Av Nils-Göran Olve
Förr tänkte man direkt på Felix Mendelssohn om någon talade om en oktett för stråkar: fyra violiner och två vardera av viola och cello. Numera dyker även en senare oktett upp på konsertprogram och cd, ibland tillsammans med Mendelssohns: George Enescus.
Den här artikeln handlar om dessa två verk. Båda tonsättarna var i tonåren: Mendelssohn 16 år, Enescu 18–19. Säkert såg de stråkoktett som en utmaning och ett bevis på sin uppnådda skicklighet, för att utnyttja åtta likartade röster är svårare än vi som bara lyssnar kan förstå.
Låt oss först titta på data om verken, som på ett konsertprogram:
George Enescu (1881–1955)
Oktett för stråkar C-dur op. 7 (1900) (35–40 minuter)
- Très modéré
- Très fougueux
- Lentement
- Mouvement de valse bien rythmée
Felix Mendelssohn (1809–47)
Oktett för stråkar Ess-dur op. 20 (1825) (30–35 minuter)
- Allegro moderato con fuoco
- Andante
- Scherzo: Allegro leggierissimo
- Presto
Oktetterna är båda i fyra satser och ungefär lika långa. Båda har en snabb och en långsam sats omgivna av yttersatser, som i en symfoni. Mendelssohn låter scherzot komma efter den långsamma satsen vilket var det normala även om Beethoven hade brutit mot den regeln (som han gjorde med många regler). Sjuttiofem år senare när Enescu skrev sin var det lika vanligt att ta den häftigt uppbrusande (fougueux) satsen före den långsamma (lentement). Han låter sats 2–4 gå in i varandra, och första gången man hör hans oktett kanske man inte märker övergångarna.
Båda skrev sina verk när kammarmusik fortfarande mest verkligen framfördes ”på kammaren”, det vill säga i borgerliga hem där några var spelkunniga och bjöd in vänner och gästande proffsmusiker. Att få till åtta på tillräcklig nivå var nog inte lätt, för även om tredje och fjärde violinen kanske märks lite mindre så behöver alla vara skickliga.
Idag kan det röra sig om åtta kollegor ur en symfoniorkester som utlyser en oktettkonsert som eget utvecklingsarbete, eller en stråkkvartett som bjuder in en annan stråkkvartett eller fyra freelance-musiker. Det kan bli ett administrativt pusslande att få till repetitionsscheman och konserttider, för vi som ska lyssna har ofta först lyssnat via Youtube eller streamingtjänster och vet hur det ska låta!
De första verken för åtta stråkinstrument var tänkta för möten mellan två stråkkvartetter. Bland mer kända tonsättare brukar man framhålla Louis Spohr (1784–1859), tysk trots förnamnet, som uppfinnaren av ”dubbelkvartetter” där två stråkkvartetter samverkar. Den första skrev han 1823. 16-åringen Mendelssohns oktett kom två år senare. Men han gjorde på ett lite annat vis.
I partituret till Spohrs dubbelkvartett står kvartett nr 1 överst, med nr 2 nedanför. Mendelssohn och även Enescu har alla fyra fiolerna överst, sedan de två altfiolerna och nederst de två cellostämmorna. Det är också så båda skriver: närmast orkestralt, med teman som kastas mellan stämmorna oberoende av om det är den ena eller anda kvartettens musiker.
Spohrs dubbelkvartett trycktes samma år som Mendelssohn skrev sin oktett. Hade han hört Spohrs verk, eller just köpt noterna, när han fick sin idé om en ”äkta” oktett för enbart stråkar? Redan som trettonåring hade han besökt Spohr i Kassel. Det tycks ha varit året innan Spohr skrev sin första dubbelkvartett.
Mendelssohn anvisade att oktetten bör spelas i symfonisk stil med stor skillnad på forte och piano. Hans uppfinning fick få efterföljare. Som redan sagt är det ännu idag inte så vanligt att åtta stråkmusiker av rätt kaliber kan sammanstråla.
I Norden skrev Niels Gade, Ludvig Norman och Johan Svendsen stråkoktetter vid 1800-talets mitt, och från 1900-talet finns kortare stycken av Darius Milhaud, Dmitri Sjostakovitj och andra. Ännu i våra dagar är det bara Mendelssohns oktett som spelas tämligen ofta, och vi ska återkomma till förutsättningarna för hans tilltag.
Men här ska det först handla om den som George Enescu skrev precis vid förra sekelskiftet. Han var 19 när den blev klar, men lär ha arbetat med den i mer än ett år.
Enescu var Rumäniens största musikernamn genom tiderna och ett universalgeni inom musik: förutom tonsättare var han en av sin tids främsta violinister som turnerade internationellt och samtidigt en dirigent som ledde beundrade framföranden.
Mot slutet av hans liv hindrade reumatism och krokig ryggrad honom från att spela fiol offentligt. Då framträdde han även som pianist, ibland med någon fiolelev som han ville stödja. Alfred Cortot, den tidens ledande franske pianist, lär ha sagt att Enescu hade bättre pianoteknik än han själv. Inte undra på att många av tonsättaren Enescus verk aldrig blev fullbordade. Det bidrog nog också att han levde i en tid som var politiskt besvärlig för hans hemland och vistades mer i USA, Frankrike och andra länder än där.
Ännu sjuttio år efter hans död lanseras nya Enescuverk som kompletterats enligt hans skisser. Rumänsk rapsodi nr 1 är och förblir dock hans enda ”hit”. Den liknar knappast hans mer seriösa verk: operan Oidipus, fem symfonier, orkestersviter, tre fiolsonater och mycket annat. I dem eftersträvar han en syntes av all sin tids musik. De rumänska rötterna finns där och är viktiga, men redan som sjuårigt fiolunderbarn hade han från hemlandet rest till Wien där han blev den näst yngsta eleven någonsin vid konservatoriet.
Att en rumänsk gosse antogs, möjligen med romskt blod, ansågs märkligt. Han insöp miljön, fick spela för kejsaren som tioåring och träffade Brahms. Han studerade inte enbart violin och utvecklades raskt. När han var fjorton bestämde han och omgivningen att han borde komplettera med studier i Paris. Där blev Massenet och Fauré några av hans kompositionslärare. När han skrev sin oktett hade han nyligen avlagt examen och skulle inleda en flackande tillvaro som multimusikant. Paris där han levde sina sista år blev hans främsta bas: särskilt förr såg man oftast hans namn stavat på franska som Georges Enesco.
För många av sina kollegor framstod han som en generös mentor. Det vimlar av citat som verkar väldokumenterade. Cellisten Pablo Casals beskrev Enescu som ”det största fenomenet inom musik sedan Mozart”. Tonsättaren Vincent d’Indy påstod att om alla Beethovens verk råkade förstöras skulle Enescu kunna rekonstruera dem ur minnet. Säkert en överdrift, men det säger mycket!
Violinisten Yehudi Menuhin lärde känna Enescu när han själv var ett tonårigt underbarn och vänskapen fortsatte till Enescus död. ”Han gav mig ljuset som väglett hela min tillvaro.” De spelade in Bachs dubbelkonsert tillsammans på skiva, och Enescu dirigerade några av Menuhins tidigaste inspelningar med orkester.
Ofta var det musikern snarare än tonsättaren som hyllades. Verken har haft svårt att slå an, men varje gång nya inspelningar ges ut säger recensenterna att det äntligen är dags för ett genombrott. Nyligen gav till exempel DG ut en ny version av symfonierna.
Att han inte är mer ihågkommen som violinist – hans främsta identitet – beror på att han gjorde få inspelningar under sina bästa år mellan världskrigen. Efter 1945 var han drabbad av sjukdomar och det som finns från hans resterande tio år är mestadels på mindre skivmärken med dålig teknik eller live. Det finns Bach, Beethovens Kreutzersonat och egna verk både som violinist och pianist, och som dirigent finns han dokumenterad i Bach, Beethoven, Brahms och Tjajkovskij från London, Paris, New York och Moskva.
Trots bristerna finner jag allt jag har hört fascinerande. Till det hör 5½ timme intervjuer från fransk radio 1952 som min franska egentligen inte räcker till, men där Enescu med stor inlevelse berättar om sina rumänska rötter, åren i Wien och Paris och om sitt eget skapande. Inspelningarna är gjorda i hans bostad, och jag har läst hur han berövad sina rumänska tillgångar sina sista tio år fick flytta till allt mindre lägenheter och sälja av möbler. Under radiosamtalen illustrerar han ofta på sin fiol eller pianot.
Oktetten har i utgåvan från 1950 ett förord av tonsättaren. Där kallar han verket cykliskt och framhåller att det visserligen på klassiskt vis består av fyra tydliga satser, men att dessa tillsammans även motsvarar en mycket utvidgad förstasats i en symfoni. Där följer de på varandra enligt reglerna för hur en sådan sats bör byggas. Enescu råder till att inte lägga för stor vikt vid kontrapunktfinesser utan betona det tematiska och melodiska. Han har inga invändningar mot att verket framförs orkestralt, men då måste vissa sångbara ställen ändå spelas som solon.
De fyra satserna är som sagt de normala, men tempoangivelserna ovan gör inte rättvisa åt de många skiften som sker inom varje sats. Efter ungefär tolv minuter sker ett kort uppehåll, annars går satserna över i varandra. Alla musikerna är i elden mest hela tiden som delar i en komplex väv av stämmor.
Enescu lär ha arbetat av och till med oktetten i mer än ett år. Vi kan läsa citat där han säger han att hans oro för att få till ett hållbart resultat varit lika stor som om han varit en ingenjör som konstruerar en hängbro med ett stort spann.
Oktetten ger verkligen intryck av en intrikat konstruktion med sitt myller av samverkande stämmor. Den brukar räknas som Enescus tidigaste mogna verk. Colonneorkestern repeterade den men fann den alltför svår, så det dröjde innan den trycktes och fick sin premiär. Vid det första framförandet 1909 var det två stråkkvartetter som slagit sig samman och enligt en uppgift dirigerade Enescu som nu hunnit bli 28. Tydligen krävde musiken en samordnande ledare.
Vi har sett hur Casals jämförde Enescu med Mozart, som väl annars brukar anses vara den som vid yngst ålder skrev märklig musik. Felix Mendelssohn var inte mycket äldre.
Man brukar framhålla uvertyren till En midsommarnattsdröm som han skrev som 17-åring. Men stråkoktetten är alltså ett år tidigare.
Den unge Felix hade visserligen unika förutsättningar, även bortsett från den begåvning som han för övrigt delade med sin syster Fanny vars långt mindre produktion vi har börjat höra mera av på senare år. Familjen var rik med starka kulturintressen. Miljön i Berlin var inspirerande då staden och nationen var på väg uppåt.
Efter de omtumlande Napoleonåren rådde en tidsanda som visserligen rymde politisk repression men också en känsla av konstnärligt nytänkande i skarven mellan klassicism och romantik, och för dem som hade råd var resor till alla Europas länder nu möjliga. Inte minst hade Felix och Fanny goda lärare. Familjen var aktad och Felix judiska börd verkar just där och då inte ha legat honom särskilt i fatet; möjligen gav den honom incitament och sociala kontakter som gjorde framåtanda och nyskapande självklara? I hans barndom hade familjen konverterat till kristendom, och därefter skrevs familjenamnet Mendelssohn Bartholdy.
Jag läser några av 16-åringen Felix brev vid tiden för oktetten och häpnar över hans reflektioner över konst, musik och samtid och över hans fantasifulla formuleringar. På sin lärare Zelters inrådan skickar han ett underdånigt brev till excellensen Goethe och bifogar ”ett svagt försök av en svag elev”.
Nyligen har den åtta år äldre Adolf Fredrik Lindblad besökt Berlin och bott några dagar hemma hos Mendelssohns. Till sin nye svenska vän skriver han kamratligt om vikten av att ta ställning till olika musikaliska verk. Först glömmer han att de lagt bort titlarna och använder Sie som tilltal, men sedan rättar han sig och det blir Du i resten av det rätt långa brevet. Han lägger till med en asterisk från det första ”Sie” ”Ska ju stå Du”!
Till släkten rapporterar han om sitt första Parisbesök där hans h-moll-kvartett spelats ”på det allra skändligaste sätt” för Cherubini som ändå talat vänligt om den. Chefen för Pariskonservatoriet hade aldrig nedlåtit sig till att tala med unga musiker. Men om Mendelssohn hade han sagt ”Pojken är rik, han kommer att lyckas. Men han slösar och använder för mycket tyg i sin kostym.” Det har tolkats som att han borde vara mer sparsmakad med sina musikaliska idéer – de kunde räcka för fler verk.
Varannan söndagsmorgon musicerades det med gäster, och när oktetten blev klar i oktober 1825 hade familjen nyligen flyttat till ett större hus med en vacker trädgård på Leipziger Strasse 3. Oktetten är dedicerad till Eduard Rietz, hans vän och fiollärare. Han fick partituret på sin 23-årsdag och gengäldade genom att skriva rent stämmorna. Knappt tre veckor senare skrev Zelter till Goethe om en oktett ”full av liv”.
Mendelssohn spelade i första hand piano, men några gånger senare i livet medverkade han på altfiol när oktetten framfördes. Så var det i Leipzig 1843 när han och Gade var violasterna. Säkert fick Gade då idén att skriva en egen oktett.
Likt Enescus oktett är Mendelssohns alltså i fyra satser, ungefär som en symfoni, men här är det pauser mellan satserna. Eftersom Mendelssohns musik ligger nära klassicismen är den inte lika polyfon som Enescus och lättare för förstagångslyssnaren att orientera sig i. Det berömda scherzot kommer efter den långsamma satsen. Det har liknats vid en dans av älvor, men Felix syster Fanny talade om att ta fram kvastskaftet för en flygtur.
Liksom med Enescus oktett har det hänt att Mendelssohns spelats för större besättning. Eventuellt lägger man då till en kontrabas, men i huvudsak innebär bearbetningen att man låter en liten stråkorkester spela det som annars är solostämmor. Numera är detta ovanligt. Mendelssohn gjorde dock själv en orkesterbearbetning av scherzosatsen där han lade till blåsare. Den använde han som alternativ sats i sin första symfoni. Men originalet för stråkoktett är bäst.
Vill man höra båda oktetterna på samma skiva har de sammanslagna Gringolts- och Meta4-kvartetterna på Bis gott rykte. Lyssnar du via datorn finns många versioner av den ena eller andra, särskilt förstås Mendelssohn, men välkända musiker som Vilde Frang och Janine Jansen har också gjort var sin version av Enescus kvartett med välkvalificerade vänner. De går att lyssna på gratis via Youtube.
De senaste 15–20 åren har allt fler musiker fått upp ögonen för Enescus oktett. För konsertpubliken är den nog fortfarande lika okänd som de få andra större verk för stråkoktett som jag nämnde inledningsvis. Det verkar dock som om den dyker upp allt oftare både live och inspelad, och att kombinera den med Mendelssohns när man ändå har åtta bra musiker samlade fungerar utmärkt.
Som vi har sett är de både lika och olika. En föreningslänk mellan dem som kanske inte hörs men är tänkvärd är att båda tonsättarna var så unga: mellan 16 och 19. Båda oktetterna är översvallande entusiastisk musik med stor teknisk behärskning av mediet, de åtta stråkarna. Var hittar vi sådant bland dagens tonåringar?
Nils-Göran Olve
| En tidigare version av denna artikel skrevs som programtext till konserten ”Septemberoktetter” som hölls hos KVAH – Kammarmusikens vänner i Allhelgonakyrkan i Stockholm den 21 september 2024. Där spelades såväl Mendelssohns som Enescus oktett. Läs mer om konserten. Framförandet av George Enescus oktett gjordes möjligt genom stöd från Nils-Göran Olves stiftelse. AH |
George Enescus stråkoktett på Youtube
Felix Mendelsssohns stråkoktett på Youtube
Fler artiklar av Nils-Göran Olve på vivaopera
| Den svenske kompositören Anders Nilsson skrev 2018 en stråkoktett på initiativ från Ingrid och Per Welins stråkinstrumentfond och Svenska stråklärarförbundet. Den uruppfördes i oktober 2023 i Grünewaldsalen, på en konsert i samband med en konferens anordnad av Svenska stråklärarförbundet. Stråkoktetten är i fyra satser (varav de två sista spelas i direkt följd) med en speltid på 28 min. Mer information om Anders Nilssons musik finns på hans webbplats: www.andersnilssoncomposer.com. Där kan du även höra en midiversion av hans stråkoktett: andersnilssoncomposer.com/String_Octet.mp3 AH |