Av Göran Tegnér
Detta vackra porträtt från 1831, med fotografisk skärpa i detaljerna, föreställer enligt uppgift ”La Marquise Chasseloup-Laubat”. Porträttet målades av den franske historie- och porträttmålaren Joseph-Désiré Court (1798-1865). Trots att han målat detta utomordentliga porträtt, verkar han haft en rätt blygsam karriär; en omfångsrik fransk konsthistoria från 2009, om den franska 1800-talskonsten, ägnar honom inte ens en rad. I hans fina målning är det speciellt ett föremål som intresserar oss.
Om den vackra unga damen på porträttet vet man inte mycket. Enligt Musée des Beaux-Arts de Rouen i Rouen, som äger målningen, är hon sannolikt Marie Augustine Antoinette Le Boucher des Fontaines. Hon ska ha gift sig 1835 med Markisen Justin de Chasseloup-Laubat, som så småningom blev politiker. När tavlan målades 1831 var hon alltså fortfarande Marie Augustine Antoinette Le Boucher des Fontaines. Ingenting sägs om familjen, men familjenamnet låter ju ståtligt. Hennes födelseår är inte bekant, men hon verkar väl vara omkring 20 år.
Vi får förmoda att hon var av fin familj, och hade fått en uppfostran som anstår en ung dam av hennes klass. Hon avbildas i en elegant interiör. Hon är klädd i en klänning av vitt siden, som ganska vågat lämnar axlarna bara. Med sina stora puffärmar är klänningen typisk för 1830-talet. Puffärmarna är ju dessutom speciella, för utanpå dem sitter ärmar av vit tyll, som går ända ned till handlederna. Detta tycks vara högsta mode vid slutet av 1820-talet och början av 1830-talet.
Frisyren är mycket konstfull, också det typiskt för tiden, och hon bär inte bara örhängen och en lång kedja, vars länkar hör ihop med spännet utan också ett pannsmycke, också det typiskt för tiden. Men vad är det som är speciellt med det här porträttet?
Det som intresserar oss här med porträttet är det hon har liggande i knät. Det ser ut som en inbunden bok med guldsnitt, och på uppslaget vi ser upptas ena sidan av noter, den andra av ett målat landskap. Men det är inte någon vanlig bok. Vid den här tiden, omkring 1830, kunde man ännu inte trycka i färg – även om man börjad trycka noter med litografisk metod redan på 1700-talet. Det skulle dröja ännu några decennier, innan färglitografitekniken kom, som möjliggjorde t.ex. affischerna vi känner av Alfons Mucha och Henri de Toulouse-Lautrec från slutet av 1800-talet.
Det är alltså inte en tryckt bok. Det torde i stället vara det som många under 1800-talet hade, ett album som fungerade lite som en gästbok, och som rymde t.ex. dikter, musikstycken i noter eller teckningar, som vänner och bekanta skrivit åt albumets innehavare.
I det här fallet måste konstnären ha fått disponera albumet, och har väl fått ställa målningen upp-och-ned på staffliet. Han har lagt ned stor möda på att återge notskriften, som är i det närmaste musikaliskt korrekt. Det finns en antydan till skrift mellan notsystemen, och sannolikt är en första strof tänkt att vara inskriven där (men som sagt bara antydd – det finns gränser för hur små detaljer man kan återge), medan det väl är två ytterligare strofer som ska stå t.h. om noterna. Över noterna står ”Romance. Dédiee à Mlle D.***”.
”Romance” definieras i det ”Dictionnaire de la Musique”, som Jean-Jaques Rousseau skrev 1764 som ”En melodi på vilken man sjunger en liten dikt med samma namn (dvs. Romance), indelad i strofer, vars innehåll rör kärlek och ofta är tragiskt. Eftersom texten bör vara skriven i en stil som är enkel, rörande och lite gammaldags, så ska melodin motsvara ordens karaktär, inga ornament, inga manér, en ömsint melodi, naturlig, lantlig, och som framkallar sin effekt genom hur den är, oberoende av sättet man sjunger den på.”
I Leonard H. Höijers Musik-Lexikon från 1864, definieras begreppet så här, med fransk stavning: : ”en i lyrisk versart affattad och i romantisk anda hållen, enkel berättelse af svärmiskt innehåll, satt i musik för röst med ackomp.”
Den franska wikipediaartikeln berättar att romancen sjungs som solo, ackompanjerad av piano eller harpa eller annat instrument. ”Det finns också varianter med en motmelodi med flöjt, violoncell etc.” Och det är tydligen det vi ser i romancen som är avbildad på tavlan; den undre stämman går för lågt för att vara en andra sångstämma för sopran. Kanske är den tänkt för flöjt eller violin?
Den högra sidan på uppslaget visar en landskapsmålning, antagligen en akvarell. Sannolikt har en god vän till Marie målat den. Vid den här tiden, omkring 1830, hade franska målare börjat måla landskap utomhus, till skillnad från idealiserade landskap målade i ateljén.
En av pionjärerna inom friluftsmåleriet var Camille Corot (1796-1875), men jag vågar inte påstå att det är han som målat bilden i Maries album.
Men ett album som vi ser här var en viktig ägodel, så viktig att Marie valde att låta sig porträtteras med det. Porträtt kunde under 1700- och 1800-talet förses med detaljer som berättade något om den avporträtterade. Professionella musiker avbildas ofta med sitt instrument, men på så många porträtt håller man i ett instrument, att man förstår att det sågs som något positivt, något som uttryckte något mer än de fysiska dragen. Den som spelade ett instrument kunde avbildas med det, den som sjöng kunde hålla ett nothäfte.
Noterna kanske betydde att Marie sjungit just den avbildade sången, som kanske vid den här tidpunkten var populär.
Sådana här album var vanliga i högre kretsar, och i dem kan man hitta musikstycken som ibland komponerats av kända tonsättare. Det lär t.ex. finnas flera versioner av Schuberts oerhört populära Erlkönig, som skiljer sig från den version som blev tryckt. Schubert har skrivit ned musiken ur minnet.
Vem som har tonsatt romancen som var tillägnad Mademoiselle D*** vet vi inte – det fanns under 1700-talet och 1800-talet en enorm repertoar av musik av det här slaget – inte heller vem som skrivit ned den. Kanske tonsättaren själv, eller kanske den som brukade framföra den tillsammans med henne. Tydligen skickade i alla fall notbilden och målningen en signal till en dåtida betraktare – de behöver i verkligheten inte ens ha varit på samma uppslag!
Göran Tegnér