Av Astrid Haugland
Genom sin stiftelse ger Nils-Göran Olve ekonomiskt stöd till projekt som syftar till att intressanta men bortglömda verk skall få en ny chans att nå ut till publik, främst i Stockholm med omnejd. Stiftelsen, som bär hans namn, inrättades i november 2020 och hittills (januari 2025) har 14 projekt fått bidrag.
När jag träffar Nils-Göran hemma hos honom för att prata om stiftelsen möts jag av mängder med papperspåsar och kartonger fyllda med gamla brev och andra släktdokument som skall ordnas och sorteras. I en påse på golvet finns bland annat hans pappas kontrakt med Kungliga Filharmonikerna där han var violinist. Redan som liten följde Nils-Göran gärna med pappa på såväl repetitioner som konserter och intresset för musik har inte blivit mindre med åren.
Att hans stiftelse skulle ha något med musik att göra var därför självklart, men hur uppstod idén att starta en egen stiftelse, vilken typ av projekt skulle den stödja och hur har det gått under de stiftelsens första år?
Stiftelsen grundas
Som en välavlönad person med någorlunda billig fritid hade Nils-Göran Olve under sin yrkesverksamma tid lyckats lägga undan lite pengar. Han hade också haft tur med vad man brukar kalla bostadskarriären. Under pandemin blev han påmind om att det kunde vara dags att skriva testamente då han inte har några direkta arvingar förutom en syster.
– Jag var ju gammal nog för att inse att det är nu jag är pigg och klok nog att göra några anstalter för framtiden, berättar han.
Han fick höra om en annan person som i en liknande situation hade skapat en stiftelse under Stiftelsen Kungliga Teaterns Solister (SKTS) som sedan länge sköter ett antal stipendiefonder och han tyckte det lät som en bra idé. Sedan följde några pandemimånaders överväganden och diskussioner kring såväl juridik och ekonomi som stiftelsens syfte och mål. I november 2020 föll det mesta på plats.
– Det är roligare för mig om det händer någonting medan jag lever, säger Nils-Göran.
För att snabbt komma i gång satte han därför in en startsumma på en miljon kronor och trots att stiftelsen var ny och okänd kom det redan 2021 in några ansökningar. En första utdelning skedde i början av 2022.
Det var viktigt för honom att beslut om tilldelning inte bara skulle bygga på hans egen vilja.
– Därför tillsatte vi sakkunniga som jag känner och har förtroende för. De har kompetens och intresse, både för saken och för mig. Ända sedan starten har det varit sångerskan Gunnel Bohman, pianisten Bengt Forsberg och violinisten och dirigenten Tobias Ringborg.
Tillsammans med Nils-Göran behandlar de sakkunniga inkomna ansökningar innan formellt beslut fattas av förvaltaren, SKTS.
Målsättningen är inte att stiftelsen skall vara evigt. Det är viktigare att den kan dela ut så stora belopp att medlen kan spela en roll. Samtidigt är det förstås begränsat hur stora projekt som stiftelsen har möjlighet att finansiera. Om ansökningar motiverar det kan han tänka sig att fylla på med mer pengar, men ibland kan även mindre summor få goda effekter.
Med sin professionella bakgrund som företagsekonom förklarar Nils-Göran det så här:
– En flexibel delfinansiering hoppas jag kan fungera som ”tungan på vågen” eller en ”felande länk”. Med en liknelse från entreprenadforskning har jag beskrivit det som groddfinansiering (seed money). Genom att vi visar förtroende och ger ett begränsat stöd hoppas jag att även andra finansiärer uppfattar projekt som görbara och realistiska att satsa på.
Det kan naturligtvis vara ett bekymmer för många att de kan vara beroende av att få medel från flera håll för att kunna genomföra sina projekt.
Efter ett försök med två utdelningar första året beslutade Nils-Göran och de sakkunniga att ett tillfälle per år var lagom och att en bra frist för att skicka in ansökningar var sista juni med besked i slutet på augusti.
Nils-Göran tänker sig att medlen då fortfarande kan påverka kommande spelår för mindre konsertarrangörer. Man kan till exempel bestämma innehåll i ett romansprogram eller sätta av tid för att lära sig något verk.
Ett tillfälle per år underlättar också för de sakkunniga att göra en rättvis och likvärdig bedömning av alla inkomna ansökningar.
Vilka projekt kan få stöd?
Under flera år har Nils-Göran varit verksam i diverse publikföreningar, däribland Wagnersällskapet, Operavännerna vid Kungliga Operan i Stockholm och Kammarmusikens Vänner i Allhelgonakyrkan, i de två sistnämnda även som ordförande.
– Mycket av det som jag tyckte var kul som publik och även som verksam i de här föreningarna, var initiativen att göra mindre och okända verk. Men att avvika från det lättsålda kan möta motstånd och kräva extra jobb, så att det behövs finansiell hjälp, berättar han.
För att återuppliva något äldre verk kan man behöva ta fram läsbara noter eller göra vissa musikforskningsinsatser kring verket. Kanske önskar man studera in ett försummat verk som man annars inte skulle få betalt för att ägna en månad åt att lära sig.
På marknadsföringssidan kan stiftelsen hjälpa till att vinna en större publik för ett verk eftersom många mindre aktörer inte har råd att göra sig särskilt synliga. I förordnandet skrevs därför in att stiftelsen skall kunna ge stipendier till musiker, men också till andra kategorier som har betydelse i sammanhanget.
– För jag insåg ju att om jag inte tänkte bränna hela stiftelsens kapital på ett enda projekt så kunde den ju inte bekosta några hela operauppsättningar, men däremot så kunde det ju faktiskt räcka till för att göra en svensk översättning eller lite bättre programhäften eller att marknadsföra det på ett lite mer genomtänkt sätt.
I förordnandet skrevs också in att projektansökningarna skall gälla medel för kommande framföranden och att dessa skall äga rum i Stockholm med omnejd. Det får däremot inte handla om uruppföranden av nyskrivna verk och inte heller om beställningsverk – för sådana finns andra fonder. Men många existerande äldre eller nyare verk förtjänar mer uppmärksamhet.
Nils-Göran tar ett exempel från när han intervjuade tonsättaren Sven David Sandström på ett medlemsmöte hos Operavännerna. Sandström framhöll att det svåra inte är att få ett första framförande, det svåra är att få ett andra. Det är nästan omöjligt. Det menade han berodde då på att institutionerna får fler guldstjärnor om de har haft egna uruppföranden.
Stiftelsens syfte kan alltså sammanfattas som att ge ekonomiskt stöd till insatser som kan resultera i framföranden av oförtjänt förbisedda verk i och i närheten av Stockholm.
Hur har det gått?
Jag vill veta hur han tycker att det har gått så långt.
– Långsammare än jag hade tänkt, svarar Nils-Göran, men med god spridning på olika sätt att stödja framföranden.
Han berättar att det till varje ansökningstillfälle har kommit in flera projektidéer som bedömts förtjäna att få bidrag, men lägger till att när stiftelsen blir mer känd kommer de sakkunniga kanske att behöva säga nej till fler ansökningar.
Ett favoritprojekt som Nils-Göran vill lyfta fram gäller pianisten Peter Friis Johansson. Han önskade att färdigställa sista satsen i den svenske 1800-talstonsättaren Ludvig Normans ofullbordade pianokonsert och hade idéer om hur det skulle kunna göras. Berwaldhallen hade uttryckt intresse för att ta upp den på sitt program om den fanns komplett. Friis Johansson slutförde verket med stöd av Nils-Göran Olves stiftelse och Längmanska kulturfonden och uruppförandet ägde rum i Berwaldhallen den 11 oktober 2023.
Personligen tyckte Nils-Göran även att det var mycket lyckat när det fria operakompaniet Kamraterna fick medel för att sätta upp ”Himlens hemlighet” med musik av Moses Pergament och libretto av Pär Lagerkvist.
I det fallet kände Nils-Göran till verket genom en upptagning från en radioutsändning 1953–54 när det var nytt, och tyckte att det var väl värt att ta upp igen. ”Himlens hemlighet” är en kammaropera som går att göra med begränsade resurser, även om det inte riktigt blev den sceniska föreställning Kamraterna från början hade hoppats på. När de framförde verket som scenisk konsert den 29 och 30 oktober 2024 var det första framförandet på mer än 40 år. Det skedde med medel bland annat från Nils-Göran Olves stiftelse.
Ett roligt fall var när Askanäs Kammarmusikfestivals Förening ansökte om medel för att studera in och framföra en rätt okänd stråkoktett från år 1900 av George Enescu. Verket skulle spelas i Årsta Folkets Hus och i Ekerö kyrka.
Vi tittade på varandra, berättar Nils-Göran. Skulle inte verket även kunna framföras hos Kammarmusikens vänner i Allhelgonakyrkan (KVAH), så att fler fick höra det? Den sakkunnige Bengt Forsberg är KVAH:s konstnärliga ledare och Nils-Göran är tidigare ordförande i föreningen. KVAH:s styrelse nappade på förslaget och de sökande uppmanades att utvidga beloppet något och även lägga in Allhelgonakyrkan i programmet. Konserten där ägde rum den 21 september 2024.
Det har skett att projekt som beviljats stöd inte har blivit av och att mottagarna har varit hyggliga nog att höra av sig och inte vilja ha pengarna, berättar Nils-Göran. Finns det osäkra faktorer, händer det därför att stipendier beviljas med reservationen att beloppet betalas ut när den som söker kan meddela datum och plats. Då är det trovärdigt att konserten blir av.
Hittills har ungefär hälften av ansökningarna fått avslag. Det har t.ex. handlat om projekt av typen egna studier och personlig utveckling. Det kan ha funnits tankar om ett uppförande någon gång i framtiden, det är ju naturligt om man är musiker, men i ansökan har det inte funnits några konkreta sådana planer. Kanske har några i själva verket lagt till en vag förhoppning om ett konsertframförande för att få det att stämma bättre med stadgarna, reflekterar Nils-Göran.
Bland ansökningarna som har fått avslag finns också någon om bidrag i efterhand för uppföranden som redan har ägt rum, men den typen stöd faller utanför syftet med stiftelsen. De som får avslag får endast undantagsvis någon motivering.
I de musikaliska bedömningarna finns varje gång med att få en mix av olika genrer och insatser. Givetvis bedömer de sakkunniga även hur angelägna de föreslagna verken är med tanke på vad Stockholmspubliken har kunnat höra på senare år, musikernas lämplighet för dem och vilken skillnad stiftelsens stipendier kan göra: kanske ”står det och väger” om ett projekt skall kunna föras i mål, så att ett relativt litet bidrag kan få ett intressant framförande att bli av?
Hur urvalsprocessen går till?
Ansökningsfristen är den 30 juni. Ansökningarna börjar komma in någon gång vid midsommartid eller en vecka tidigare, men det brukar alltid komma in någon i sista stund. Nils-Göran får dem vidaresända från SKTS och skickar dem löpande till de tre sakkunniga utan kommentarer.
– Jag tänker mig väl inte att de kastar sig över dem direkt förrän det blir dags att ta alla i betraktande, säger Nils-Göran.
Han gör också ett Excelark med några korta ord om innehållet, de sökande, kontaktuppgifter och belopp och skickar det till de sakkunniga när deadline har passerats. Ansökningarna listas där i ankomstordning.
– Sen ganska snart så har vi en första mejldialog där vi kanske vågar oss på att ändå säga att jag tyckte den och den verkade mest lovande eller så, för det måste vi ju ändå rätt snart börja ta ställning till.
Brukar ni vara samstämda, undrar jag.
– Ja, nej, det har blivit ganska bra. Det har väl funnits vissa skillnader och det är där jag kan känna att jag lite vill abdikera egentligen. Samtidigt som jag behöver ju inte vara mindre än en fjärdedel så att säga.
– Att vi är fyra personer med olika bakgrunder och intressen som ibland tycker olika är ju nyttigt och bra, lägger han till, och i vår strävan att få till en bra balans mellan olika typer av bidrag har vi aldrig haft svårt att komma överens. I våra diskussioner dyker det också upp konkreta frågor t.ex. om vad som spelats på andra håll eller vad andra insatser kan gå ut på.
Har du några goda råd till dem som har läst artikeln och funderar på att söka?
– Jag tycker ju att ju mer konkret man är om vad man ska göra, desto mer övertygande är det, säger Nils-Göran.
Hitta något försummat verk eller någon tonsättare som inte är tillräckligt utforskad, men som ni känner att det skulle vara är värt att jobba med, tipsar han.
Och nämn ett sammanhang, lägger han till. Något som han har öppnat för i skrivningarna men inte riktigt sett än är att man till exempel tar en diskussion med någon konsertarrangör och frågar om de skulle vara öppna för att man ägnar 20 minuter åt den här okända damen eller herren på artonhundratalet och när ungefär det skulle kunna passa in i programmet.
Man kan också fråga om konsertarrangören vill stå för en ansökan eller om man skall göra det själv och sänka sina gageanspråk om man får pengar. I bästa fall kanske det leder till en utveckling där man får ägna mer än 20 minuter åt sin idé och kanske även ta med något ytterligare verk.
På sluttampen låter han hälsa att stiftelsen är öppen för gåvor.
– Visserligen heter det ju att det är min stiftelse, men känner man sympati för syftet så vet jag inte någon annan väg att uppmuntra framföranden av okänd musik, och den här har ju visat sig fungera. Vi fick in lite pengar vid min 75-års dag. Jag tror det var tjugofemtusen. Ser man i proportion till givarna så är det verkligen inte dåligt.
Astrid Haugland
För den som vill läsa mer om Nils-Göran Olves Stiftelse och eventuellt söka ett stipendium finns ytterligare information på Stiftelsen Kungliga Teaterns Solisters webbplats: https://operasolisterna.se/nils-goran-olves-stiftelse/