Av Göran Tegnér
Vid mitten av 1800-talet hade det som då på svenska kallades fortepiano kommit så långt i utvecklingen, att instrumentets klang för våra öron är helt acceptabel; Robert Schumanns och Johannes Brahms flyglar klingade ungefär som dem vi är vana vid. Min avsikt med denna text är att lyfta fram en för många kanske obekant utveckling.
I stockholmska konsertannonser som jag minns dem från min ungdom stod det vanligen längst ned: “Steinwayflygel från Lundholms”. Ibland stod det att det var en Bechsteinflygel. Men Steinway dominerade stort som det främsta märket, och så har det förblivit, även om det nu sedan ett antal år finns konkurrenter från bl.a. Asien.
När Chopintävlingen i Warszawa för 2020 äntligen kunde komma till stånd hösten 2021 hade de deltagande fem instrument att välja på: två olika Steinwayflyglar (vars serienummer annonserades vid de TV-sända tävlingarna), en italiensk Fazioliflygel, en japansk Yamaha och en koreansk Kawai, alla av den största modellen för konsertflyglar, över två meter. Steinways D-flygel mäter 274 cm.
I den första omgången valde 64 pianister Steinway, nio valde Yamaha, åtta Fazioli (däribland vinnaren Bruce Liu) och sex valde Kawai. Alla dessa instrument såg helt lika ut, svarta och blanka.
Från 1700-talets sista decennier var det fortepianot som dominerade. När det gäller stråk- och blåsinstrument har de ju sin givna, funktionella form, och den tidens fortepianon hade en enkel utformning, vanligen i omålat trä: en enkel låda, kanske med en profilerad list som prydnad, och med en form som speglade att bassträngarna var långa och diskantsträngarna korta. Det var de musikaliska egenskaperna som var det viktigaste.
Med en växande borgarklass under 1800-talet blev också färdigheten att spela piano något som var viktigt, särskilt för unga kvinnor, man kan tala om en pianomani. Det behövdes fortepianon i hemmen. I stor utsträckning var det instrument som inte tog så stor plats som dominerade, det som på svenska kom att kallas taffel, en rektangulär låda där strängarna gick vinkelrätt mot klaviaturen. Så småningom kom också det upprättstående pianot, pianinot.
Delacroix berömda porträtt av Frédéric Chopin är egentligen ett dubbelporträtt, en skiss visar att Georges Sand står bakom honom, och Chopin spelar på ett upprättstående piano, sannolikt på Sands gods Nohant. När Chopin undervisade spelade eleven på en flygel, och Chopin satt vid en taffel eller ett upprättstående piano, båda ställda till hans disposition av Pleyel (marknadsföring!).
Men för konsertbruk var det flyglar som gällde. Marknadsföringen var viktig. Ett sätt att synas var att fabrikanterna ställde ut sina instrument på de under 1800-talet vanliga konst- och industriutställningarna. Mellan 1827 och 1905 ställde Pleyelfabriken, som tillsammans med Erard var den främsta i Frankrike, ut instrument på 34 utställningar, många i Frankrike, men också i London, Wien, Milano, Antwerpen, Amsterdam, Glasgow, Bryssel, Innsbruck, Chicago och Saint Louis.
När man talar om stil inom inredning och arkitektur kan man säga att man hade distinkta och definierbara stilar fram emot 1800-talets mitt, därefter vidtar eklekticismen – man tog vad man behövde ur ett rikt, månghundraårigt stilskafferi.
Flyglar behöver inte var svarta och blanka
Under 1800-talets andra hälft finns flyglar, som ser ut som vi är vana, och utsmyckningen begränsar sig till de ibland vällustiga svarvade benen och notstället; vanligtvis var de nog svartlackerade. Men det förekommer också flyglar, många av dem tillkomna just för utställningar, men andra beställda av privatpersoner, som fått en utsmyckning som går långt utöver vad vi anser smakfullt.
Man kan tänka sig att kräsna kunder efterfrågade flyglar som stämde överens med inredningen i hemmet, som t.ex. kunde var i nyrokoko, och där kunde Steinwayflygeln ovan passa in. Jämnårig med Steinwayflygeln är den Bösendorfer från 1867, som vi ser i bild 4. Den är en av två flyglar som Bösendorfer, den största pianotillverkaren i Österrike, och fortfarande ett av de internationellt ledande namnen, byggde för världsutställningen i Paris 1867. Att tillverka dem ska ha tagit mer än två år, och de blev inte färdiga i tid.
Att representeras på utställningar var en viktig del i marknadsföringen. Det som ställdes ut blev bedömt av en jury, priser delades ut, och erhållna medaljer användes i reklamen. På namnskylten till en Pleyelflygel från 1860 står utmärkelserna angivna. Märkligt nog var det inte med så att säga normala instrument som man visade upp sig, utan man ville visa vad fabriken kunde prestera; resultatet var instrument som gick långt över det vanliga.
De knapphändiga uppgifter jag hittat anger att Bösendorferflyglarna ifråga formgivits av arkikterna Anton Grosser och Theofil Hansen. Flygeln i bild 4 uppges vara ritad av Anton Grosser, medan den i bild 5 ska ha ritats av Theofil Hansen, om vilken sägs att han efter studier i Grekland uttryckte sig i en “grekisk renässansstil”. Vid denna tid, 1867, var han också arkitekt för Wiens stora konserthus, Musikverein, från vars stora sal man varje år kan avnjuta en nyårskonsert. Ett framträdande inslag i salen är stora karyatyder, alltså bärande kvinnofigurer, på långsidorna, och som man återfinner som miniatyrer på långsidorna på flygeln i bild 4. Flygeln är prydd med inläggningar i både trä och metall, och med ornament i grekisk stil, där vissa detaljer påminner om detaljer i inredningen i Musikvereins stora sal.
Den andra flygeln, bild 5, som också uppges var i “grekisk stil”, har på de tre benen figurer, som håller musikinstrument, som jag i stället tycker påminner om figurer man finner på fötterna till stora medeltida bronsljusstakar. Då verkar det märkligt att den flygel som starkt anknyter till Theofil Hansens inredning i Musikverein skulle vara ritad av Anton Grosser – av artighet? Kan det vara så att man misstagit sig?
De båda flyglarna blev som sagt inte färdiga till öppnandet av Parisutställningen, men tycks ändå ha kommit dit, och väckt stort intresse.
En del instrument framstår i dag som överlastade monster, som t.ex. den överdådigt snidade flygeln på bild 6, tillverkad av den på 1800-talet mycket kända Philadelphiafirman Blasius & Sons. Den anses vara beställd av Eugène Moran, konstnär, författare till pjäser och libretti, och framträdande person i Paris konstnärliga och intellektuella kretsar, med namn som författarna Stéphane Mallarmé och Oscar Wilde, tonsättarna Charles Gounod och Jules Massenet och konstnärerna Auguste Rodin, René Lalique och Emile Gallé. Så kanske man kan faktiskt knyta Rodin till utsmyckningen. Det kan ha gått till så att flygelns musikaliska delar, som klaviatur, mekanik, resonansbotten, järnram etc., tillverkades i Philadelphia som en enhet och skeppades till Frankrike för den konstnärliga utsmyckningen. Det är svårt att tänka sig en mer överlastad utsmyckning. De mäktiga lejontassarna är närmast skrämmande!
På the Clark Institute i Williamstown i Massachusetts förvaras en av de kanske praktfullaste flyglar som byggts, den Steinwayflygel som den på sin tid mycket uppburne engelske konstnären Lawrence Alma-Tadema designade för en amerikansk finansman, Henry Marquand. Marquand var bankir, konstsamlare och stordonator till Metropolitan Museum i New York; han var också en av dess grundare. Flygeln byggdes till musikrummet, “in Greco-Roman Style”, i Marquands bostad vid Madison Avenue i New York, ett palats i fyra våningar. Musikrummet var, enligt World Piano News, “den sociala mittpunkten i alla stora hus”. Som vi ser är det förberett för fyrhändigt spel.
Flygeln, en Steinway D-274, skeppades till London för att dekoreras. Alma-Tadema, som hade obegränsad budget för arbetet, samarbetade med en Londonfirma, Johnstone, Norman & Co. Materialen som användes var ek, körsbärsträ, ebenholz, buxbom, citronträ, ceder, stenek, elfenben, korall, pärlemor, koppar, mässing och silver. Alma-Tadema anlitade historiemålaren Edward John Poynter för en målning på insidan av klaviaturlocket, med ungdomar som dansar i centrum.
Denna typ av motiv var mycket populära i England vid slutet av 1800-talet, gärna unga damer som sitter på en marmorbänk och tittar ut över Medelhavet. På insidan sitter pergamentlappar med namnteckningar av pianister som spelat på flygeln. Efter Marquands död kom flygeln att under många år vara utställd på en teater i New York, för att efter några ägarbyten köpas på auktion av Clark Institute för 1,2 miljoner dollar, det högsta pris som dittills betalats för en flygel på auktion. Man måste säga, att även om flygeln är mycket utsmyckad, så kännetecknas den ändå av en stram elegans. Man kan förstå att Steinwayfabriken 2006 gjorde en exakt replik!
En Steinway i svenska kläder
Vi har ett förnämligt svenskt exempel på en flygel i nya kläder. Hallwylska palatset i Stockholm är ett för Sverige unikt privatpalats, beläget mitt i det som då skulle bli det nya Stockholm; alldeles intill pågick arbetena med Birger Jarlsgatan, en av de viktigaste gatorna i det nya gatunätet. Arkitekt för makarna von Hallwyls palats var Isak Gustaf Clason, en av tidens främsta, som med stor smak använde sig av många stilar i i palatsets arkitektur och inredning. Den Steinwayflygel som var bestämd för den stora salongen hade vid köpet 1896 ett fodral av brunt päronträ.
I stället för att låta det sannolikt helt släta instrumentet underordna sig den praktfulla inredningen, ritade Clason ett nytt fodral med fanérarbeten och intarsia, som utfördes av den möbelsnickare, Carl Herman Benckert, som gjorde den övriga inredningen i salongen. I stället för att vara neutral bidrar flygelns utformning till prakten i rummet. 1990 renoverades flygeln grundligt på fabriken i New York.
Nya former
Man kan säga att utvecklingen nu följde två linjer: å ena sidan gjordes instrumentens yttre med mer eller mindre kraftfull markering av den rådande möbelstilen, eller så höll man fast vid den strama stil som fanns redan 1890, med släta fyrkantiga ben, avsmalnande nedåt, som ersatte de tidigare traditionella svarvade, kurviga benen. Det förefaller som om svarvade ben tillhandhölls som möjlighet, parallellt. Men man kan säga att den svarta, blanka flygln med sin funktionella form med fyrkantiga ben, och som väl de flesta förknippar med begreppet flygel, är åtminstone 130 år. Och nog är det så att formen är tidlös, även om, som vi ska se, vissa köpare vill ha något annat.
Efter 1800-talets brist på enhetlig stil med romanska brandstationer och skolor i barockstil följde i slutet av 1800-talet en enhetlig och konsekvent stil, “den nya stilen”, “art noveau” på franska, “Jugendstil” i Tyskland, “jugend” i Sverige och “Sezession” i Österrike – med lite varierande utformning i olika länder. Det var i Belgien stilen uppstod, och på instrumenten kunde stilen ta sig olika uttryck, från det radikala i en Pleyelflygel formgiven av en av de belgiska företrädarna för stilen, till stillsamma jugendformer i ljusstakarna på ett pianino.
Flygeln ovan (som på franska betecknas som piano à demi-queue) var gjord för musikrummet på slottet La Chapelle-en-Serval i Oise i Frankrike och presenterades på Salon national des Beaux-Arts i Paris 1902. Möbeln är byggd i padouk, ett träslag som förekommer i Afrika och Sydostasien och i instrumentsammanhang förekommer i tangenter på orglar och klaverinstrument. På sidorna, prydda av genombrutna ornament med blomkalkar, finns också målningar av Liège-konstnären Emile Berchmans; det är svårt att hitta någon musikalisk koppling i motivet, två sjöjungfrur. Pianopallen är som synes gjord för fyrhändigt spel. Till ensemblen hörd också en nothylla, också den med målning av Berchmans.
Detta var också på sin tid ett ovanligt instrument, och det har blivit “classé”, dvs förklarat för nationellt värdefullt.
Även om det här handlar om flyglar, kan man inte undanhålla läsarna detta praktfulla jugendpiano från år 1900, med skulpturer av François-Rubert Carabin. Pedalerna, utformade som löv, måste göra det svårt att spela på pianot barfota.
Samma ursäkt framförs också för nästa instrument, som representerar art déco, från omkring 1925. Skåpet till vänster är alltså ett barskåp, med ett piano från den franska pianofirman Gaveau, möjligen formgivet av Léon Emile Bouchet.
Ett mer seriöst instrument från Gaveau är flygeln till på bild 12, från 1930, med fanér av makassar-ebenholz. Medan barskåpspianot eller pianobarskåpet väl får ses som ett (dyrt) skämt, kanske framställt i ett enda exemplar, är Gaveauflygeln till höger, formgiven av René Prou och Albert Guénot, ett exempel på utsökt möbelkonst, och sannolikt framställd i serie. Gaveau samarbetade med en rad av Frankrikes främsta möbelformgivare.
Gaveau, Pleyel och Erard var de främsta franska pianotillverkerna, men av dessa existerar nu bara Pleyel, medan Gaveau-namnet lever kvar, inte bara genom bevarade instrument, utan också genom den konsertsal i Paris, som invigdes 1907. Den används framför allt för solokonserter och kammarmusik.
Efter art déco finns det knappt någon dominerande stil, allt är på något sätt “modernt”. Man hittar flyglar som är futuristiska på olika sätt, en del, om jag vågar säga det, fula. De har rimligtvis inte tillverkats i större serier – en del av dem man hittar i bild på nätet, kanske rent av är unika – och det är kanske framförallt de större tillverkarna som kunde ägna sig åt att experimentera med formerna. På samma sätt som utställningsflyglarna ovan är kanske dessa futuristiska experiment också ett sätt att sätta strålkastarljuset på namnet. Eftersom förutsättningen för tillverkningen är att det “musikaliska innanmätet” – järnram, strängar, mekanik, klaviatur på sitt sätt är fristående från själva möbeln, har man uppenbarligen stor frihet när det gäller formen utan att klangen äventyras. Vissa har utgått från den traditionella flygelformen, andra har varit radikalt nytänkande. Nedan följer, utan större kommentarer, ett antal prov på nya grepp på flygelformen.
Vita Husets officiella flyglar
Pianotillverkarna tar gärna olika typer av jubliléer som tillfällen att åstadkomma något utöver det vanliga. Steinway firade sitt 50-årsjubliem 1903 med en flygel som skänktes till Vita Huset. Den amerikanska örnen bär upp flygeln, man ser de ursprungliga tretton staternas vapen och en målning av Thomas Wilmer Dewing på lockets insida.
Osannolika rokokoflyglar
Som jag nämnt tidigare finns det (förmögna) kunder som varken är nöjda med instrument som de traditionella flyglarna, eller former som hör till samtiden. För dem finns företaget Rococo Pianos, som med italienska hantverkare och den tyska fabrikanten Blüthner skapar flyglar som, enligt företagets hemsida “…will redefine your wildest dreams of what a piano can look like”.
I en bok om klaverinstrumentens utveckling, som jag för ögonblicket inte kan hitta, säger författaren ungefär: “en rokokoflygel är lika otänkbar som ett renässanslokomotiv”.
I firmans utbud av rokokoflyglar bär instrumenten namn som The Majestic, Le Grand Palais, The Palazzo, Le petit Trianon och The Rite of Bacchus, som ses nedan.
På hemsidan beskrivs denna flygel så här:
One glance at this wondrous creature of a piano and you can imagine Venetian Carnevale and yourself as immortal Bacchus, enjoying not only heavenly music at the piano but feasting on heavenly fruit.
Man kan tänka sig att det är här som oljemagnater, shejker och oligarker med stora lustjakter köper sina instrument.
En bild från Steinwayfabriken från 1925 visar flyglar med s-formade s.k. cabriole legs, som tillhör Queen Anne-stilen. När Steinway allmänt gick över till fyrkantiga ben vet jag inte, men en genomgång visar att man använde sig av ett tjugotal olika typer av ben. Steinway har sedan 1904 en fabrik i Hamburg, och tydligen är den till viss del oberoende; den svenske arkitekten Ivar Tengbom ritade 1966 en liten flygel för Hamburgfabriken, huvudsakligen vit, med svarta detaljer.
Art case pianos
Det förefaller som om Steinway hela tiden parallellt med sobra svarta konsertflyglar tillhandahåller vad de kallar “art case pianos”, skapade av fristående formgivare. Och de har också tillverkat instrument som vi kanske skulle betrakta som estetiska horrörer. En sådan var det s.k. Wave Piano, byggt för en utställning i St. Louis 1908, med ben som skulpturer och Niagarafallet målat på locket. När det förblev osålt, avlägsnade man dekoren och satte innanmätet i en vanlig möbel.
En av Steinways stora stoltheter är ett art case piano som bygger på ett förslag från 2012 av pianisten och konstnären Paul Wyse, att skapa en flygel som skulle basera sig på Musorgskijs Tavlor på en utställning. Resultatet, efter flera års arbete, är mer ett konstverk än ett instrument. Endast sex tavlor av de tio som Musorgskij beskriver har bevarats. Wyse låter en modern publik betrakta utställningen, där konstnären själv skapat tavlor som fattas, och några till – bl.a. Repins berömda porträtt av tonsättaren. Instrumentet, som fortfarande ägs av Steinway (är det ens tänkt att säljas?) står i Steinways valv.
Innovationer
Jag har här mest talat om instrumentens yttre. Men under de nästan tvåhundra åt som skildras här, har det ändå skett en del förändringar rent tekniskt. Kring 1850 blev till exempel korssträngningen standard.
Ungraren Paul von Jankò, matematiker, ingenjör och musiker, utvecklade 1892 en klaviatur som skulle vara ergonomiskt bättre för pianisten och underlätta spelet i olika tonarter. Men världen gick inte att övertyga. Mekaniken måste ha varit mycket komplicerad. Med digital teknik kanske tiden har kommit för idén.
Den tjeckiske tonsättaren Alois Haba hörde till de tonsättare som skrev mikrotonal musik, och för honom byggdes en kvartstonsflygel. Den har flera uppsättningar strängar, över varandra, och tre klaviaturer. Musiken – och kvartstonsflygeln – får nog sägas ha varit en återvändsgränd, även om Haba komponerade tre operor, och 16 stråkkvartetter, bland annat.
Den svenske gitarrbyggaren Georg Bolin konstruerad på 1950-talet en flygel, som bland annat hade en ställbar resonansbotten, men instrumentet hade svårt att hålla stämningen och blev ingen stor succé, trots att skivor med Inger Wikström och Sigurd Fredriksson spelats in på hans flyglar och Alexis Weissenberg spelat Stravinskijs Petrusjka i TV.
Daniel Barenboim imponerades av en nyrestaurerad flygel som ägts av Franz Liszt, byggd innan korssträngningen blev standard, och tack vare honom har den belgiske instrumentbyggaren Chris Maene en flygel med parallella strängar utvecklats. Flygeln, som bär Barenboims namn, presenterades 2015, och sedan dess spelar Barenboim bara på den.
Också den franske instrumentbyggaren Stephen Paulello har varit inne på tanken att parallella strängar låter bättre, och har konstruerat en sådan flygel, som dessutom har 102 tangenter i stället för de sedvanliga 88; klaviaturen är utvidgad både uppåt och nedåt. Detta tillför ju ingenting för äldre repertoar, men ger nya möjligheter för dagens tonsättare.
Redan vid slutet av 1800-talet var funderade man på ergonomivinsten med en svängd klaviatur och radiella tangenter; en sådan flygel finns på Musée des instruments de musique i Bryssel. Men det blev då inte någon framgång som fick efterföljd.
Men under sommaren 2022 har ett nytt projekt presenterats. Arkitekten Rafael Viñoly diskuterade idén om en svängd klaviatur med Daniel Barenboim och Martha Argerich, och fick sedan kontakt med Chris Maene, som ju konstruerat Barenboims flygel. Den tyska pianisten och forskaren Henriette Gärtner kom på den idealiska formen på bågen som klaviaturen skulle beskriva. I samarbete med bland andra pianister som Emanuel Ax, Daniel Barenboim, Kirill Gerstein och Stephen Hough kom man till den lösning som kunde presenteras den 19 juli 2022 på festivalen i Verbier i Schweiz. Flygeln utvecklas alltså ständigt!
Yamaha är utan tvekan ett av de främsta märkena. CF-serien är deras konsertflygelmodell, som lanserades 2010. Sedan dess har deras forsknings- och utvecklingsgrupp förberett nästa modell som presenterades i våras. Man går noggrant tillväga: 30 prototyper prövades av ca 100 pianister innan man kom fram till hur den flygeln skulle vara. Den nya modellen, CFX, presenteras i år, 120 år efter att Yamaha 1902 började tillverka flyglar. Man har ändrat och förfinat en rad detaljer, bland annat resonansbottnen och den gjutna ramen – nu lättare, med en ny legering – och mekaniken; man använder sig av tysk filt till hamrarna och tyska strängar. Det är förändringar som inte syns, men kanske hörs av den uppmärksamme och känns av pianisterna när det gäller möjligheterna till ett maximalt nyanserat spel. Och den är fortfarande förtroendeingivande svart och blank.
På ett annat område har ny teknik kommit in: forna tiders självspelande piano har återuppstått, med digital teknik. Yamaha har en serie, Enspire, med akustiska flyglar som är försedda med sensorer som registrerar hammare och pedal, med exakt de nyanser som spelas in, och genom servomotorer kan det som spelats in spelas upp. Det enda som visuellt skiljer en sådan flygel från andra är att den med en sladd är ansluten till elnätet.
Avslutningsvis kommer något mycket futuristiskt, från den stora kinesiska pianotillverkaren Pearl River Piano Group, med en historia om mer än 60 år; den ska vara världens största tillverkare av pianon. Två prestigeserier bär tyska namn, Kayserburg och Ritmüller. Det senare är namnet på en firma grundad 1795, som lever vidare i kineskisk tillverkning enligt europeiska traditioner.
2020 lanserade Pearl River en flygel i Kayserburgserien i en ytterligt futuristisk formgivning; den lånar både form och material från biltillverkning. Det som är det verkligt anmärkningsvärda är tillverkningssättet: möbeln är utskriven med 3D-skrivare, och tillverkad i polyester och kolfiber. Man kan inte säga annat än att flygeln, med sin mer än hundraåriga historia, ständigt utvecklas!
Göran Tegnér