Av Nils-Göran Olve
Artikeln publicerades första gång i september 2013 i OV-Revyn, medlemstidning för OperaVännerna vid Kungliga Operan.
Tolkningsmöjligheterna när det gäller Parsifal är många, samtidigt som verket är så krävande att framföra att få städer förunnas mer än en uppsättning vart tjugonde år eller så – med risk att varje generation operabesökare får en ensidig bild av verket.
Därför var det bra när både Karlstad och Göteborg gav Parsifal på två helt olika vis med någon månads mellanrum 2007, och vi var inte så få som passade på att se båda. I Malmö och Köpenhamn kunde man se två uppsättningar samtidigt våren 2012. Stockholmsoperans senaste uppsättning kom 1995 och gavs sista gången 2003, och nu är det dags igen.
Fem uppsättningar på drygt sex år inom bekvämt resavstånd, och med många svenska artister, det är ett gott betyg på svensk Wagner-kompetens. Verket är krävande för de medverkande, men det är det sannerligen också för publiken så det är väl mest tillresande som utsätter sig för dess fem-sex timmar två dagar i följd, som man kunde i Malmö och Köpenhamn i fjor. Då tänker jag mindre på mental koncentration och kroppslig stelhet, utan snarare på förmågan att ta in vad Wagner och produktionsansvariga – regissör, scenograf och dirigent – menar med sin Parsifal. I synnerhet sätter i vår tid regissören sin prägel, för Wagners operor är idédramer och modet föreskriver att varje produktion ska ”ha ett koncept” – lyfta fram någon aspekt på verket, helst nytt, gärna utmanande och kanske skandalframkallande.
Samtidigt som de flesta uppsättningar eftersträvar verktrohet vad gäller det publiken hör så handskas man mycket fritt med det vi ser. Ett skäl i fallet Parsifal är att verket är en kökkenmödding av associationer i alla riktningar, för den som börjar fundera på signaler och innebörder. Jag har alltid känt mig förlamad av dåligt samvete och trötthet inför den omfattande litteraturen om Wagners filosofiska rötter, och därför vet jag inte mycket om dem. I Parsifal hittar jag en rad möjligheter:
Civilisationskamp
Det västerländska samhället så som många oreflekterat såg det i Wagners samtid: byggt på antik grund (templet), auktoritärt (kungadyrkan), med legitimiteten i det förgångna (Titurel) snarare än samtida kraft och styrka. Det främmande (välska eller muselmanska), tydliggjort med den spanska medeltidens Monsalvat, är väl tänkt att motsvara samma lockande hot mot den germanska civilisationen som i Mästersångarna – något som vi bör lära av och inte avvisa?
Kotterier
Hur organisationer för med sig att grupper bildas, som innesluter och utesluter. Ratade ledare (Klingsor) tvingas bort och söker sig till motståndarlägret. Inte sällan är de överambitiösa och beredda till vad som helst för att få makt. Men från början är deras ambition god, i detta fall att förändra gruppens ofruktbara liv. Wagners flykt från Dresden 1848 skapade samma utanförskap. Även Parsifal stöts bort, men av ett djupare skäl: han är inte färdig för värvet ännu. Kanske Wagner 30 år efteråt recenserade sin egen revolutionsmedverkan så?
Manligt/kvinnligt
1800-talets mansvälde renodlas i Gralskretsen. Kvinnan kan försöka bidra och tas emot rätt vänligt, men man väntar sig inte att hennes försök att bistå ska hjälpa. Det avser för övrigt omvårdnad, den klassiskt kvinnliga uppgiften! Det jag med åren fått svårast för i Parsifal är varför inte kvinnorna ansluter sig på slutet – upphör att vara ideell princip och blir till en del i det nya samhället. Vissa regissörer har låtit dem göra det, och det är för mig inte bara modernt korrekt utan en logisk följd av de tre akternas utveckling.
Hjältesagor och vägen till mognad
I det friare samhället utanför står Kundry också för det sexuella som blir problematiskt för Parsifal. Han måste få sin blick öppnad och därmed är vi på nästa spår: hjältesagor och vägen till mognad. Det eviga mönstret: ut i världen och vinn andra erfarenheter, först därefter kan du skapa syntes och förändring. I Parsifal sker det också genom att kvinnans erfarenheter tas till vara, men nu genom att tjäna och inte utmana den återvändande hjälten.
Religion
(Ej nödvändigtvis kristendom). Parsifal är utvald och väljer efter irrfärderna att utöva sitt kall som gralskung. Även Kundry har irrat och blivit ett slags kvinnlig hjälte, men kvinnans roll är underordnad. Hon sjunker samman “entseelt” på slutet – betyder det att hennes kvinnlighet i fortsättningen ska genomsyra det nya, goda samhället?
Vandrande juden/flygande holländaren
Den som saknar ideell grund för sitt liv kommer evigt att irra med sina fragmenterade erfarenheter. Hon – i operan Kundry – kan vara nyttig men även farlig för andra, intill den dag när man förstår helheten. På vägen träffar Kundry säkert fler än Parsifal som gör henne svartsjuk, inte sexuellt utan på hans klarhet – det mål och mening i livet som hon själv förstår sig sakna.
Tolkningarna kan bli lika många som åskådarna till dramat. Wagner kallade Parsifal ”scenvigningsfestspel” och lyckades få Bayreuth-monopol på att uppföra det dess första trettio år. I det ligger en tanke om teaterns heliga uppdrag i samhället, och att publiken bör söka sig till den med full uppmärksamhet – inte som ytlig underhållning efter arbetsdagen.
På ett svårförklarligt sätt så är det musiken som bidrar till uppfattningen ovan, genom dess betoningar och allusioner. Den understryker vad som är huvud- och bispår. Föreställningen i Karlstads domkyrka hör till de bästa versioner jag upplevt, genom att dess regissör Wilhelm Carlsson inte skrev oss något på näsan utan redovisade verket i en miljö som kunde uppfattas som startpunkten för den kulturförändring som Wagner hoppas på, och där inte minst naturmystiken i Parsifal gör verket mer optimistiskt, sansat och avklarnat än Ringen. Parallellerna med Mästersångarna är slående: samhället behöver bejaka förändring, men den kommer inte att ske i strid utan genom att acceptera och inkorporera främmande erfarenheter. Det var kanske därför som Parsifal inte gavs i Bayreuth under kriget?
I Malmö lyckades Stefan Johansson övertyga mig med en uppsättning som även den tog verkets rötter i 1800-talet och Wagners egen värld på allvar. Varken Carlsson eller han odlade något av spåren som jag räknar upp ovan renodlat och doktrinärt.
Nu är vi nyfikna på vad Christof Loy, den nya Stockholmsuppsättningens regissör, ser i Parsifal.
Nils-Göran Olve
2013
Fler Parsifal-artiklar på vivaopera:
Parsifal är Wagners stora drama om sexualiteten
AV INGEMAR SCHMIDT-LAGERHOLM
Wagners sista opera “Parsifal” brukar ses som ett liturgiskt spel i sagomiljö. Men i själva verket handlar det om en modern uppgörelse med könsdriften och om skräcken för sjukdomen syfilis, skrev Wagnerkännaren Ingemar Schmidt-Lagerholm i en artikel i DN 19 mars 2012. Fortsätt läsa
”Vet du vad du såg?”
AV NILS-GÖRAN OLVE, 2012
Operaregissörer iscensätter sig själva, lika mycket som det verk som teatern anger på affischen. Kanske är det den enkla förklaringen till att Malmös och Köpenhamns uppsättningar av Parsifal bara har Wagners musik och handlingens yttre drag gemensamt.
Att just Parsifal anses föregripa psykoanalys några decennier före Freud gör förstås verket extra lämpat för regissörer att söka djupare mening. Eller avslöja sig själva. Resultatet blev denna gång två psykologiska ”Parsifall”, välgjorda och intressanta var och en på sitt sätt. Läs mer
Klingsors blomsterflickor x 2
AV GÖRAN TEGNÉR
Richard Wagner såg ju sina operor som allkonstverk, där också bildkonsten var en del, men operorna inspirerade också samtida konstnärer. När den franske målaren Georges-Antoine Rochegrosse 1894 ställde ut den stora tavla som bar titeln ”Le chevalier aux fleurs” på den stora Salongen i Paris, anknöt titeln inte till Wagners Parsifal, men han har tydligt uttalat att det var den sensuella scenen med Klingsors blomsterflickor i operans andra akt som inspirerat honom.
Här ska jag teckna en bild av hur scenen gestaltades vid premären i Bayreuth, och hur scenbilden växte fram. Läs mer
Teser om ”Parsifal”
– som oplæg til diskussion
AV HENRIK NEBELONG
1: Wagner er i ”Parsifal” – som i alle sine værker – en super-virtuos benytter af symboler.
2: Wagners hovedtema som dramatiker er den erotiske kærlighed. For det handler aldrig hos Wagner om romantisk forelskelse, blomster, sommerfugle og længselsfulde sukke. Det handler om voksne menneskers erotiske begær. I modsætning til de fleste af sine forgængere og samtidige i romantikken interesserede Wagner sig ikke for den ulegemlige platoniske forelskelse eller kærlighed. Selv relationen mellem de unge elskende Walther og Eva i ”Mestersangerne” er meget mere end blot ”forelskelse”. Som Eva siger: ”Das war ein Müssen, war ein Zwang!” – noget som kan gøre én bange. Läs mer
Intro til Wagner og til ”Parsifal” som Rued Langgaard oplevede værket
Foredrag ved Rued Langgaard-festivalen i Ribe 2013.
Rued Immanuel Langgaard (1893 1952) var en dansk organist og komponist.
AF HENRIK NEBELONG
Af de tolkningsmodeller, der har været anvendt på Wagners værk kan blot som de 10 vigtigste nævnes: de nationalistiske, religionsfilosofiske, biografiske, racebiologiske, marxistiske, freudianske, jungianske, strukturalistiske, feministiske og sexologiske. Wagner kan som multi-geni: digter, komponist, filosof og aktiv politiker m.m. måske kun sammenlignes med renæssancegiganter som Leonardo da Vinci og Michelangelo. Eller med et voldsomt naturfænomen.
Og her i aften skal jeg så introducere ham for jer på én time. Läs mer