Av Stig Jonasson (1975)

Under en kort period ansåg Karl Radek att ingenting, inte ens valframgångar, kunde vara värdefullare för det tyska kommunistpartiet än att lyckas värva Ernst Jünger. Och strax efter andra världskriget myste de klerikala kretsarna i Västtyskland över att han äntligen tycktes ha hittat hem till det kristna fadershuset.

Men det visade sig att samtliga hade tagit miste. Jünger har aldrig kunnat fösas in i någon fålla, men vill man nödvändigt sätta en etikett på honom så är nog “konservativ anarkist” det närmaste man kan komma sanningen om denne “fiende som är lätt att tycka om”, som den tyske exilförfattaren Erich Fried har bekänt. En sak är säker: Sedan ett halvsekel tillbaka skär sig åsikterna om Jünger så att det gnisslar.

”Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation” börjar i april 1939. Hitler har just stövlat in i Prag, och Europa håller andan inför det oundvikliga nya världskriget. Jünger är fyrtiofyra år gammal, uppburen som författare och krigshjälte. Hitlerregimen är ännu relativt gynnsamt inställd till honom, även om den förbryllats av hans vägran att spela rollen som Tredje rikets poeta laureatus. Och inte skulle nazistledarna bli gladare om de kände till innehållet i den bok han håller på att skriva: “Auf den Marmorklippen”.

Men låt oss tills vidare göra halt här. Jüngers bakgrund och förflutna är värda att skildras något så när ingående. Ernst Jünger föddes den 29 mars 1895 i Heidelberg. Fadern var kemist, senare apotekare, och härstammade från Niedersachsen medan modern kom från Bayern. Av hans fyra yngre syskon, tre bröder och en syster, må nämnas Friedrich Georg, känd författare även han. Strax efter Ernsts födelse flyttade familjen till Hannover; i denna stad och på några andra orter i Niedersachsen tillbragte han sin uppväxt. Fadern var en notorisk förnuftsmänniska, till ytterlighet verklighetsförankrad, som gav sina barn en hejdlöst positivistisk uppfostran.

I skolan gick det tidvis ganska dåligt för den unge Ernst, men det var nog inte så mycket skolleda som allmän vantrivsel i det unkna wilhelminska Tyskland som en novemberdag 1913 fick honom att slänga skolböckerna över en mur och ta värvning i Främlingslegionen. I sex veckor hann artonåringen plågas i Algeriet innan fadern lyckades med konststycket att få honom fri. (Detta utbrytningsförsök har han senare fritt skildrat i “Afrikanische Spiele”.)

Jüngers gästspel i Främlingslegionen är symptomatiskt. Hela livet igenom har han sökt — och funnit — “äventyret”, i såväl fysisk som andlig mening. Därvidlag påminner han starkt om Malraux, T. E. Lawrence och d’Annunzio, för vilka det gällt att stegra livskänslan till det yttersta. Under årens lopp har Jünger gjort åtskilliga resor till exotiska platser i olika världsdelar, och ännu som sjuttiofemåring säger han: “Äventyret är ett koncentrat av livet; vi andas fortare, döden rycker närmare.”

Ett drygt halvår efter hemkomsten från Nordafrika blir Jünger äntligen bönhörd, över hövan: Första världskriget bryter ut, och som så många andra ungdomar runt om i Europa anmäler han sig som frivillig den första krigsdagen. Efter att ha avlagt studentexamen får han några månaders militärutbildning i hemorten och kommenderas vid jultiden 1914 till västfronten. Ett år senare har han befordrats till fänrik, och i början av 1917 för han befäl över ett kompani.

Han såras fjorton gånger under sina fyra år på västfronten, hans fysiska mod tycks inte känna någon gräns. Man kan utan samvetsbetänkligheter kalla honom en tysk samurai, särskilt som han själv alltid varit en stor beundrare av general Nogi, den japanske hjälten vid Port Arthur. Sju veckor före krigsslutet tilldelar kejsaren honom “som hänsynslöst tapper officer” den tyska arméns högsta och sällsynta utmärkelse Pour le Mérite. En av hans få jämnåriga ordensbröder heter Erwin Rommel. Ett kvarts sekel senare kommer deras vägar att korsas i en annan tysk ödesstund.

Redan före krigsutbrottet hade Jünger intensivt studerat Nietzsche. Filosofens råd till den som vill få ut ett maximum av fruktbarhet och njutning av livet (“Lev farligt!”) föll i god jord. Men trots all sin krigsglädje hade Jünger tid att under hela kriget föra dagböcker som han sedan gav ut 1920 i något omarbetat skick med titeln “In Stahlgewittern”. Det är kanske den märkligaste boken om första världskriget över huvud taget och otvivelaktigt Jüngers största litterära prestation näst efter dagböckerna från det andra världskriget.

Den väckte också ett enormt uppseende när den kom ut. Styrkan ligger i hans nästan övermänskliga iakttagelseförmåga, hans kameramässiga registrering av allt som händer på slagfältet och inom honom själv. Långt senare beklagar han “den extremt skarpa observationsförmåga jag straffats med, så som andra plågas av ett överdrivet fint luktsinne”. Ingen hade tidigare skildrat det moderna tekniska kriget så exakt, men ingen hade heller så entusiastiskt bejakat de fasansfulla “materielslagen”.

För den heroiske nihilisten Ernst Jünger är kriget en del av livet självt. Däremot saknar “In Stahlgewittern” all flåspatriotism. Och det är något mycket anmärkningsvärt, ty nästan hela den europeiska parnassen greps vid krigsutbrottet av chauvinistisk yra, och Thomas Mann häcklade “fransk civilisation och engelsk krämaranda” under det att han höjde den “tyska kulturen” till skyarna. För Jünger var motståndarna jämlikar.

Många deltagare i första världskriget, även på motståndarsidan, har omvittnat hur mycket bättre Jünger lyckats fånga krigets verklighet än Remarque i sin konventionella roman “På väst­fronten intet nytt”. Jünger själv önskade i en intervju för ett par år sedan att han “finge vara med år 2300 för att se vilken av de båda böckerna som bäst motstått tidens tand”. Så länge behöver man nog inte vänta.

Efter “In Stahlgewittern” försökte Jünger i några böcker tyda världskriget metafysiskt. Just därigenom att han inte spelade på de gamla vanliga patriotiska strängarna, utan enbart prisade kriget som ett uttryck för vitalitet och manligt krigisk urkraft hade dessa böcker en ödesdiger effekt på mellankrigstidens tyska ungdom. Den militära sfären förblir i dubbel måtto Jüngers hemvist under dessa år. Han tjänstgör inom riksvärnet på olika orter, bland annat i Berlin där han i riksvärnsministeriet utarbetar nya stridsinstruktioner för infanteriet.

Men så småningom börjar han känna sig intellektuellt undernärd och tar 1923 avsked för att i stället ägna sig åt naturvetenskapliga och filosofiska studier vid universitetet i Leipzig. Där sysslar han främst med bläckfiskar och insekter; hans entomologiska intresse har för övrigt hållit i sig. Hans samling av skalbaggar är en av de största i Tyskland, och några av de små bepansrade djuren har även uppkallats efter honom, ett par fjärilar likaså. Att samla insekter och växter är för Jünger mer än en hobby. Han gör det främst för att “träna ögat” i sin läromästare Goethes anda, men med åren har denna sysselsättning (den “subtila jakten” enligt typiskt Jüngersk terminologi) fått en allt mer metafysisk innebörd.

Universitetsstudierna leder inte till någon examen. I stället börjar Jünger 1925 medarbeta i soldatorganisationen Stahlhelms tidskrift “Die Standarte”. Han skriver senare även i andra nationalistiska tidskrifter och tjänstgör tidvis också som utgivare. Hans publicistiska verksamhet (cirka nittio artiklar) pågår fram till hösten 1930. Detta är Jüngers dynamiska period, hans politiska äventyr om man så vill. Sommaren 1927 flyttar han tillbaka till Berlin, där han kommer i nära personlig kontakt med olika “nationalrevolutionära” grupper. Genom sina artiklar framstår han” redan som deras främste teoretiker; ledare vore för mycket sagt. Politiskt organisationsarbete har aldrig varit hans sak.

“Nationalrevolutionärerna” är ett märkligt och svåröverskådligt fenomen i Weimartyskland. Det var små politiserande grupper som växte fram en masse på den radikala högerkanten under andra hälften av tjugotalet. Själva betraktade sig nationalrevolutionärerna inte som hemmahörande i vare sig det högra eller vänstra lägret. Åtskilliga av dem var romantiska svarmare och sekterister som det är meningslöst att försöka lokalisera ideologiskt, men grovt sett kan man dela in nationalrevolutionärerna i två huvudgrupper.

Den ena gruppen var militaristisk och bestod främst av många författare som präglats av frontupplevelserna under kriget. Den andra huvudgruppen, som även kallats “linke Leute von rechts”, sympatiserade med socialismen och Sovjetunionen, och den kan i sin tur uppdelas i två flyglar, Otto Strassers “svarta front” och Ernst Niekischs nationalbolsjevikiska “motståndskrets”. Även inom det tyska kommunistpartiet fanns vid denna tid vissa krafter som stod i kontakt med nationalrevolutionärerna.

Det fanns alltså mycket motsägelsefulla tendenser bland dessa revolutionära nationalister, men gemensamt för dem alla var en stark längtan efter en sorts nationell pånyttfödelse — samt en markant avsky för västerländsk demokrati. Förvånansvärt många nationalrevolutionärer motarbetade dock Hitler efter hans maktövertagande. Och var fanns Jünger i detta politiska mischmasch? Ja, först och främst representerade denne tvättäkte individualist enbart sig själv.

Hur många nationalrevolutionärer han hade bakom sig i olika frågor vid olika tidpunkter är ett mycket intrikat problem som inte kan behandlas här. En analys av Jüngers roll inom den labyrintiska “nya nationalismen” finns annars i Jean Pierre Fayes nästan kusligt rigorösa verk om den “konservativa revolutionen” i Tyskland: “Langages totalitaires”. Helt summariskt kan man placera in Jünger bland militaristerna i början av hans nationalistiska period. Från 1927 närmar han sig Niekisch mer och mer och publicerar arton artiklar i dennes “Widerstand”, men det vore fel att därför klassificera Jünger som “nationalbolsjevik” under dessa år.

Man kan gott ha Golo Manns ord i minnet: “Vad Ernst Jünger egentligen ville på den tiden…, det kan vi inte veta, och förmodligen visste han det inte själv.” Vad Jünger däremot bekämpade under tjugotalet, det vet vi mycket väl. Som sann nietzschean avskydde han det liberala borgerliga samhället med dess kristligt-humanistiska värden, vilket framgick inte bara av hans tidskriftsartiklar, utan också av essaysamlingen “Das abenteuerliche Herz” 1929. “Jag hatar demokratin som pesten”, erkände han 1925 i boken “Das Wäldchen 125 (1925)”. Weimarrepubliken framstod för honom som en trivial plebejstat som hotade att forsumpa Tyskland helt och hållet. Hellre då barbari!

Med sin dåvarande nihilism — och esteticism — gjorde han allt han kunde för att underminera den ändå så bräckliga republiken. Barbarerna lät inte heller vänta länge på sig. Men då blev det plötsligt inte lika roligt längre med den nihilistiska leken för Jünger och många andra intellektuella. Hitler hånade dem kort efter sitt maktövertagande: “I dag skriar alla världens litterära kärringar att jag begår ‘förräderi mot förnuftet’. Men nyss var det de själva som svamlade om förnuftets förräderi mot livet… Nu, när vi gör allvar av det hela, så spärrar de upp förvånade barnaögon.”

Det tydligaste vittnesbördet om Jüngers dåvarande inställning är den svårsmälta, tre hundra sidor digra essayen “Der Arbeiter”, av många ansedd som hans viktigaste teoretiska verk. I mångt och mycket är boken en sammanfattning av hans artiklar i de nationalistiska tidskrifterna. “Arbetaren” handlar dock inte i första hand om arbetarklassen, utan om den nya människan. Hennes värld präglas av tekniken och den har samma auktoritära struktur som en krigförande stat. Hon själv är en hybrid mellan soldat och arbetare.

I detta världsomspännande robotsamhälle är arbetet det enda viktiga, det är den nya livsformen. Ideologier är av sekundär betydelse. Författaren skildrar detta samhälle enbart som ett tekniskt fenomen, liksom han även betraktade världskriget som ett “materielkrig”. Människan står inte i centrum. Delvis samma tankegångar hade han tidigare presenterat i den viktiga essayen “Die totale Mobilmachung” (“Den totala mobiliseringen”) som inte oväntat gouterades av nazisterna.

Nu är frågan: Pläderade Jünger för detta omänskliga samhälle som så starkt påminner om Fritz Langs film “Metropolis”? Eller var det bara en diagnos, en profetia, vilket Jünger senare alltid hävdat? Frågan är inte betydelselös. Boken kom nämligen ut i oktober 1932 i ett mycket labilt politiskt läge, blott några månader före Hitlers makttillträde. Den recenserades i alla ledande tidningar och många exemplar såldes; “Der Arbeiter” väckte utan tvivel stort uppseende. Men mottagandet var oerhört förvirrat. En del recensenter begrep ingenting.

Några kommunister såg boken som en lovsång till Sovjetunionen. Niekisch skrev i sin recension att “Jünger är ingen bolsjevik, men mot sin vilja bekräftar han att det bolsjevikiska Ryssland överensstämmer med den rådande tendensen i världen”. Även inom det nazistiska lägret började några misstänka Jünger för att hysa nationalbolsjevikiska böjelser. Är en sådan tolkning rimlig? Hur hade han tidigare förhållit sig till socialismen?

Jünger påverkades tidigt av Oswald Spenglers “preussiska socialism” (mycket preusseri, föga socialism). Ett allmänt kamratskap, gärna militärt färgat — det var vad Jünger närmast förstod under begreppet socialism, och detta kunde han sympatisera med. Social och politisk rättvisa var han däremot inte lika intresserad av. Belysande är en av hans tidskriftsartiklar från 1925, vari han avfärdar en demokratisk, medborgerligt-mänsklig socialism och även uttrycker en viss beundran för “den hänsynslösa kommunismen” i Sovjetunionen, där man “utrotat hela befolkningsskikt”. Jünger ogillade den marxistiska ideologin, som var alldeles för vek och sentimental i hans tycke. Han bejakade kommunismen blott som militant organisation.

Många nazistiska tidningar var entusiastiska över “Der Arbeiter”, även om “Völkischer Beobachter”, partiets officiella organ, gav utlopp åt en viss indignation. Hitler själv ansåg att boken innehöll “krampaktiga, oäkta och farliga idéer”. “Inte en enda nationalsocialist begrep min bok”, sade Jünger härom året. Det utesluter inte att de impulser som utgick från den enligt min mening fascistoida essayen direkt eller indirekt kom nazisterna till godo. Läsarna kunde knappast få någon annan uppfattning än att demokratin var dödsdömd och den totalitära staten ödesbestämd; den starkaste politiska kraften, nazistpartiet, måste ha dragit nytta av detta.

I januari 1933 kommer Hitler till makten. Med tanke på de betänkliga komponenterna i Jüngers utrustning tycks hans karriär självklar som en av Tredje rikets galjonsfigurer. Men då inträffar något som ingen väntat sig. Jünger säger nej till Hitlers Tyskland, liksom tidigare till Weimarrepubliken. Därför bör något sägas om hans inställning till nazistpartiet och Hitler före 1933, som det kommer till uttryck i hans publicistik. 1926 ville Jünger att nationalrevolutionärerna skulle “räcka nazisterna handen” — dock under förutsättning att Hitler inte bleve ledare för detta nya nationella samgående.

Även ett år senare fann han Hitler oacceptabel som ledare och förordade ett “centralråd”. I september 1929 skrev han att nationalsocialismen eftersträvade “en nationalborgerlig stat i den västliga civilisationens anda”; något värre kunde den unge Jünger inte föreställa sig. Det hindrade honom emellertid inte att följande månad “av hjärtat önska nationalsocialismen seger”. Enligt Jüngerexperten Armin Möhler skildes nazismens och Jüngers vägar definitivt 1929 eller 1930, men belägg saknas.

Att Goebbels förgäves sökte locka honom till sig i början av trettiotalet framgår av dennes dagböcker. “Antisemitismen är ingen väsentlig fråga”, skrev Jünger i en artikel 1929, varpå Goebbels’ tidning “Der Angriff” surt svarade att han saknade alla förutsättningar att ifrågasätta allvaret i den nationalsocialistiska antisemitismen: “För oss är därmed herr Jünger avförd från dagordningen.”

Det var egentligen inte det auktoritära hos nazismen som fick Jünger att ta avstånd från Tredje riket, utan Hitlers “forsyndelse” att stödja sig på folkviljan, “den plebiscitära demokratin”. Jünger var, och är, en elittänkare, en aristokratisk individualist och estet. Därför avskydde han Weimartyskland, men det var också just detta som räddade honom från att falla i nazisternas armar. De nazistiska hordmänniskorna var honom outhärdligt motbjudande. Hans snobbism fick honom att redan 1927 avböja ett nazistiskt riksdagsmandat; att skriva en enda bra dikt var berömvärdare än att representera sextio tusen dumbommar, var hans svar till för­slagsställarna.

Dessutom tror jag att hans politiska fåfänga hade sårats när han såg att Tyskland inte föll för honom, den andligt högtstående (men ganska verklighetsfrämmande) nationalisten, utan för den vulgäre kusinen: “Münchenskolan [Hitler], den banalaste, tog hem spelet alltför lätt”, anmärker han bittert i dagboken. Man får emellertid inte tro att Jüngers nihilism blåste bort över en natt. I den med all rätt avskydda essayen “Über den Schmerz” (som är skriven 1934 och ingår i “Blätter und Steine”) anser han att förmågan att uthärda smärta är ett adligt kännetecken; att försöka minska det mänskliga lidandet är bara utslag av en liberal fördom. Att han här går i Nietzsches och Novalis’ fotspår är ingen ursäkt.

1933, efter Hitlers maktövertagande, tackar Jünger än en gång nej till ett nazistiskt riksdagsmandat — några opportunistiska talanger har ingen kunnat upptäcka hos honom. I november samma år vägrar han att låta sig inväljas i den redan likriktade Deutsche Akademie der Dichtung; Goebbels förbjuder att pressen och radion med ett ord nämner Jüngers avståndstagande.

En månad senare drar han sig klokt nog bort från det politiskt högexplosiva Berlin och bor hädanefter i små städer och byar, varifrån han observerar skeendet på betryggande distans: i Goslar till 1936 och i Überlingen vid Bodensjön till 1939, då han flyttar till Kirchhorst utanför Hannover. 1934 nekar han “Völkischer Beobachter” att publicera något av honom. Samtidigt avvisar han ett anbud från tyska radion som trängtar efter hans medverkan. Sådant passerar inte obemärkt. Den nazistiske chefsideologen Rosenberg hoppas i en tidningsartikel att Jünger snart måtte begå självmord.

Men Jünger är inte bara modig i krig. Han har även civilkurage, denna — framför allt i Tyskland — så sällsynta egenskap. När Niekisch arresteras 1937, får hans hustru och son utan vidare bo hos Jünger trots att Gestapo betraktar honom som inblandad i Niekischs oppositionella verksamhet.

Kort efter andra världskrigets utbrott gav Jünger ut den säregna surrealistiska berättelsen “På marmorklipporna”, en av den tyska litteraturens minor classics. Där talas om frihet och mänsklig värdighet på ett så tydligt språk att den nazistiska kulturpolisen snart ångrade att den hade tillåtit utgivningen. Boken uppfattades allmänt i in- och utlandet som antinazistisk, men det är ändå inte fråga om någon politisk nyckelroman, som många trodde. Jünger har efter kriget upprepade gånger betonat att han främst ville fånga evigt giltiga typer. Boken, som är klart visionär, manar inte till motstånd och uppror, utan till passivitet och resignation, vilket också förblir Jüngers hållning i fortsättningen.

Jüngers öden mellan 1939 och 1948 kan vi följa i dagböckerna (som också innehåller högintressanta tillbakablickar på 20- och 30- talens Berlin). Det bör framhållas att de inte i första hand är protokoll över det samtida skeendet, utan är skrivna med litterära anspråk. Bland föregångarna och förebilderna i denna ädla genre kan nämnas Lichtenberg, Hebbel, Kafka, bröderna Goncourt och Gide. Jünger omarbetar sina dagboksanteckningar innan de trycks, och han bearbetar dem också grundligt från upplaga till upplaga.

Man bör även komma ihåg att anteckningarna mellan april 1939 och juli 1940 publicerades i Tredje riket, i början av 1942 (med titeln “Gärten und Strassen”; resten kom ut efter kriget: “Strahlungen” och “Jahre der Okkupation”). 1942 är det år Hitler står på höjden av sin makt, men man kan inte påstå att Jünger försöker anpassa sig efter den officiella linjen ens vid denna tidpunkt, då så mången europé börjar acceptera den nazistiska nyordningen.

Det som mest upprörde recensenten i “Völkischer Beobachter” var den provocerande anmärkningen (12 juni 1940) att diktarens konst är viktigare än fältherrens. Det dröjde ett år innan Goebbels slog upp 73:e Psalmen (som nämns 29 mars 1940). Han krävde då att hänvisningen till bibelstället skulle utgå i nästa upplaga. Jünger vägrade och fick därefter i praktiken publiceringsförbud; bara några små skrifter kunde utkomma under krigsmaktens beskydd.

Efter det franska nederlaget i juni 1940 ockuperade Tyskland norra och mellersta Frankrike samt hela Atlantkusten, medan resten av Frankrike styrdes från Vichy med marskalk Pétain som “statschef”. Efter de allierades landstigning i Nordafrika i november 1942 besatte tyskarna även Vichy-Frankrike. Den tyske militärbefälhavaren i det ockuperade Frankrike hade sitt högkvarter i Paris. Han fungerade som en sorts militärguvernör men fick sedermera dela med sig av makten åt SS.

Han får inte sammanblandas med överbefälhavaren i väster som var chef för de i Frankrike stationerade tyska försvarsstyrkorna. Den tyska regimen i Frankrike var inte lika omänsklig som i exempelvis Polen; det är betecknande att till och med Sartre fick tryckas och uppföras i Paris 1943. Fransmännens samarbete, och kollaboration med tyskarna var omfattande, mycket större än vad den officiella franska historieskrivningen vill erkänna.

Jüngers vänner anser 1941 att nazisterna när som helst kan börja trakassera honom, och de ordnar därför i juni med en kommendering till militärbefälhavarens stab i Paris. Krigsmakten har fortfarande en viss självständighet gentemot partiet. Här protegeras han av stabschefen Speidel och senare, när denne förflyttas till östfronten, av militärbefälhavaren själv, Karl Heinrich von Stülp­nagel. (Denne bör inte förväxlas med sin föregångare och kusin Otto von Stülpnagel, som avgick i februari 1942.)

Jünger är ingen novis i Paris. Han har besökt världsstaden flera gånger tidigare och bland andra träffat Gide. Han är sedan länge väl förtrogen med den franska litteraturen, särskilt med moralisterna. (Jünger är för resten ovanligt beläst.) Dessutom finns tre av hans skildringar av första världskriget på franska, utgivna under första hälften av trettiotalet. 1942 utges inte mindre än tre böcker av honom i fransk språkdräkt: “Gärten und Strassen”, “Auf den Marmorklippen” och “Das abenteuerliche Herz” (andra versionen).

Han umgås naturligtvis med sina officerskamrater men även med åtskilliga fransmän i deras eleganta salonger: Vichy-ministrar, miljonärskor, grevinnor, professorer, förläggare, författare och konstnärer. Jünger själv uppskattas och beundras; i sin nobla och distingerade framtoning motsvarar han perfekt fransmännens idealbild av preussaren. Men han hjälper också i det tysta många fransmän som råkat i nazisternas klor.

Jüngers avsky för Hitlerväldet växer sig allt starkare under krigsåren. Redan hösten 1941, då Tyskland behärskar nästan hela Europa, gör han de första utkasten till en fredsskrift som blir färdig i oktober 1943. I “Der Friede” förordar han ett Europas förenta stater i kristet humanitär anda. Den innehåller inget handfast politiskt program men den är tydligt riktad mot nazismen, och hade manuskriptet — som cirkulerade bland de närmaste vännerna i Paris — hamnat i händerna på SS’ hejdukar, hade det kostat honom livet.

Den tyske militärbefälhavarens högkvarter i Paris var ett av de viktigaste antinazistiska motståndscentra. Här fanns förutom Stülpnagel den aktive Hofacker, och 1944 utökades kärntruppen med chefen för armégrupp B i Frankrike, Rommel, och hans stabschef Speidel. Jünger umgicks flitigt med dessa frondörer men även med representanter för oppositionen i Berlin: Popitz, Jessen och Schulenburg vilka i sin tur stod i förbindelse med förre general­stabschefen Beck. Jünger sympatiserade med oppositionsmännen och skickades av Stülpnagel till det södra avsnittet av östfronten, till Kaukasus, vintern 1942/43 för att sondera de politiska stämningarna inom officerskåren där.

I maj 1944 begärde Rommel att få läsa Jüngers fredsmanuskript, vilket gjorde ett så starkt intryck på honom att han i början av juli ville låta publicera det som ett utrikespolitiskt manifest efter ett lyckat attentat mot Hitler. Jünger var underrättad om att attentatet skulle äga rum, däremot inte om den exakta tidpunkten. Han deltog inte aktivt i konspirationen eftersom han (liksom i “Marmorklipporna”) ansåg att attentat är skenlösningar; politiska handlingar bara förvärrar fasorna. Inga förbättringar kan ske, om inte först människornas sinnelag förändras i grunden.

Attentatet mot Hitler den 20 juli 1944 misslyckades som bekant, men i Paris genomfördes de planerade åtgärderna. Där lyckades revolten — men bara för några timmar. Stülpnagel lät arrestera SS-personalen i Paris och försökte sedan få överbefälhavaren i väster, Kluge, att delta i officers- upproret och ingå vapenvila med de allierade (som ju stod på fransk jord sedan sex veckor tillbaka). Kluge hade dock under tiden fått reda på att Hitler hade överlevt och vägrade därför att medverka. Stülpnagel avsattes redan natten efter attentatet och de arresterade SS-männen släpptes.

Efterspelet blev fruktansvärt. Att Jünger undgick Gestapo berodde på att hans stab upplöstes redan tre veckor senare, då de allierade närmade sig Paris. Och i Tyskland, dit han återvände, var polisväsendet nu ganska desorganiserat på grund av det allt häftigare luftkriget. I oktober 1944 avskedas Jünger från armén och inväntar sedan krigsslutet hemma i Kirchhorst. Efter kriget drabbas han i Tyskland av publiceringsförbud som upphävs först sommaren 1949. De allierade myndigheterna angav som främsta skäl hans verksamhet inom Stülpnagels stab, som beordrat många arkebuseringar av fransk gisslan. Jünger var emellertid helt oskyldig till detta.

Vid krigsslutet startar också en presskampanj mot honom i alla fyra zonerna och även på vissa håll utomlands. Jünger tar det hela kallt och vägrar till yttermera visso att låta “denazifiera” sig.“Der Friede” fick alltså inte tryckas legalt i Tyskland. Från hösten 1944 hade den dock spritts i vilda och illegala tryck och avskrifter, och i Amsterdam trycktes den 1946 på tyska. De teologiska, för att inte säga teokratiska, inslagen i boken fick många att lystra. Och när Paris-dagboken (“Strahlungen”) utkom 1949, kunde man konstatera att Jünger noga läst Bibeln under hela kriget.

“Jünger slutar som kristen humanist”, suckade Gottfried Benn i ett brev samma år. Hade nietzscheanen Jünger verkligen konverterat, som många kristna kretsar intalade sig? Knappast. Hans bibelläsning var visserligen allvarligt menad, men den var en klart intellektuell akt — och på den vägen möter man nog inte Gud. Förmodligen hade ändå hans religiösa mellanspel det goda med sig att han lyckades övervinna de sista resterna av sin nihilism.

Det fascinerande med Jünger är inte minst hans djärva andliga kombinationer, men det är därför också svårt att bestämma hans position. Han är en spekulativ metafysiker som avskyr positivismen, de empiriska och rationalistiska 1800- och 1900-talen. Därom råder ingen tvekan. Man vågar nog också kalla honom nyplatoniker och stoiker. (Hans stoicism kan nog förklara hans motvilja mot 20 juli-attentatet.) Viktiga impulser har han vidare fått från mystikerna och de tyska romantikerna, främst Hamann och Novalis, samt från Goethe.

Nietzsche och Spengler ska naturligtvis inte glömmas bort, inte heller Heidegger, vars existensfilosofi influerat honom i allt högre grad de senaste decennierna. Jünger har ett starkt metafysiskt intresse för drömmar, rus och döden; de är för honom nycklar till alla upplevelser. Han är en lika energisk som skicklig drömmare; enbart i “Strahlungen” finns 144 drömmar noterade. Hela “Marmorklipporna” bygger på en dröm, och det är typiskt att han 1938 i en dröm (som nämns i dag­boken) hemsöktes av Hitler men lyckades betvinga honom, och att han efter den natten var totalt okänslig för tyrannens hotelser och lockelser.

Drömmen är för Jünger högsta realitet, och därmed är vi inne på hans “magiska realism”. Därmed menas hans paradoxala bland­ning av realistiska och drömlika inslag, av logik och metafysiskt djupskådande, av “förnuftsspråk och hieroglyfspråk”. Detta praktiserade han första gången 1929 i första versionen av “Das aben­teuerliche Herz”. Själv kallar han det sitt “stereoskopiska seende”. Det ger också hans stil en förförisk särprägel, som dock emellanåt är svår att skilja från manierism.

Han odlar även ett hermetiskt uttryckssätt: Många symboler och chiffer återkommer ständigt i hans verk, och anspelningar på figurer som förekommit i tidigare böcker är inte ovanliga. Hos Jünger finns för övrigt mycket sällan individer i modern mening; det som fängslar honom är det arke­typiska, det tidlösa. Karakteristiskt för hans historiefilosofi är följande uttalande: “I grund och botten utgör de skiftande hän­delserna i historien endast en upprepning, till vilken tiden tillhandahåller dekorationerna. Rollistan på den stora världsteatern är be­gränsad. Det är alltid samma figurer som uppträder, iförda respek­tive epokers kostym och fyllda av deras tankar. Det är alltid samma gamla konflikter som utspelas.”

Ruset, den andra metafysiska nyckeln, prisas av Jünger i olika sammanhang som ett stort andligt äventyr, och med särskild förkärlek har han uppehållit sig vid sådana lysande kännare av både drycker och droger som Lichtenberg, Novalis, Hoffmann, Poe, Baudelaire, Michaux, Huxley med flera. Det var därför knappast förvånande att han nyligen gjorde en stor exposé över sina egna experiment under femtio år med öl och vin, eter och kloroform, kokain, opium, haschisch, LSD etc. Den självbiografiska boken kom 1970, då han fyllde sjuttiofem år, och heter “Annäherungen”, ett sannskyldigt mästerverk — och ett underverk av andlig spänst.

Tre år senare kom “Die Zwille”, en roman om en skolpojke i Nordtyskland i seklets början som starkt påminner om Musils “Törless”. Det tycks som om Jünger upplever en ny vår i sitt skapande. Men inte bara där: Han har sedan flera år entusiastiskt tagits om hand av franska förläggare och kritiker. Jünger är något förbryllad över att fransmännen envisas med att betrakta honom som en typisk tysk romantiker, men vad gör väl det när de lyckats översätta nästan allt han skrivit.

Efter drömmarna och ruset återstår så döden, det sista, stora äventyret. Jünger har bekant att hans “längtan efter döden kan vara vild och vällustig”. Hans metafysiska nyfikenhet kommer tydligen inte att stillas förrän han lämnat den sinnliga världen och gått ut ur tiden. Efter andra världskriget har Jünger hyllat en individualism med omisskännligt aristokratiska och hierarkiska drag. Staten som sådan intresserar honom inte längre. Han är fortfarande en “konservativ anarkist” (eller “preussisk anarkist”, som han kallade sig i ungdomen), varvid betoningen ska ligga på det andra ordet.

Alltid har han ju befunnit sig i opposition till det samhälle han levat i: Wilhelms, Weimars, Hitlers och nu efterkrigstidens Tysk­land. Man kan hysa många betänkligheter mot Ernst Jünger och hans verk. Men man kan inte bortse från att han sedan mer än ett halvt sekel spelat en av huvudrollerna i centraleuropeisk debatt och kultur. Redan av det skälet är han intressant. Som ögonvittne till avgörande händelser och fenomen i vår tid är han oumbärlig. Hans integritet och ärlighet är höjda över allt tvivel. Jag har svårt att tänka mig någon läsare som kan förbli oberörd av Ernst Jünger, individualismens kanske störste och märkligaste guerillasoldat.

Författaren Alfred Andersch skriver i den västtyska tidskriften “Merkur” (mars 1975) att exilförfattaren Joseph Breitbach nu omtalat att Jünger räddat såväl hans som många franska judars liv genom att i förväg varsko dem om de tyska myndigheternas antisemitiska aktioner i Frankrike. Att Jünger handlat på detta sätt, förvånar mig inte. Att han under alla år förtigit denna humana assistans, som kunde ha gjort honom “populärare” i många kretsar, kan inte heller överraska den som studerat honom närmare. En så nobel karaktär som Ernst Jünger behöver inte slå på trumman för sig själv.

Stig Jonasson 1975

---

På marmorklipporna av Ernst Jünger (Juenger)

Inledningsvis försök till orientering av Ingemar Schmidt-Lagerholm

Följer ett avsnitt ur boken ”På marmorklipporna” (“Auf den Marmorklippen”, tillkommen under tidsspannet 1939 till 1972) av Ernst Juenger (1895-1998, uppnådde alltså den imponerande åldern av hundratvå år). Inledningsvis här ett försök till orientering av Ingemar Schmidt-Lagerholm. Inte författaren Juenger, inte kortromanen – långnovellen, med 87 sidor, ”På marmorklipporna” (fortsättningsvis förkortat MK) är något som är lätt att beskriva balanserat och rättvisande i en värld där vi helst hade velat åtnjuta trygghet och valmöjlighet mellan ont och gott, mellan styrka och svaghet.  I Tyskland och i Sverige har MK använts elitistiskt samt för egna syften av antisemitisk extremhöger.

Låt mig först ge omdömet att den läsning vi här har att göra med ter sig som underhållning, en Tolkieniad (Sagan om Ringen osv) för intelligenta schackspelare ’in the mood for highbrow’. Och naturligtvis har texten såväl insida som utsida. En insida av divergerande interpretationsmöjligheter för den vid utgivningen aktuella samtidshistorien och en utsida av gissningsbara geografiska beliggenheter.

Om vi först tar makrohistorien (’la longue durée’, enligt den franska historievetenskapen) och geografin. Limes hette den forntida försvarsvall som Romarriket under månghundraårig tid höll upprättad mot Germanien. På så sätt hade den romerske kejsaren en gränslinje som löpte från Rhen till Donau. I anslutning till limes fanns olika inhägnade stenbrott där vacker vit marmor kunde hämtas och transporteras söderut, när den äkta italienska marmorn från Carrara börjande tryta.

Vi kan gott låta dessa spridda stenbrott / marmorklippor i nuvarande Sydvästra Tyskland vara just titeln på Ernst Jüngers bok. En flerfaldig brytningspunkt mellan Romarriket på dekadens och ett Germanien på uppstigande. MK:s ’Stora Marina’ blir Bodensjön, medan de vilda betesmarkerna och den väldiga skogen blir Odenwald. Nu med sina många vandringsleder, då förstås mörkare än Kolmården och behärskad av asaguden Oden, det vill säga i annan gestalt Wagners komplicerade Allvater Wotan.

Några av dessa antika stenbrott är nu blott grushögar. Andra är    – eller kan med fantasins hjälp –   bli ganska ståtliga ”marmorklippor”, numera tillhåll för mestadels motorcykelburna nynazister i vedervärdig mundering.

Under limes-epoken torde skeendet ha varit ungefär följande. Romarna hittar ett lämpligt stenbrott på germanska sidan norr om limes. Under soldatbevakning sker brytning som utförs av germanska slavar. Det germanska inslaget tenderar efter en tid att ta överhanden. En ny limes-sträckning upprättas, varvid det attraktiva stenbrottet inkluderas söder om limes, på den romerska sidan.

Om sedan överjägmästaren i MK skulle kunna identifieras med Hitler eller med den lika joviale som brutale Göring, vilken i realiteten just när boken börjar skrivas år 1939 såsom privat jaktrevir höll på att lägga beslag på Bialowiezaskogen i Polen, den enda återstående delen av den jättelika skog som en gång täckte hela det euoropeiska låglandet. Ja, det kan ju läsaren med eller utan högaktning strunta i.

---

Ernst Jünger (Juenger):
På marmorklipporna, kapitel 20

ÖVERSÄTTNING: Stig Jonasson

Det finns erfarenheter som vi tvingas att pröva på nytt, och till dem hörde den inblick vi fått i garveriet vid Köppelsbleek. Vi be­slöt att söka upp fader Lampros, men innan vi hunnit fram till klostret Falcifera bröt ödet in över oss.

Dagen därpå ordnade vi våra anteckningar i herbariet och bib­lioteket med tanke på eldfara. I skymningen satt jag en stund på terrassens bröstvärn för att njuta av blomdoften. Ännu låg solvär­men på sängarna, men från strandgräsen steg redan den första svalkan och tog bort den heta doften från jorden. Andningen av månvioler och nattljus flöt i klara vågor in i eremitagets trädgård. Och liksom det finns dofter som sjunker, och andra som stiger uppåt, så trängde nu genom den tyngre vällukten en lättare och finare arom.

Jag gick i dess riktning och såg i skymningen att den stora guld­liljan från Zipangu hade slagit ut. Det var ännu ljust nog för att man aningsvis skulle skymta den gyllene glansen och de bruna tigerfläckarna som är tecknade på den vita kalken. Pistillen var som kläppen i en klocka och sex smala skålar med fint stoft var ordnade runt omkring. De var täckta med ett brunt mjöl, som med ett extrakt av opium, och helt orörda av fjärilar, så att den fina skidan i mitten ännu lyste. Jag böjde mig ned över dem och såg v att de darrade på sina trådar som ett naturens instrument; de lik­nade ett klockspel som i stället för toner utströmmade en essens av muskot. Det är ett under att dessa sköra väsen kan besjälas av en så mäktig kärlekskraft.

Medan jag alltså iakttog liljorna, blänkte en fin, blå ljusstråle fram nere på vägen till vinberget och smög sig trevande upp mot krönet. Därpå hörde jag hur en vagn stannade framför porten till eremitaget. Fastän vi inte väntade några gäster, skyndade jag för giftormarnas skull ner till porten, och där såg jag en stor vagn, svagt surrande som en nästan ohörbar insekt. Den bar de färger som tillkommer högadeln i Nya Burgund, och framför den stod två män; den ene av dem gjorde det tecken, med vilket mauretanierna hälsar i skymningen. Han sade sitt namn, Braquemart, som var mig bekant, och föreställde mig därefter för sin följeslagare, den unge fursten, av Sunmyra, en hög herre av nyburgundiskt blod.

Jag bad dem stiga in i eremitaget och tog deras händer för att leda dem. I det svaga ljusskenet gick vi upp för ormstigen, och jag lade märke till att fursten knappast gav akt på djuren, under det Braquemart undvek dem nonchalant och ändå med en viss försiktighet.

Vi kom in i biblioteket där vi träffade broder Otho, och medan Lampusa satte fram vin och bakverk, började vi prata med gäs­terna. Vi kände Braquemart sedan förr, men vi hade bara sett honom flyktigt, ty han var ofta på resor. Han var en liten mörk och mager figur, och vi fann honom en smula enkelspårig, men som alla mauretanier inte utan intelligens. Han tillhörde den män­niskosort som vi på skämt kallade tigerjägare, därför att man mes­tadels stöter på dem i äventyrliga situationer av exotisk karaktär.

Han gav sig in i faran som en sportsman i bergmassivens klyftor; slätter var honom förhatliga. Hans starka hjärta väjde för inga faror; tyvärr var denna dygd förenad med förakt. Likt alla som svärmar om makt och övermakt förlade han sina vilda drömmar i utopiens rike. Han menade att det sedan begynnelsen hade funnits två raser på jorden, herrar och slavar, och att dessa under tidernas lopp hade blandat sig med varandra.

I detta hänseende var han en lärjunge till den gamle Pulverkopf och fordrade som denne en ny gränsdragning. Han var framför allt arkeolog, men som varje en­sidig teoretiker begagnade han vetenskapen för att stödja sina dok­triner. Han var inte tillräckligt lyhörd för att inse att spaden alltid finner vad vi letar efter, och som många före honom, så hade också han med sina metoder uppdagat människosläktets urhem.

Vi hade varit med vid ett sammanträde, då han berättat om sina utgrävningar, och hört hur han i en fjärran öken hade träffat på ett rike av groteska stenkummel. Där växte höga porfyrsocklar upp ur den stora slätten – räddade från förvittring, höjde de sig som bastioner eller klippöar över marken. Braquemart hade bestigit dem, och på högplatåerna hade han funnit ruiner av fursteslott och soltempel som han betecknade som urtida. Sedan han beskrivit dem i deras allmänhet och i detaljer, lät han landet uppstå i bilder.

Han visade oss de bördiga, gröna betesmarker, där, så långt ögat nådde, herdar och åkerbrukare satt vid sina hjordar, och ovanför dem, på praktfulla torn av röd porfyr, de örnnästen där denna världs urhärskare tronat. På den för länge sedan uttorkade floden lät han skepp med purpurfärgade däck glida; man såg hundratals åror med insektsaktig regelmässighet dyka ned i vattnet, man hörde klangen av cymbaler och ljudet av gisselslag som föll över de olyck­saliga galärslavarnas ryggar. Det var bilder i Braquemarts anda. Han hörde till dessa konkreta drömmare som är ytterst farliga.

Den unge fursten var världsfrånvarande på ett helt annat sätt. Han var knappast över tjugo år, men ett uttryck av svårt lidande i hans ansikte stod i en sällsam kontrast till hans ålder. Han var hög­växt men krokryggig, liksom hade hans längd berett honom svårig­heter. Han tycktes inte heller höra vad vi talade om. Jag hade det intrycket att hög ålder och stor ungdom möttes i honom – släktens ålder och personens ungdom. Det dekadenta var djupt inpräglat i hans väsen; han hade något av gammal storhet men också den mot­satta dragning som jorden utövar på allt ärvt – ty arvet är dödens egendom.

Jag hade väntat att adeln skulle träda fram i den sista fasen av kampen om Marina – i ädla hjärtan brinner hetast nationens smärta. När känslan för rätt och sed försvinner och när skräcken grumlar sinnena, då sina hastigt endagsmänniskans krafter. Men i de gamla ätterna fortlever medvetandet om det sanna och legitima måttet, och ur dem frambryter nya skott på rättfärdighetens stam.

Det är detta som ger det ädla blodet dess rang hos alla folk. Jag hade dock trott att beväpnade skaror skulle uppstå ur alla slott och borgar som ridderliga ledare i frihetskampen. Men nu såg jag i stället denne unge gubbe som själv behövde stöd, och vars åsyn gjorde det tydligt för mig hur långt framskriden undergången redan var. Och likväl föreföll det mig sällsamt att denne trötte drömmare kände sig kallad att erbjuda skydd – så strävar de svagaste och de renaste att bli kopparvikter i världens vågskål.

Redan nere vid porten hade jag anat vad dessa två hade för ärende, och även broder Otho tycktes veta det innan ännu ett ord var sagt. Braquemart bad oss ge en skildring av läget, och broder Otho gjorde det i de minsta enskildheter. Av Braquemarts gripenhet var det lätt att förstå, hur väl underrättad han var om alla krafter och motkrafter. Att klarlägga en situation även i dess finaste drag, det är mauretanskt. Han hade redan talat med Biedenhorn, endast fader Lampros var honom obekant.

Fursten åter satt där sammansjunken och drömmande. Till och med omnämnandet av Köppelsbleek tycktes lämna honom likgiltig; först när han hörde talas om skändningen av eburnum flög han upp från stolen i vredesmod. Därpå antydde broder Otho med några allmänna satser vår mening om sakläget och de åtgärder vi fann lämpliga. Braquemart hörde på, visserligen hövligt, men med illa dolt hån. Det stod skrivet på hans panna att han betraktade oss som ömkansvärda fantaster, och att han redan hade sin åsikt fär­dig. Det finns lägen där var och en betraktar den andre som en drömmare.

Det kan tyckas underligt att Braquemart befann sig i opposition mot överjägmästaren, ehuru bägges tänkesätt och instinkter hade så mycket gemensamt. Men vi gör ofta det felet att av likhet i metoderna sluta oss till likartade mål och bevekelsegrunder. En olikhet var att den gamle ville befolka Marina med vilda bestar, medan Braquemart betraktade det som ett land för slavar och slav­arméer. Det rörde sig här i själva verket om en mauretansk strids­fråga som det inte är möjligt att utreda i detalj. Låt oss endast an­tyda att det råder en djup motsats mellan den genomtänkta nihilis­men och den vilda anarkin. Frågan är här om den mänskliga’ be­byggelsen skall förvandlas till öken eller urskog.

Vad Braquemart beträffar, så var alla den sena nihilismens kän­netecken utpräglade hos honom. Han hade den kalla, rotlösa in­telligensen och böjelsen för utopi. Som alla sina likar betraktade han livet som ett urverk, och i våld och skräck såg han livsurets drivhjul. Han hängav sig åt föreställningar om en andra, artificiell natur, berusade sig med doften av konstgjorda blommor och föregycklad sinnlighet. Skapelsen hade dödats i hans bröst och upp­byggts igen som ett mekaniskt lekverk. Isblommor slog ut på hans panna. När man såg honom, måste man tänka på det djupa mästar- ordet: “öknen växer – ve den som rymmer öknar”.

Likväl kände vi en svag dragning till Braquemart – inte så myc­ket därför att han var tapper, ty ju närmare människan står sten- riket, desto ringare blir modets värde. Det älskvärda hos honom var tvärtom en hemlig smärta – bitterheten hos en människa som gudarna svikit. Därför ville han hämnas på världen, likt ett barn som i raseri sliter sönder de brokiga blommorna. Han skonade inte heller sig själv och trängde kallblodigt in i fasans labyrint. När sinnet för hembygden gått förlorat för oss. då uppsöker vi avlägsna och äventyrliga världar.

I tänkandet sökte han kopiera livet och höll fast vid att tanken måste vara utrustad med tänder och klor. Emellertid liknade hans teorier ett destillat, där den verkliga livskraften inte mer existerar; de saknade överflödets ingrediens som ensam gör rätterna smak­liga. Det var något torrt i hans planritningar, fastän logiken var otadlig. På samma sätt kan en klocka mista sin välklang genom en osynlig spricka. Det berodde på att för honom makten alltför myc­ket levde i tänkandet och alltför litet i grandezzan, i en medfödd désinvolture.’

I detta hänseende var överjägmästaren honom över­lägsen, ty våldet var för honom som en gammal god jaktrock som blir allt bekvämare, ju oftare den genomdränkts av slam och blod. Därför hade jag också det intrycket att Braquemart var i färd med att inlåta sig på ett farligt äventyr; vid sammandrabbningar av det slaget blir teoretikern alltid besegrad av den praktiske mannen.

Sannolikt anade Braquemart sin svaghet i förhållandet till den gamle och hade för den skull tagit med den unge fursten. Oss tycktes det emellertid som hörde denne hemma i helt andra sam­manhang: så uppstår ofta de sällsammaste förbund. Kanske var det fursten som begagnade Braquefiiart. liksom man begagnar en båt för att ta sig över till andra stranden. I denna svaga kropp fanns en stark dragning till lidandet, och med drömmarens säker­het, nästan omedvetet, behöll han riktningen. Ännu i dödsstunden reser sig de goda krigarna upp från marken då hornet blåser till angrepp.

Broder Otho och jag återkom ofta till detta samtal som inte stått under någon lycklig stjärna. Fursten sade knappast ett ord, och Braquemart utvecklade den otåliga överlägsenhet som är egen för tekniker. Det var tydligt att han i hemlighet gjorde sig lustig över våra farhågor, och, utan att röja sina planer, utfrågade han oss om skogarnas och betesmarkernas topografi. Han var också ivrig att få höra detaljer om adepten Fortunios äventyr och undergång. Vi för­stod av hans frågor att det var där han ville gripa in, och vi anade att han som en dålig läkare skulle öka det onda. Det var ingen tillfällighet att den gamle började framträda ur skogsdunklet med sina lemurer och göra sig märkbar.

Det slödder han samlat om­kring sig brukade förr expedieras som tjuvstrykare, och dess ökade makt tydde på djupa förändringar i samhällsordningen och folkets andliga hälsa. Här gällde det att gripa in, och därför behövde man systematiker och nya teologer som kände det ondas natur i dess finaste rötter; då först var tiden mogen för det helgade svärdet att slå ned som en blixt ur mörkret. För den skull måste de enskilda leva i en starkare och klarare bundenhet än tidigare – för att samla ett nytt förråd av legitimitet.

Ty man lever ju efter stränga regler redan när man vill vinna ett kort lopp. Men här var priset det högsta i livet, själva friheten, människans värdighet. Dylikt höll visserligen Braquemart, som ville betala den gamle i hans eget mynt, för tomt gyckel. Han hade förlorat sin självaktning, och därmed börjar alltid ofärden bland människor.

Nästan intill gryningen pratade vi hit och dit men utan resultat. Även om vi inte alltid förstod varandras ord, sade oss själva tyst­naden mycket. När det gäller ett avgörande, möts andarna som läkare vid sjukbädden. Den ene vill ta till kniven, den andre- vill skona den sjuke, den tredje har en speciell metod. Men vad betyder människornas rådslag och vilja, när undergången redan är skriven i stjärnorna? Nåja, man håller ju krigsråd också före ett förlorat slag.

Fursten och Braquemart ville redan samma dag uppsöka betes­markerna, och då de varken ville ha ledning eller följe av oss, hän­visade vi dem till gamle Belovar. Vi tog avsked vid klipptrappan, formellt som alltid, när en samvaro förflutit utan värme och resul­tat. Dock inträffade här en stum scen. De båda männen blev stå­ende i halvljuset på klippan och betraktade oss länge under-tystnad med forskande blickar. Man kände redan morgonkylan som för ett kort tidsmoment kommer tingen att te sig nya och hemlighetsfulla, som vore de nyss stigna ur ursprungets hav. I ett sådant skimmer skymtade fursten och Braquemart.

Det såg ut som om Braquemart hade förlorat sin hånfulla överlägsenhet och log mänskligt. Den unge fursten åter hade sträckt på sig och gav oss en nästan munter blick – liksom hade han redan haft lösningen till den gåta som sysselsatte oss. Tystnaden varade rätt länge, därpå grep broder Otho ännu en gång furstens hand och böjde sig djupt ned över den.
Sedan bägge två hade försvunnit för blicken bakom marmorklip­porna, uppsökte jag ännu en gång, innan jag gick till sängs, den gyllene liljan. De fina frömjölsskålarna var inte längre orörda, och kalkens gröngyllene djup var fläckat med purpurstoft. Här hade väl de stora nattfjärilarna hållit sin bröllopsmåltid.

Så gav varje timme sötma och bitterhet. Och medan jag lutade mig ned över de daggbestänkta blomkalkarna, hördes i det fjärran skogsbrynet det första gökropet.

Slut kap 20
Ernst Jünger: På marmorklipporna (översättning Stig Jonasson)