Av Göran Tegnér
Att libretti till operor och operetter kan innehålla passager och attityder som är typiska för sin tid, men kanske inte accepteras av alla i dag är ingen nyhet. I Tyskland har man nu tagit ett stort grepp om problemet. Ett projekt med ett antal specialister på musik, mångfald, sensitivitet etc. i Nordrhein-Westfalen har i början av 2024 startat och redan, som första resultat, presenterat en icke kränkande version av Trollflöjten.
På projektets hemsida Critical Classics. http//criticalclassics.org, som har parollen ”An opera without victims”, finns nu en version av Trollflöjten, befriad från allt som kan störa, på Internet.
Man har alltså bildat en projektgrupp om 14 personer (6 kvinnor, 8 män), som har bearbetat Trollflöjtens libretto vad avser ett icke diskriminerande språk. Men man har, som jag ska visa, gått väldigt mycket längre än så.
Projektledare och initiativtagare är Berthold Schneider, som enligt uppgifter på nätet främst arbetat som dramaturg. Till sin hjälp har han haft en mångfaldsspecialist, en ”sensitivity reader”, en dramaturg, en författare (främst av barnböcker), en musikalisk rådgivare (en kvinnlig dirigent, som dirigerar Trollflöjten på Staatsoper i Wien och på The Royal Opera House i London), två rådgivare i regi-frågor, två rådgivare i sång, en publikationsrådgivare, samt ytterligare en dramaturg och en projektledare och dessutom en grupp personer som på olika sätt varit behjälpliga i arbetet.
Man har stöd från Landesmusikrat Nordrhein-Westfalen, en paraplyorganisation för alla enskilda personer och institutioner som driver Nordrhein-Westfalens musikliv.
Nu föreligger Trollflöjten alltså på nätet i en version med libretto både i originalversion och i en version med förändringar markerade och motiverade, dessutom finns ett klaverutdrag med den nya versionens text införd. Texten bygger på den librettoversion som föreligger i Bärenreiters Neue Mozart Ausgabe (NMA), som publicerades 1970, klaverutdraget utgår från Kurt Soldans version, som utgivits av Edition Peters ca 1960.
Materialet, dvs. inledning, libretto i förändrad och kommenterad version och klaverutdrag, kan laddas ner från såväl International music score library projekt (IMSLP), projektets hemsida och ytterligare några tyska hemsidor.
I kommentarens förord slår man fast att ”våra måttstockar när det gäller ett icke diskriminerande förhållningssätt och icke diskriminerande språk förändrar sig med en hittills aldrig skådad dynamik”, och övergår till att exemplifiera detta med att nämna de barnböcker av Astrid Lindgren, Roald Dahl och Michael Ende som kritiserats. Motståndet mot detta benämns ”toxisk nostalgi”. Tonläget är högt.
Man framhåller att det är ”ett centralt problem i modern uppförandepraxis att man helt enkelt utesluter problematiskt innehåll i texten eller i karakteriseringen av en rollfigur utan att ersätta det, vilket resulterar i en sorts cancel-kultur, som inte gör vare sig upphovsmännens intentioner eller verken rättvisa.” Därför har man för denna utgåva samlat en projektgrupp med de kompetenser som nämnts ovan, ”för att närma sig de fall av rasism, sexism, exotism m etc. som man möter i Trollflöjten, för att oberoende av sammanhangen i en enskild uppsättning finna lösningar”.
Vidare säger man i kommentaren så här: ”Den kvinnofientlighet och sexism som librettot innehåller visade sig på samma sätt svår. Hur kan man förändra ett stycke, som bygger på motsats som dag och natt mellan man och kvinna, när en sexism, baserad på könsbinäritet är inbyggd? Svaret på denna fråga är ytterst komplext och för till en mängd mindre och större ingrepp, som tillsammans har som mål att stärka de kvinnliga rollfigurernas och ’den andres’ ställning.” Här liknar det en grundkurs i feministisk teori.
Projektet har inte till uppgift att skapa en spelversion, utan snarare att för regissörer, dirigenter och sångare erbjuda ett alternativt textunderlag för deras tolkning, för såväl moderna som historiska uppsättningar. Rent allmänt har det handlat om att ta ställning till de många textställen som man anser uppvisar generaliseringar och en omedveten kvinnofientlighet. Man framhåller att texten innehåller många förklenande omdömen yttrade av män om kvinnor, men ytterst få av kvinnor om män. Den föreliggande utgåvan strävar, genom ett antal, som man säger, ”mindre” ändringar, efter att utjämna detta förhållande.
Man ger sig in på de enskilda rollfigurerna och ändrar på deras karaktär. Det största problemet är Monostatos, Sarastros elake och hämndlystne svarte slav. Här gällde det att ersätta den rasistiska karakteriseringen av Monostatos med en trovärdig konflikt av annat slag. Naturligtvis ville man inte ersätta en diskriminering med en annan, och därför har man inte försett honom med ett lyte eller givit honom ett utseende som strider mot normala skönhetsnormer. Här har Monostatos i stället blivit en utomäktenskaplig son till Sarastro med en slavinna.
Så här beskrivs den förändrade identiteten i kommentaren till utgåvan: ”Då Sarastro är av en mycket konservativ natur, förvägrar han Monostatos hans naturliga plats som hans efterträdare. På det viset skapas en berättelse om aristokratisk manlig arvsrätt, som ger Monostatos en helt annan samhällsställning.
När Monostatos gör närmanden till Pamina, verkar det från hans synpunkt berättigat, det ligger kanske rentav nära till hands: han är ’till hälften prins’, och en förening mellan de båda kunde kanske till och med förena de båda kungarikena som låg i strid med varandra. I den här konstellationen kan namnet ’Monostatos’ – den ensamstående – behållas, eftersom stigmatiseringen tydligt beror på Sarastros orättfärdiga vägran att erkänna Monostatos som sin son. Det är ingen dålig upprättelse man ger Monostatos!
Några exempel: Pamina berättar för Sarastro att Monostatos gjort närmanden. I originalversionen: ”Den onde moren krävde kärlek”, vilket blir (på tyska) ”Dein böser knecht… ” (ett ord för tjänare). Och längre fram: den inställsamme Monostatos säger i talad dialog till Sarastro i originalversionen: ”Din slav ligger för dina fötter”. Detta ändras till: ”Din tjänare ligger för dina fötter”, med kommentaren att eftersom Monostatos är Sarastros illegitime son, kan han inte kalla sig själv ”slav” här.
Monostatos är något av en incelman. I andra akten filosoferar han över att alla andra får känna kärlekens fröjder, men inte han, för en svarting (ein Schwarzer) är ful. Det ändras här till bastard.
2. Pamina, kostymteckning av Winckelmann (ej antikkännaren Johann Joachim Winckelmann) för en föreställning på Kindertheater i Wien, 1800-talets mitt.
Pamina har sedesamt sänkt blick, som projektgruppen inte skulle ha gillat.
Pamina har projektgruppen ägnat särskild omsorg: ”I originalet framställs Pamina, framförallt i första akten fram till finalen i stor utsträckning som objekt och inte som ett självbestämmande subjekt. Särskilt tydligt blir det när hon först framträder, som fånge, utlämnad till Monostatos. Inte heller i den följande scenen, som är starkt präglad av klichéer om kvinnlig romantik, finner man något av den andra aktens starka Pamina. Det var tydligen inte författarnas avsikt att visa hennes karaktärsutveckling, för i första aktens final, i scenen med Sarastro, upplever vi henne plötsligt som en självmedveten kvinna”.
För att framställa Pamina som starkare, har hon i den nya versionen tilldelats en ny aria, som skall vara en motsvarighet till Taminos ”Dies Bildnis ist bezaubernd schön”. Och man låter Papageno visa henne ”ein Bildnis”, ett miniatyrporträtt av Tamino, som han överlämnar med orden: ”Också han gav mig sitt porträtt som jag skulle ha med mig”.
Man lägger in konsert-arian ”Nehmt meinen Dank” (KV 383 ), skriven 1782 för sopranen Aloysia Weber, Mozarts svägerska, försedd med helt ny text, som uttrycker hennes kärlek till Tamino.
Pamina får inte vara för ljuv; när Sarastro i början av andra akten säger ”Åt Pamina, den ljuva, dygdiga flickan…” ändras det till … ”Pamina, den kloka, dygdiga…” , med kommentaren ”att använda adjektivet ljuv (i olika librettoversioner sanft eller hold, med ungefär samma innebörd) för att beskriva en ung kvinna är en sexistisk stereotyp för unga kvinnor”.
Pamina är svärmisk, och säger att hon gärna hör ordet ”kärlek”. Detta kommenteras så här: ”Pamina framställs stereotypt som överromantisk, eftersom hon tycker om allt som har att göra med ’kärlek’. Det är sexistiskt, särskilt som ingen man framställs på liknande sätt i operan”.
Nattens Drottning framställs som operans riktiga skurk, som ju sätter en dolk i Paminas hand för att hon ska mörda Sarastro. När Sarastro i originaltexten säger att Nattens drottning utskämd ska återvända till sin borg, reagerar Pamina inte. Men i den nya versionen står Pamina upp för sin mor med en ny replik: ”Jag kommer aldrig gå med på att min mor ska bli så förnedrad! Drottningen hade rätt till Den Sjufaldiga solkretsen. Hon kommer aldrig finna ro, så länge den här oförrätten består!”
Förutom att man koncentrerat sig på Paminas och Monostatos karaktärer för att förändra dem, så har man ett antal ord, begrepp och detaljer i handlingen som enligt projektgruppen fordrar åtgärd.
De tre damerna, som uppenbarar sig i operans inledning, blir meddetsamma tagna av Taminos skönhet och förälskade i honom. I en kommentar till detta sägs: ”de tre damerna framställs på ett klichéartat sätt som grälsjuka, avundsjuka och enfaldigt förälskade”. Därför ändras några rader i deras terzett så att de reflekterar över sin reaktion, och behärskat tar farväl av honom.
Två ord som ofta förekommer är ”Weib” och diminutivformen ”Weibchen”. Medan det på Mozarts tid rätt och slätt betydde kvinna har det i dag en starkt nedsättande innebörd. Det har hanterats på olika sätt i den nya versionen, vanligen genom att ersättas med Frau. Tamino säger t.ex. om Nattens drottning ”Sie ist ein Weib, hat Weibersinn”, vilket väl ska tolkas som ursäkt för hennes beteende, kvinnor är impulsiva.
Diminutivformen ”Weibchen” är mer komplicerad. Norstedts Ordbok ger för Weibchen endast hona, ett begrepp som ju hör hemma i djurvärlden. På Mozarts tid hade det kvar sin betydelse av också ”liten kvinna”, och Papageno kallar Papagena i en aria ömsint för ”Weibchen, Täubchen”, lilla duva. Nu hör det ju till saken att Papageno är en sorts naturvarelse – den oerhört populäre Emanuel Schikaneder, som var direktör för teatern och både skrivit libretton och kreerade rollen som Papageno 1791 är avbildad i en sorts fågeldräkt, och vi ser det också i bild 1.
I en scenanvisning (dock ej i den sannolikt rentvättade Mozartutgåvan NMA) står att han bär en ”Mantel aus Federn gehüllt”, en mantel täckt av fjädrar – och Papageno blir ju lovad en kvinna som skulle se ut precis som han. Och de har ju i flera teckningar från tiden en sorts overaller med fjädrar. Så kanske är det i texten fråga om en lek med båda betydelserna ”hona” och ”liten fru” (förslag av professor Charlotta Seiler Brylla).
Men innan det är tal om Papagena så fantiserar han om att hitta en flicka, och när han gjort det ska han vagga henne som ett barn. Men en kommentar tillrättavisar: att tala om en kvinna som ett barn är sexistiskt, och man föreslår en annan, icke diskriminerande formulering.
När Papagena första gången visar sig, i andra akten, är det i skepnad av en gammal gumma, och det ger upphov till en rolig dialog. Så icke i den nya versionen, för att originalet uttrycker ålderism. Så där det i den ursprungliga scenanvisningen står ”ein hässliches altes Weib” dvs. en ful gammal kvinna, står det i stället ”eine selbstbewusste Frau”, dvs en självmedveten kvinna.
Stället kommenteras så här: ”eftersom Papageno inte kan hantera starkare kvinnor, så är det tydligt att de två inte kan bli ett par. Den ursprungliga hierarkin där Papageno = attraktiv ung man, som är överlägsen en gammal oattraktiv kvinna blir genom dialogen den omvända: naturbarnet Papageno är i alla avseenden underlägsen den självmedvetna, bildade kvinnan”. Man föreställer sig en medelålders kvinna i skräddarsydd dräkt, knytblus och systerskor.
T.h. Papagena i sin fågelkostym, färgravyr från 1793, som såldes hos I.B. Klein i Leipzig – kanske en bokhandel.
Papageno och Pamina har en duett, ”Bei Männern, welche liebe fühlen”, som prisar kärleken mellan man och kvinna. Här kan man ju då inte, som redan sagts, använda ordet ”Weib” utan det blir ”Frau”. Så där de tidigare i duetten sjungit ”Weib und Mann”, blir det nu i stället ”Mann und Frau”.
Men inte nog med det. I kommentaren sägs att ”här finns det en möjlighet att uttrycka ett modernt perspektiv bortom en heterosexuell innebörd av partnerskap genom att fritt leka med orden ”Mann” och ”Frau”. Så där man sjungit ”Mann und Weib und Weib und Mann” föreslås istället ”Mann und Mann und Frau und Frau…”.
Alla ord som förknippar mannen med särskilda egenskaper ändras. Där de tre pojkarna tillhåller Tamino att vara männlich, manlig, skriver man i stället mutig, modig, med kommentaren: ”här likställs ’manlig’ stereotypt med fysiskt och mentalt stark”; man föreslår ett könsneutralt uttryck.
När Tamino och Papageno upplever faror i prövningarna, säger Tamino åt honom att vara en man, men med hänvisning till kommentaren ovan föreslås i stället ”stark som ett lejon”. Men Papageno är fortfarande rädd och önskar att han var en flicka; det får han givetvis inte säga, utan han önskar i stället att han var en hare. När han återigen, längre fram, uppmanas att var en man, tillhålls han istället att vara ståndaktig.
På ett ställe, där Nattens Drottning talar om de invigda, vädrar kommenterarna morgonluft: ”Här finns ett tillfälle att kompensera för librettots obalans när det gäller generaliserande anmärkningar om det motsatta könet”, och man låter Nattens Drottning säga: ”De Invigda, som känner sig upphöjda bara för att de är män?”
När den Andre Prästen och Talaren varnar för kvinnors lömskhet, ändras det i texten så att det riktas specifikt mot Nattens drottning.
Mycket betraktas som sexism. När Papageno förhör sig om den flicka som utlovats, som ska se ut precis som han, undrar han om hon är ung, och den Andre Prästen försäkrar honom att hon är både ung och vacker. Detta kommenteras: ”Papagenos fixering vid den tänkbara partnerns ungdom är en form av ålderism kopplad med sexism… Papagenos fixering vid Papagenas ålder i originalet ersätts med en önskan att få en icke dominerande partner”.
Mozart och Schikaneder lät Trollflöjten utspelas i Egypten, ett land som beskrevs redan av romerska historiker som Herodotos och Strabo, och även om den moderna egyptologin tog sin början först efter Trollflöjtens tillkomst, var Egypten och dess historia ett allmänt begrepp. Givetvis kan man även i dag låta operan utspelas i Egypten.
Här har projektgruppen en varnande kommentar: ”Att avbilda andra kulturer – också som fond till en saga – kan lätt leda till kulturell appropriering, exotisering och stereotypt återgivande av ’den andre’. Det kräver interkulturell sensitivitet och expertis. Om man [vid en uppsättning] planerar att förlägga handlingen till Egypten eller planerar att alludera på Egypten, måste man för allt i världen konsultera en mångfaldsexpert”.
Trollflöjten är ett sångspel, en genre som uppstod i Wien mot slutet av 1700-talet, och då betecknades som ”Wiener Kasperl- und Zauberoper”; det var en mycket folklig teaterform. Sagokaraktären illustreras i bild 1, där Sarastro gör sin entré i en vagn dragen av sex lejon – något som fortfarande föreskrivs i scenanvisningen för scen 18 i första akten.
Denna saga har alltså granskats enligt framför allt en strängt feministisk måttstock, och totalt humorlöst¸ och man tycker sig ha rätt att göra de ingrepp vi har sett att man föreslår. Visserligen säger projektgruppen att en regissör inte behöver följa alla förslag, man kan också göra egna ändringar, men det är ju tydligt i vilken anda de ska göras.
Det är en text som skrevs för ca 230 år sedan. Kan man verkligen inte överlåta åt en publik att själv förhålla sig till texten?
Å ena sidan omyndigförklarar man publiken, å andra sidan förvanskar man verket.
Projektgruppen har sagt att man härnäst kommer att ta itu med Johannespassionen, Carmen och Madam Butterfly. Vid en genomläsning av Johannespassionens text har jag svårt hitta något som skulle kunna vara stötande. Kommer man att ändra i bibeltexterna? Dödsstraff är ju inte acceptabelt, men korsfästelsen kanske kommer att behållas som ett exempel på otrevliga manliga påfund. Kommer de romska smugglarna i Carmen att vara entreprenörer som sysslar med gränshandel?
Man vill gärna tro att detta är ett skämt, men så är det inte. Personerna i projektgruppen är välkända och välmeriterade specialister inom sina områden. Jag vill också betona att även om detta är ett lokalt projekt, så är Nordrhein-Westfalen en delstat med 18 miljoner invånare och operahus eller teatrar där man också spelar opera i åtminstone nio städer. Men jag har svårt att tro att projektet kommer att väcka någon större genklang i operavärlden.
Göran Tegnér
Jag tackar professor Charlotta Seiler Brylla, Stockholms universitet, för ett klarläggande av den förändrade innebörd orden Weib och Weibchen fått sedan 1700-talet.
Nils-Göran Olve tog i juni 2023 upp en liknande problematik i en artikel på vivaopera.se med rubriken ”Varför Butterfly ändå spelas”.