomo Puccinis fält. Hans svaghet ligger i att han mestadels bara tonsätter det som redan står i texten. Hans styrka ligger i att han gör det så vackert och skickligt. Men där finns uddar som sticker ut. I tredje akten av La Bohème söker den lungsjuka Mimi upp vännen Marcello för att dryfta sina problem med att leva ihop med Rodolfo. Hon ställer en enkel fråga: ”Ursäkta, var ligger värdshuset, där målaren Marcello bor?” Men musiken komplicerar frågan. Den fallande melodilinjen, de abrupta pauserna mellan orden, orkesterns dissonanser vittnar om att Mimi är sjuk, svårt sjuk till och med. Hade hon sagt ”Ack, jag känner mig så dålig”, hade musiken kunnat ingå i vilken dussinmusikal som helst. Men här skänker den situationen en tredje dimension. Operamusiks främsta uppgift är inte att illustrera vad som står i librettot utan vad som INTE står där.
“Capriccio” 1942
AV Richard Strauss (1864 – 1949)
Det är inte inte lätt att hitta intressanta nyckelhål i modern 19-2000-talsopera, mest för att flertalet äldre nycklar ofta går att använda på nytt. Som en allnyckel fungerar scenen med sonetten i Richard Strauss’ sista opera, Capriccio. En diktare skriver en sonett till sitt hjärtas dam. Hans rival kompositören knycker den och tonsätter den. De båda hjärtanas dam, Grevinnan, blir högst begeistrad över resultatet. Och vi med.
Kompositören sjunger upp den romans han till poetens indignation skapat av den ursprungliga sonetten. Lägg märke till den ironiska skuggan över ordet ”Tod”, död, en effekt med gamla anor, ända sedan Monteverdis L’Orfeo 1607, där nymfen Silvia med ”morta” underrättade Orfeus om Eurydikes bortgång. Solot utvecklas till en liten trio, där grevinnan och poeten och poeten ansluter, den ena förtjust, den andra gläfsande ilskna kommentar. Just så blir opera till: en text som först deklameras för att sedan musikaliseras och ge upphov till dramatiska konfrontationer.
“Così fan tutte” 1790
av Wolfgang Amadeus Mozart (1756 – 1791)
I Mozarts Così fan tutte har herrarna Guglielmo och Ferrando slagit vad med Alfonso som tvivlar på kvinnors trofasthet. De drar falskeligen ut i fält bara för att återvända och i förklädnad kurtisera varandras flickor Fiordiligi och Dorabella. Eftersom vadet gäller trofasthet och inte trolöshet går det ganska lätt att misslyckas med att få dem på fall.
Men så börjar flickorna själva tända på idén med ett litet snedsprång. I den lilla duett där de planerar för sitt amorösa äventyr är plötsligt det musikaliska ljuset annorlunda. Klarinetten, den sene (trettiotreåringen) Mozarts stora favorit, saknas. I stället är klangpalettens huvudfärg oboernas, alltsedan första aktens spelöppning ett enbart maskulint och offensivt attribut i kontrast till andra scenens feminina och undfallande klarinetter. Men hornen är kvar, en urgammal hänsyftning på otrohet och vänsterprassel, en som Mozart gav till den inbillade hanrejen Figaro och senare här i Così även åt Fiordiligi, nyss bedragen, nu bedragerska.
“Don Carlos” 1867
av Giuseppe Verdi (1813 – 1901)
I Verdis Don Carlos kommer ädle Rodrigo Posa med brev till Spaniens unga drottning Elisabet, ett brev från Carlos som hon älskar fast hon tvingats gifta sig med hans far Filip. Den farliga och intriganta sällskapsdamen Eboli måste hållas på avstånd medan brevet smugglas över till Elisabet. Posa håller Eboli sysselsatt med kallprat om det fashionabla Paris, alltmedan Elisabet blir till sig. Vilken annan tonsättare som helst hade lagt Posa & Eboli i ackompanjerande understämmor och låtit Elisabets sopran stiga därovan till serafiska höjder. Inte Verdi. Posa och Eboli konverserar i en elegant gavott, som fångar publikens öra, och Elisabet förvisas till en undergivet diskret mellanstämma. På tre minuter har musiken upplyst oss om att Elisabet redan vet sin plats som bricka i ett politiskt spel, att Eboli för rikets säkerhets skull måste distraheras och att Posa är en slug fan.
“Eugen Onegin” 1881
av Pjotr Tjajkovskij (1840 – 1893)
Tonåriga Tatjana i Tjajkovskijs Eugen Onegin upplever sin allra första stora förälskelse. Hennes ”brevscen” i första akten kulminerar en passionerad, fallande melodilinje i Dess-dur, kryddad av ett A-durackord, fast korrekta professorer i harmonilära bör kalla det för en lågaltererad b-molltreklang, alltså Dess-durs parallelltonart. Hur som helst är effekten smärtfyllt extatisk. Det är SÅ det känns!
Onegin nobbar Tatjana och lämnar henne vingklippt och tilltufsad. När andra akten börjar har en tid förflutit och det är dags för kalas. Akten öppnar direkt med Tatjanas en gång så jublande och värkande kärleksmotiv. Men nu har harmoniken mist kryddan, den ljuva plågan har falnat och kvar är bara ett banalt ”dim-ackord”, ett av den musikaliska romantikens mest utslitna verktyg. Tatjana har kvar sina känslor för Onegin men är utled på dem. Tjajkovskijs diagnos är exakt och kortfattad.
“Figaros bröllop” 1786
av Wolfgang Amadeus Mozart (1756 – 1791)
Susanna i Mozarts Figaros bröllop ser sitt giftermål hotas, eftersom Figaro för att betala av en skuld tycks tvingas gifta sig med något överåriga Marcellina. Men så visar det sig att Figaro i själva verket är identisk med Marcellinas och pösmunken Bartolos försvunne son. I den sextett som utvecklar sig accepterar Susanna sanningen –”Hans mamma?” ,”Hans mamma!”- men det kräver några textupprepningar. När det kommer till Bartolo har Susanna betydligt svårare med acceptansen. Men Mozart behöver inte fler takter för att slå fast Susannas tvivel på faderskapet. Vid hennes sista ”Hans pappa!” lägger träblåsarna bara på en kromatisk skala i knyckiga synkoper, som förtar den balans vi just börjat vänja oss vid. Vi hör praktiskt taget inte den irriterande kryddan. Den bara känns. Den vittnar i två takter om att Susanna möjligen kan tänka sig Marcellina – men den där BARTOLO!
“Kristina från DuvemålA” 1995
– en musikal
av Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Lars Rudolfsson
Det här är ingen operanyckel för att det inte är en opera utan en musikal. Men det är ingen musikalnyckel heller, eftersom den här sortens finlir brukar vara förbehållen operan. Hur som helst så bekänner Kristina från Duvemåla sin blinda gudstro i en monomant upprepad fras om fyra toner. Men den går inte i fyr- utan tretakt. I jämn taktart hade ”Du måste finnas” råkat ut för idel s k B-toningar: DU måste finNAS, du måste, JAG lever mitt LIV genom dig. Men i tretakt får var och en av frasens fyra toner äran av att ta hand om det betonade första taktslaget. DU måste FINnas, du MÅSte jag LEVer mitt LIV genom DIG! Genialare än i dessa fyra toners kamp mot tre slag i takten kan inte tro bortom rimligt tvivel och mot bättre vetande gestaltas i musik. Credo quia absurdum est, sade kyrkofadern Tertullianus. Gud gör allt för att motbevisa sin existens, men Kristina tror ändå. I tretakt.
“Lohengrin” 1850
av Richard Wagner (1813 – 1883)
Man kunde tro att Richard Wagner, vid sidan av Mozart och Verdi den störste (och mest pretentiöse) av operamakare skulle ha en hel nyckelknippa att skramla med. Faktiskt inte. En wagneropera har alldeles för lång startsträcka och för noggranna föraningar för att ge plats för de där blixtarna av plötslig insikt. Att skurken Hagen i Nibelungens ring skall välkomna hjälten Siegfried till motivet förknippat med den förbannelse som vidlåder ringen i fråga kan en hund räkna ut.
Men undantag finns. I Lohengrin har just den förr så ädle Telramund upptäckt sin hustru Ortruds sanna och förfärliga jag. Deras sattyg sammanfattas i en ed, en av de skönaste melodierna i Wagners mest melodispäckade opera. Det är en musik bortom det hotfulla, framme vid det totalt skoningslösa, särskilt i durglimten vid orden: ”Ni som i drömfri vila slumrar, vet att för er står ofärd när”. Och andra gången vi hör frasen ledsagas den av violoncellernas och kontrabasarnas kusligt fallande skala, som manar oss att se upp.
“Maria Stuart” 1834
av Gaetano Donizetti (1797 – 1848)
Vi vet inte om en operanyckel passar förrän vi prövat den. Maria Stuart går till bödeln, därtill dömd av sin elaka kusin Elizabeth I. Gaetano Donizettis final till operan Maria Stuarda lämnar inte ett öga torrt i salongen. Men hur kan vi bara låta oss luras av så enkla knep? Maria ber sin bön, uppbackad av deltagande kör, till en av de torftigaste melodier man gärna kan tänka sig, en enkel fallande Ess-durskala. Och det lilla får oss att ta till lipen! Det effektivaste sättet att få en person i djup sorg att sjunka ännu djupare är som bekant ”Inte gråta, inte gråta!”. Vi ser en ohygglig tragedi på scenen och stålsätter oss. Men en tröstande stjärna i Ess-dur lyser över oss och öppnar alla tårkanaler.
“Otello” 1887
av giuseppe Verdi (1813 – 1901)
Det har sagts att Shakespeares Othello lyckades så väl som Verdis Otello för att den var italiensk opera redan från början. Eller också var det för att Verdi med Otello återvände till operan med förnyade krafter efter att officiellt pensionerat sig femton år tidigare. I andra aktens knockout-final har skurken Jago lurat ut Otello på svag is genom att misstänkliggöra Otellos hustru Desdemona och beskylla henne för otrohet. Otello har till sist låtit sig övertygas, och det stundar en äkta applådknipande ”cabaletta” med krav på hämnd. Orkestern drar sitt strå till stacken med en alldeles magnifik melodi. Men Otello klarar till en början inte av sin ed, han är för upprörd, hans sång hackar entonigt i en understämma. Det är som om Jago takt för takt dikterade melodin för honom tills Otello funnit den och de båda slutligen nått sitt unisono – hela intrigens kärna komprimerad till en minut.
“Trojanerna” 1863
av Hector Berlioz (1803 – 1869)
Hector Berlioz’ operaepos Trojanerna är en enda fantastisk historielektion. Där får Kassandra, Hector, Dido och Aeneas leva på nytt i praktfulla musikdräkter. Men jag skulle gärna sett operan visserligen sluta i Rom, enligt sägnen grundad av vinddrivna trojaner, men inte på Capitolium bland togaklädda senatorer utan på Piazza Venezia i rusningstid. Då skulle den kännas ännu aktuellare.
Vad som nu upplevs som mest hudlöst nära är annars slutaktens första scen, i gryningen innan Aeneas på gudaorder måste lämna Dido i Kartago och grunda Rom. Uppe i masten på ett av hans skepp sitter lille Hylas, lättmatrosen, utkiken. Och han sjunger en vemodig sång om sitt förlorade hemland och om sin mor, kanske en i den skara kvinnor som valde döden framför att falla i grekernas våld. Sådana solonummer, typ hjältinnans bön, tillhör vardagsmaten i den romantiska operans slutakter. Men Hylas sjunger inte ensam. Två vaktposter på stranden kommenterar honom kort och osentimentalt. Och plötsligt är vi där, vi med.
Operanycklar av Lars Sjöberg – nämnvärda inspelningar
A) Bohème. Den berömda vinylutgåvan från New York 1956 dirigerad av Thomas Beecham med Jussi Björling kom först ut enbart i mono. Efter åtskillig tid visade det sig att en användbar stereoversion hade färdigställts. Beecham ansågs här vara lika eldfängd som Toscanini.
B) Capriccio. Den likaledes väldigt berömda inspelningen av Capriccio från London 1957 med en ung Wolfgang Sawallisch på pulten och Elisabeth Schwarzkopf i högform gjordes av stereotveksamma EMI aldrig annat än i mono. Musikaliskt är tolklningen nära nog oslagbar.
C) Così fan tutte. Denna opera finns i flera remarkabla upptagningar. Den amatörinspelade från Stockholmsoperan 30 februari 1940 har länge funnits utlagd på nätet, restaurerad av Carl-Gunnar Åhlén. ”Un’ aura amorosa” med Einar Anderson utgör där en lakun. Det finns en Walter Legge produkt med sen Otto Klemperer (1970). En dirigent som bidrog väsentligen till denna operas renässans redan 1931 under sin tid vid Kroll-Oper i Berlin.
D) Don Carlos. Vid den första ”överlånga” avfattningen på franska hann Parispubliken inte hem med förortstågen efter föreställningen. Helt komplett har regissören Peter Konwitschny plockat fram allt material. Uppfört i Hamburg och Wien med Bertrand de Billy som dirigent (kommersiell DVD Arthaus Wien år 2005 Bo Skovhus m fl). Men det finns ju mera moderat audiovarianter, exempelvis: Carlo Maria Giulinis fina studiodirigat från London 1970, och den är i stället på Verdis egen italienska och bör benämnas Don Carlo utan slut -s.
E) Eugen Onegin. Under Sovjettiden gjordes flera inspelningar av Eugen Onegin i Ryssland. Tacksamt att tolka in överklassdekadens. Det finns ytterligare versioner från var sida av den dåtida politiska järnridån. Den äldsta förefintliga äktryska är i kärv mono (1948), från ett ryskt vinyloriginal. A. Orlov dirigerar Bolsjojteaterns ensemble i Moskva. Tatyana heter Kruglikova, Lensky heter Kozlovsky och Onegin heter Ivanov.
F) Figaro. Le Nozze di Figaro, Hochzeit des Figaro, The Marriage of Figaro. Det kan bli många olika anfanger att söka på. Som inspelning för ”Le Nozze di Figaro” måste man lägga fram den av Kleiber senior. (Sonen Carlos Kleiber grammofongjorde aldrig någon Mozartopera). Figaro med Erick Kleiber är från 1955. Helt från början utmärkt stereo, en av Deccas allra första. Hilde Gueden fick av ta över Marcellinas aria med sitt höga läge.
(Kristina från Dufvemåla är trots sin kvalitet genom sin genreöverskridning inte något discofilt objekt såsom de övriga av Lars Sjöbergs nyckeloperor.)
G) Lohengrin. Studioinspelningar ledda av Erich Leinsdorf (i sin ungdom assistent till Toscanini vid Salzburgfestspelen före Hitlers Anschluss) är regelbundet utmärkta. Hans Lohengrin (Boston augusti 1965) har ett extra plus genom att Sandor Konya sjunger den ursprungliga långa versionen av Gralberättelsen, visserligen redan till premiären i Weimar 1850 av dirigenten Liszt förkortade.
H) Maria Stuart i samband med att originalpjäsen av Friedrich Schiller gavs på Dramaten i Stockholm gavs också Donizettis opera på Kungliga teatern i italiensk avfattning. Ingrid Tobiasson och Lena Nordin var kontrahenterna. Carlo Felice Cillario dirigerade. Tisdagen 20 februari 1990 kom en radiosändning i P2. Jag gjorde då en hemmaupptagning utnyttande ljudspåret på VHS. Bra stereokvalitet. Härlig föreställning. Ett klipp ur saligen avsomnade ”Röster i Radio” nr 7/1990 bifogas
I) Otello. Bäst Otello på video är utan tvekan Carlos Kleiber, Napoli 1976. Kan nås på Youtube, veterligen ej på kommersiell DVD. Till det täta dramat kan fogas en diskussion: med eller utan en sexminutersbalett. Toscanini spelade in Otello men gjorde balettmusiken enbart separat. Den som vill ha en utmärkt modern audioutgåva väljer att på CD (RCA) inhandla Tullio Serafins tolkning. Den har balettmusiken helt integrerad. Otello är ingen mindre än Jon Vickers. (På Amazon får man dessvärre aldrig upplysningar såsom denna om inkluderad balettmusik) Här erbjuds att privat genom ta del av Sveriges Radios studioinspelning på svenska från 1953. Sixten Ehrling, Set Svanholm, Aase Nordmo, Sigurd Björling.
J) Trojanerna. Berlioz var under 1900-talet nästan mer gouterad i England än i sitt hemland Frankrike eller i Tyskland, där Trojaneran posthumt fick sitt första fullständiga framförande i Karlsruhe (1890). Det var naturligt att den som Berliozexpert ansedde Colin Davis år 1970 skulle göra den första riktigt ambitiösa stereoversionen av detta verk. Producent var Eric Smith, elev till legendariske John Culshaw och begåvad son till dirigenten Hans Schmidt-Isserstedt. Berit Lindholm medverkade som en självklar biprodukt till Wagners Ring med Colin Davis i London.
Den här typen av glidande översikter provocerar vanligen motförslag. Kom med ett välmotiverat sådant – i så fall för alla tio operorna – och det kan evenuellt få plats på bloggen.