Västberlins nya konserthus (1963).
Åhörarplatserna stiger uppåt terrassformigt som vingårdar.
TISDAGEN DEN 20 JULI 1965, Vestmanlands läns tidning
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Den utan konkurrens märkligaste kulturbyggnaden i det återuppbyggda Berlin är det nya konserthuset i Västberlin, fyndigt “döpt” till Cirkus Karajani. Det enda konserthus i världen som är konstruerat för umgänge och social gemenskap. Åhörarna samlas till samvaro i grupper, samvaro mellan grupper, samvaro med och kring upplevelsen.
Konstruktör är den legendariske Hans Scharoun, på 20-talet lierad med arkitektgruppen kring Walter Gropius, nu original och olycksfågel. Hans Scharoun är världsberömd för sina framgångar i arkitekttävlingar, men hans förslag har nästan aldrig tidigare blivit realiserade.
https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=277520
Endast ungefär hälften av den drygt tvåtusenhövdade publiken ser musikanterna en face och dirigenten från ryggen. Den andra hälften av publiken ser orkestern från sidan eller bakifrån och dirigenten framifrån. Den nya Philharmonien är en avlång gryta med publiken på en svagt sluttande botten och på allt brantare kanter. Orkestern sitter mitt i, dock något excentriskt.
Den härligt ljusa foajén har en mängd trappformationer och underbara mosaiker. Efter att ha hört två mycket olika konserter på högst skilda platser i salen, vill jag hävda att också akustiken i Berlins nya Philharmonie är fantastiskt. Den säregna och oförlikneliga homogeniteten hos Berlins Philharmoniker är omisskännlig, kanske rent av förädlad. Den plastiska sammetsmjuka stråkklangen, den runda fylliga blåsartonen. I dessa avseenden tycker jag inte någon orkester — vare sig i Wien, London eller New York — kan mäta sig med Berliner Philharmoniker.
Lukas Foss är en 43-årig amerikansk dirigent och komponist av berlinsk härkomst. Han dirigerade ett fint program med uteslutande 1900-talsmusik. Intressant var särskilt Foss’ egen årsgamla komposition Elytres, som man fick höra i två sexminuters versioner.
Elytres är kammarmusikaliskt anlagt och upptar två solovioliner, en soloflöjt, en grupp på tio koriska violiner, slagverk för tre man. harpa, piano med preparerare samt vibrafon. Det var ett mycket fascinerande spel mellan höga skira diskanttoner och mjuk violinklang. Styckets musikaliska ömhet var dock uppenbarligen alltför subtil för fyra ungdomar som satt på raden bakom mig. De hade väl väntat sig grövre saker. De visslade, buade och flinade. Föralldel oskyldigt, och i djupare mening var de kanske ändå inte helt oberörda av stycket.
Lukas Foss hade inlett sin konsert med ett ganska bullersamt och otämjt stycke av Edgar Varése, Arcana från 1927. Foss’ gestaltning var nog i början något stel, men han frigjorde sig i ett mäktigt klimax, och mot slutet åstadkom han ytterst spänningsfyllda generalpauser.
Sista verket i första avdelningen hade polskt ursprung, Riff 62 av 33-årige Wojciech Kilar Ett ganska temperamentsfullt stycke med avgjort Varésetycke, kanske banal Varése på ungefär samma sätt som Sjostakovitsj stundom kan tyckas vara banal Mahler. Aftonens andra avdelning upptog Stravinskijs härliga Pulcinella-balett i komplett konsertframförande med sångsolister.
En mera konventionell — men för den skull inte tråkig eller alltför traditionell — konsert med Berlins filharmoniker dirigerades av Bernard Haitink. Denne 36- årige holländare är eljest den nye chefsdirigenten för Concertgebouworkestern i Amsterdam, efter framlidne Eduard van Beinum.
Inledningsvis Mozarts Notturno för fyra orkestrar K. 281. Titeln låter mycket intressantare än verket verkligen är. Knappast någon kontrapunktik, en ganska tröttande repetitiv ekoteknik. Heller inte mycket av grace och charm. Härpå en habil cellokonsert av Boris Blacher, verksam som kompositionsprofessor i Berlin. Ytterst virtuost och välskrivet för solisten. Följsam men sensationslös orkestersats. Betoning av cellons stora sångbara förmåga, understruket av att orkestern saknar slagverk. Prydlig solist var Siegfried Palm.
Aftonens huvudverk var Anton Bruckners tredje symfoni, jämnt timslång. Tvivelsutan en mycket stor upplevelse. Haitink dirigerade utantill, chosefritt och korrekt ändå ytterst vitalt och engagerande Bruckner och Berlins filharmoniker är klangligt sett en idealisk kombination. Bruckner fordrar ingen färgsprakande palett, men väl tyngd, stadga, homogenitet. Särskilt Berlins filharmoniska blåsare är Brucknerska, en rund polerad ton helt utan vassa kanter, och framför allt en enorm pondus. Också stråkarna har den stabilitet som behövs för att långa Brucknersatserna inte skall slappna i sin rytmiska koncentration.
Ingemar Schmidt
VLT tisdagen den 20 juli 1965