TEXT: Nils-Göran Olve
Åtminstone en stor teater som Metropolitan sporrar till att det är decibel som gäller. Den här uppsättningen som jag tror är från 2001 (Moshinsky) har massor av trappor och ganska anslående helhetsbilder, men med tungviktiga damer (och tenor), och ett väldigt gammaldags agerande bortsett från inramningen, så var detta inget för närbilder.
James Levine dirigerade, och orkestern blickade hängivet på honom och spelade bättre än jag hört den göra på länge: idealiskt om man har en så stor teater och inte bekymrar sig för mycket om periodklang. Han ser väldigt handikappad ut och jag undrade om inte en antydan till eftersläpning hos fångkören berodde på att han inte längre orkar driva på. Men det blev aningen bättre när kören, mot bättre vana, bisserades. Annars har Levine utmärkta, ganska snabba tempi och härlig känsla för frasering. Orkestern kan nog avläsa hans vilja även när inte taktpinnen riktigt hänger med?
Placido Domingo sjöng – utanför sitt ursprungliga fack som tenor – förbluffande bra i protagonisten Nabuccos berömda barytonparti. Det är förstås hans mellanläge som räddar honom, varken uppåt eller nedåt blir det mycket klang, och en del längre forte-fraser får inte sina fulla notvärden ända till slutet. Men rösten har bra bett, är någorlunda stadig, och han nyanserar. ”Dio di Giuda” sjöng han liggande på mage med långa, välformade piano-fraser med fullt stöd – otroligt för en 75-åring! Sceniskt rör han sig möjligen lite försiktigt men utstrålar auktoritet och ser av sig själv lämpligt åldrad ut.
Liudmyla Monastyrska gjorde Abigaille helt tillfredsställande, även om man kan undra huruvida hennes teknik håller i längden. En del finesser blir bara skissartade, mezza vocet i ”Anch’io dischiuso” blir lite ostadigt och intonationen är inte alltid perfekt, men det ligger ju ett nöje i att höra någon så hejdlöst kasta sig mellan rollens höga och låga ställen. Att jag inte kommenterar huvudrollernas psykologiska tolkningar beror på att de nästan inte fanns, åtminstone inte bortom schablonen.
Basen Dmitry Belosselskiy (Zaccaria) var likartad: ett bastant, ibland ojämnt läte som då och då visade ansatser till dåligt fokus med väl mycket vibrato. Liksom sopran och tenor bölar han väl mycket, för det gör sig bra i den stora salongen och Levine sparar inte på sitt forte. I ’Tu sul labbro’ försökte dirigenten dock något nyansera.
Mezzo och tenor var överviktiga amerikanska 35-åringar. Russell Thomas (Ismaele), klingade i och för sig nästan bäst av alla sångare, men det enda viktiga för honom verkade vara att få ut alla repliker på hyfsad italienska som om det gällde samme Verdis hälsningsfras för Otello: Esultate!
Går det att ge Nabucco med bibehållen energi men med mer finess? Förmodligen förutsätter det en mindre teater. Och en idé om dramat som – trots körens omfattande roll – får oss att bry oss om huvudpersonerna, inte bara se dem som vokala fenomen.
Nils-Göran Olve 170108
Nils-Göran Olve är professor i ekonomistyrning och var till 2013 ordförande för OperaVännerna vid Kungliga Operan. Ett stort antal artiklar i svenska och internationella musiktidskrifter.
/Utgivaren ISL tillägger av erfarenhet: Biograftekniker borde betänka den akustiska lagen: distortionen stiger med kvadraten på ljudstyrkan. Spelfilm har många ljudeffekter med mer eller mindre avsiktlig distortion. För angenämare återgivning av musikens kärna bör opera ges med minst 20 decibel lägre ljudstyrka i salongen./
“Music Director Emeritus James Levine and legendary tenor Plácido Domingo, two of the Met’s most beloved artists, join General Manager Peter Gelb to discuss their current collaboration in “Nabucco” and their long careers with the company.” Publicerad på Mets Youtubekanal den 9 januari 2017.