Av Göran Tegnér
Den här bilden, “Au café Davidson” av Fritz von Dardel, finns på den sida som heter Stockholmskällan, där man finner texter och bilder från Stockholm “förr i tiden”. Det finns ingen kommentar till bilden utöver bildtexten, men den rymmer både Stockholmshistoria och operahistoria. För så vitt jag kan se så är det helt klart vad den föreställer.
Låt oss börja med konstnären. Fritz von Dardel tillhörde en adelssläkt som kom från Schweiz, och där föddes han 1817. Han var officer, och kom att vistas mycket vid hovet som adjutant åt kronprins Karl, sedermera Karl XV. Han var konstnärligt begåvad, och man kan säga att han var en samhällskrönikör från 1840-talet och framåt; vår kunskap om livet under 1800-talet skulle vara mycket fattigare utan honom.
Vad var då Davidsons kafé? Det låg vid Drottninggatan, på den tomt där nu Norra Latin ligger. År 1838 hade Svenska trädgårdsföreningen, bildad 1832, flyttat till en tomt vid Drottninggatan. Tomten hade sin kortsida mot Drottninggatan och sträckte sig ända ned till Klara sjö, ett område mellan Barnhusgatan och Olof Palmes gata. Där fick konditorn August Davidson 1837 tillåtelse att uppföra två låga träpaviljonger. Den södra blev färdig hösten 1838, och också den andra var till det yttre färdig. Mellan dem skulle enligt Aftonbladet anläggas gångar och blomsterparterrer.
I den södra paviljongen öppnade han tillsammans med brodern Wilhelm, också han konditor, ett elegant kafé med musikunderhållning. Från 1844 var det Wilhelm Davidson som ensam drev verksamheten. Han kom att bli en viktig musikentreprenör, och 1848 hade han 62 konserter av olika slag i Trädgårdsföreningen, både seriösa konserter i den norra paviljongen och folkligare utomhuskonserter i parken.
I mitten av juni 1848 ankom en grupp om sju italienska operasångare med båt till Stockholm. De tillhörde ett italienskt operasällskap som var verksamt vid Hofteatret i Köpenhamn. Det brukar sägas att dessa sångare var på turné i Sverige, eftersom man hade börjat med ett antal föreställningar i Sydsverige, men det var faktiskt inte samma sångare, utan av allt att döma hade dessa sångare inte löpande kontrakt med operan i Köpenhamn.
Mellan juli 1848 och juni 1849 framförde dessa sångare, “Det Italienska Operasällskapet”, som de kallade sig, på Mindre Teatern, en privat teater som låg vid Kungsträdgården, ungefär där Enskilda Bankens hus ligger, 12 italienska operor, av vilka 9 aldrig hade framförts i Sverige tidigare. En av de för Sverige nya operorna var Verdis “Ernani”, den första föreställningen av en Verdiopera i Sverige. En annan av dem var dessutom nyskriven, över ett svenskt tema, “Cristina di Svezia”, med musik av en av gruppens dirigenter, Jacopo Foroni, som sedan kom att bli en synnerligen uppskattad hovkapellmästare i Stockholm. Operasällskapet satte också upp en egen orkester, om sannolikt ca 30 musiker, och en kör på kanske 14–17 sångare.
Deras framgång var mycket stor, både sångteknik och utspel skilde sig från det som Stockholmspubliken var van vid. Man var också imponerad över hur man lyckades. Så här skriver Post och Inrikes Tidningar om “Ernani” 11.4. 1849:
”Hvarje kännare skall nästan förvånas, att se på en Theater med så inskränkta tillgångar uppfyllas alla de hufvudsakliga fordringar, som historiska kostymen och elegansen rimligen kunna äska, och detta med så ringa medel och inom den korta tid, som uppsättningen af nya stycken på denna Theater vanligen medger. Vi vilja blott nämna anordningen af Don Silvas fest-sal, med tvenne statues equestres, och tredje aktens slutscen, i Carl den stores graf […].”
Post och Inrikes Tidningar
Sångarna var den unga sopranen Rosina Penco, ledsagad av sin mamma. 1853 skulle hon komma att sjunga Leonora i uruppförandet av Verdis “Trubaduren”. Vidare tenoren Ettore Caggiati, barytonen Luigi della Santa och basbarytonen Giancarlo Casanova (som skulle komma att skriva libretton till “Cristina di Svezia”), basen Vincenzo Galli (som anges som sällskapets ledare) och till slut en sångare som i programmen kallas Signor Giuseppini. Sannolikt är han identisk med en sångare som blivit utskrattad i Köpenhamn, Giuseppe Galli.
Sällskapets stjärntenor, Francesco Ciaffei, kom litet senare, så i de första föreställningarna sjöng tenoren Ettore Caggiati.
Man började 3 juli med Donizettis “Don Pasquale”, följd efter en vecka av samme tonsättares “Lucia di Lammermoor”. Bara fem dagar senare gav man Donizettis “L’Elisir d’amore”, och efter två veckor hade man en ny premiär, Bellinis “Beatrice di Tenda”, och efter ytterligare tio dagar hade man en femte premiär, Rossinis “Il Barbiere di Seviglia”. En sjätte premiär hade man den 23 augusti, Verdis “Ernani”, alltså sex premiärer på ungefär sju veckor.
Alla föreställningarna togs väl emot av både press och publik.
Till saken hör att på Kungliga Teatern från december 1847 till april 1848, så hade Jenny Lind framträtt i 24 föreställningar av “Regementets dotter”, “Kärleksdrycken”, “Lucia di Lammermoor”, “Sömngångerskan”, “Norma” och “Barberaren i Sevilla”. Stockholmspubliken hade alltså Jenny Linds sång i tre av Operasällskapets operor i färskt minne.
Sällskapets sångare var populära, och under 1849 publicerades en portfölj med
porträttlitografier av C. Biron, som dels kunde köpas, dels användes av sångarna i marknadsföringen, som man senare gjorde med fotografier.
Detta måste vara bakgrunden till Dardels teckning vi sett. Och vilka är det då vi ser på Dardels bild?
T.h. karikatyr av Ciaffei som Ernesto i Don Pasquale av Georg Arsenius 1848. Scenkonstmuseet, Stockholm.
Sprätten som kurtiserar flickan bakom disken måste var Francesco Ciaffei, som hade en mycket framträdande näsa; hans sångarkollega Giancarlo Casanova kallar honom i brev Nasone, ända tills vänskapen så småningom dramatiskt sägs upp.
Ciaffei kom att stanna i Stockholm sedan “Det Italienska Operasällskapet” våren 1849 upplöstes. När han sommaren 1851 lämnar Sverige för England lämnar han kvar ett omfattande arkiv, bestående av kontrakt, brev, räkenskaper och dokument som rör hans konserter i Sverige, vilket gör att man under ett antal år kan följa honom. Dessutom ägde han personligen sällskapets noter, som också blev kvar.
Litografier av C. Biron, 1849. Kungliga biblioteket.
Återvänder vi till Dardels bild är det t.v. med största sannolikhet tonsättaren Jakob Axel Josephson, en viktig musikprofil i 1800-talets Sverige. De var mycket goda vänner.
T.h. Kabinettsfotografi – director musices Jacob Axel Josephson, 1860-tal. Fotograf: Josephson, Martin. Upplandsmuseet. https://digitaltmuseum.se. ID 0210111393767. Public domain.
Antagligen rörde sig Fritz von Dardel aldrig på stan utan sitt skissblock, och så har han senare gjort en mer definitiv bild av den skiss han kastat ner en dag på Davidsons kafé vid Drottninggatan. Och det var nog fortfarande vinter, herrarna är ordentligt påpälsade. För nog är det också basen Vincenzo Galli vi ser bakom disken, med handen på flickans axel, och den blonde Luigi della Santa med pälskrage, och till höger om honom tenoren Ettore Caggiati. Främmande fåglar som för lång tid kom att ge avtryck i de operabesökande Stockholmarnas sinnen.
Göran Tegner
Källor:
Fritz von Dardel, Wikipedia. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fritz_von_Dardel
Hallgren, K. 2007. Stockholms rum för musik under 1800-talets första hälft – mot ett offentligt musikliv. Byggnadshistorisk tidskrift, nr 54, 2007.
Schepelern, G. 1976. Italienarne paa Hofteatret I–II. København.
Tegnér, G. 2011. Ciaffei – en italiensk operasångare i svenska arkiv. Dokumenterat 43. https://musikverket.se/musikochteaterbiblioteket/arkiv/dokumenterat/#question-Dokumenteratnr432011
Tegnér, G. 2015. Stockholms konsertliv och Francesco Ciaffei. Dokumenterat 47. https://carkiv.musikverk.se/www/epublikationer/dokumenterat_47.pdf
Tegnér, G. 2015. Italienskt gästspel I Örebro 1850 – Francesco Ciaffei ger konsert. Aktstycket 2015. http://www.arkivcentrum.se/aktstycket/akt83.pdf
Tegnér, G. 2017. The first Swedish performance of a Verdi opera and the Italian
Opera Company in Stockholm, 1848–1849. In: Kauppala, Broman-Kananen, Hesselager, eds. Tracing operatic performances in the long nineteenth century. Helsinki 2017.