Av Astrid Haugland
Bilden du just nu tittar på är ett av de mest spridda porträtten på kompositören Igor Stravinskij. Eftertänksamt lutar han sig över ett notblad. Det ligger på en flygel och han skulle snabbt kunna sätta sig och spela. Var befann han sig i livet och i musiken när bilden togs, någon gång mellan 1920 och 1925?
Sommaren 1920 flyttade Igor Stravinskij till Frankrike tillsammans med sin fru Katerina och de fyra barnen som då var mellan 6 och 13 år. Efter att de lämnade Ryssland 1910 [i] hade familjen bott större delen av tiden i Schweiz. Stravinskij motiverade flytten med att han hade tröttnat på det provinsiella livet i Schweiz och ville befinna sig i händelsernas centrum. Under åren hade det blivit otaliga jobbresor till Paris som hade blivit samlingspunkt för många av Europas stora musik- och kulturpersonligheter.
Djagilev och ”Ryska baletten” hade banat väg för karriären
Även våren 1920 gjorde Stravinskij ett antal resor till Paris i samband med att hans två verk ”Näktergalens sång” och ”Pulcinella” skulle framföras där.
Den 2 februari 1920 spelades ”Näktergalens sång” [ii] i Palais Garnier, det äldre av Paris två operahus. Kompositionen, som bygger på H. C. Andersens saga ”Näktergalen”, skrevs som opera med samma titel 1914 men Stravinskij arbetade sedan om den till orkesterverket ”Näktergalens sång”. Nu hade han gått med på att orkesterverket skulle framföras som balett. För koreografin stod den ryske dansören och koreografen Leonid Massine, sedan länge en ledande artist inom ”Ryska baletten”. Scenografen hette Henri Matisse.
Den 15 maj 1920 hade Stravinskijs nyskrivna balett ”Pulcinella” premiär på Palais Garnier [iii]. Léonide Massine skrev libretto, stod för koreografin och dansade själv huvudrollen som ”Pulcinella” [iv]. Pablo Picasso designade kostymer och scenbilder.
För baletten ”Pulcinella” lät Stravinskij sig inspireras av den italienska barock-kompositören Pergolesi. Det blev inledningen till hans neoklassicistiska period.
Såväl ”Pulcinella” som ” Näktergalens sång” var beställningsverk från den ryske impressarion Sergej Djagilev. Verken framfördes av hans turnerande balettensemble ”Ryska baletten” som han hade lagt grunden till i Paris 1909. Till den hade han lyckats engagera flera ledande ryska dansare.
”Ryska baletten” turnerade i hela Europa men hade hemvist för sin Paris-säsong på Palais Garnier, dvs “Stora Operan” mitt i Paris som man numera brukar benämna efter dess arkitekt, Charles Garnier. Den var då huvudscen för den franska nationaloperan. Idag används både Palais Garnier och Bastiljoperan, invigd 1989, av “Opéra national de Paris”, men man har periodvis upplåtit teatern för gästande ensembler som Djagilevs “Ballets russes”.
Den musikaliska ledningen vid framförandena av Stravinskij två verk stod schweizaren Ernest Ansermet för. Han var då chefsdirigent för ”Ryska baletten” men även god vän av familjen Stravinskij sedan åren i Schweiz.
Sergej Djagilev var, som vi har sett, skicklig på att rekrytera välkända artister till sina uppsättningar, men han hade också förmågan att se potentialen hos ännu ej upptäckta talanger [v]. År 1909 anlitade han den då rätt okände Igor Stravinskij för att komponera musiken till baletten ”Eldfågeln” som hade premiär på Palais Garnier den 25 juni 1910. Den blev mycket väl mottagen och gjorde Stravinskij känd för en stor publik. Den 13 juni 1911 var det premiär på nästa balett av Stravinskij, ”Petrusjka”. Uruppförandet av Stravinskijs kanske mest kända verk ”Våroffer” skedde 1913. Första världskriget satte sedan stopp för mycket av den konsertverksamhet som hade funnits. ”Pulcinella” blev därför det första stora verk Stravinskij skrev efter ”Våroffer” [vi].
Dubbelliv
Att till ett överkomligt pris hitta en lägenhet i Paris stor nog för en familj på sex personer, där det också fanns utrymme för Stravinskij att ostört komponera var lättare sagt än gjort. De första veckorna bodde därför familjen i den lilla kustorten Carantec i Bretagne drygt 55 mil från Paris.
Räddare i nöden blev den franska modedesignern och affärskvinnan Gabrielle Bonheur “Coco” Chanel som erbjöd familjen husrum i sin rymliga villa Bel Respiro i Parisförorten Garches. Dit flyttade de i september 1920.
“Coco” Chanel skall också ha varit den som, genom en stor anonym gåva, gjorde det möjligt för ”Ryska baletten” att sätta upp Stravinskijs ”Våroffer” igen i december 1920.
Trots att Stravinskij hade sin familj i Bel Respiro inledde han ett förhållande med “Coco” Chanel, en situation som blev besvärlig för alla inblandade [vii]. I mars 1921 lämnade familjen “Coco” Chanels hus och flyttade ungefär så långt bort från Paris som det gick att komma [viii], ända till Biarritz vid Biscayabukten, nära gränsen till Spanien. Där skulle familjen stanna tills de 1924 köpte ett hus i Nice.
Själv hade Stravinskij redan flyttat till en studio som erbjöds honom av pianofabrikanten Pleyel som del av ersättningen för uppdraget att skriva om flera av sina verk för självspelande piano.
Han hade även träffat den som under flera år skulle vara hans älskarinna och senare bli hans andra fru, Vera de Bosset Sudeikin. Det skedde i februari 1921 när Djagilev bjöd med några vänner på middag på en italiensk restaurant på Montmartre. Stravinsky har privata bekymmer så var trevlig mot honom, skall Djagilev ha sagt till Vera de Bosset.
Relationen mellan Stravinskij och Vera blev snart en väl känd hemlighet i ”Ryska baletten”. För sin fru Katerina berättade Stravinskij att han inte kunde leva utan Vera, men de kom överens om att hålla ihop familjen och inte skiljas. De hade inte bara fyra barn tillsammans, de var också kusiner. Deras mödrar var systrar.
– Hon var min bästa barndomsvän, sa Stravinskij om sin fru.
Katerina var sjuklig. Kort tid efter att hon 1914 födde deras fjärde barn, Maria Milena, drabbades hon av tuberkulos. Hela familjen smittades, men Katerina och äldsta dottern Ludmila återhämtade sig aldrig. Den officiella förklaringen på flytten till Biscayabukten var att klimatet där var bättre för Katerinas och dotterns hälsa.
Trots att de inte kunde gifta sig lämnade Vera sin man, konstnären och scenografen Serge Sudeikin, även han periodvis knuten till ”Ryska baletten”.
För Stravinskij följde nu några år där han levde omväxlande med sin familj och med Vera i Paris. Och förutom resorna mellan Paris och familjen gjorde han konsertresor. Allt detta krävde tid och noggrann planering. Säkert har detta upplägg berövat världen ett mästerverk eller två.
Ekonomiska utmaningar
Djagilev var en flitig beställare av kompositioner, men han var inte lika pålitlig när det gällde att betala ersättning till sina artister och upphovsmän. En anledning till detta var kanske att han hade stora tillgångar i Ryssland som frös inne i samband med ryska revolutionen 1917.
Även Stravinskij hade blivit av med sina tillgångar i Ryssland. Han drabbades även av att Ryssland inte hade ratificerat Bernkonventionen som bl. a. går ut på att verk vars upphovsmän är medborgare i en stat som har anslutit sig till avtalet, eller verk som först publicerats i en sådan stat måste ges samma skydd i var och en av de andra avtalsslutande staterna som den ger sina egna medborgares verk [ix].
– Jag får inget arvode för ”Eldfågeln”, som är ett av de mest populära musikstyckena som komponerats under detta århundrade, klagade Stravinskij [xi].
Frankrike hade skrivit under avtalet, men Stravinskij var rysk medborgare till 1934 [x]. Baletten ”Eldfågeln” publicerades första gång i Moskva 1910/1911. Diagilev kunde därför med all rätt hävda att det inte fanns någon copyright på verket när han framförde det på sina Europa-turnéer.
Även “Eldfågeln” som orkestersvit gavs ut i Moskva 1911. Den omarbetades och utvidgades 1919 och gavs ut i London 1921, men det hindrade inte att orkestrar kunde välja att spela den copyright-befriade versionen från 1911.
Inte heller USA hade skrivit på avtalet medan Storbritannien som ratificerade konventionen redan 1887 väntade i nästan 100 år med att implementera stora delar av den [xii]. Även detta påverkade Stravinskijs möjligheter att få royalty för framförda verk.
Stravinsky behövde alltså försörja sig och familjen även som konsertpianist och dirigent. Han skrev därför ett antal stycken i mindre format, bl. a. verk för blåsinstrument, piano, kör och kammarmusik-ensemble. Några var tänkta enbart för eget bruk.
Kanske är bilden som den här artikeln utgår från tagen någon gång mellan 1920 och 1925 för att användas i marknadsföringen av Stravinskijs egna konsertturnéer.
Astrid Haugland
Personer som nämns i artikeln
Några andra verk från perioden 1920 – 1925:
1920. Symphonies of Wind Instruments. Stycket är skrivet för en ensemble av träblåsare och brassinstrument. Det har en enda sats som tar cirka 9 minuter och är tillägnat minnet av Claude Debussy, som dog 1918.
1921. Les cinq doigts (De fem fingrarna) Ett verk för piano som består av åtta korta stycken där högerhanden vanligtvis bara spelar fem toner.
1922. Mavra, en komisk opera i en akt. Den tar ca 25 minuter och har fyra rollkaraktärer. Operan räknas tillhöra Stravinskijs neoklassicistiska period. Den hade premiär den 3 juni 1922 på Palais Garnier och framfördes av ”Ryska baletten”, men gjorde ingen större succé, kanske för att det lilla formatet inte gjorde sig så bra i den stora salongen.
1923. Oktett för flöjt, klarinett i B♭ och A, två fagotter, trumpet i C, trumpet i A, tenorbasun och basbasun. Oktetten räknas som ett av Stravinskijs neoklassicistiska verk.
1924. Konsert för piano och blåsinstrument. Även detta verk räknas tillhöra Stravinskys neoklassicistiska period och är ett av flera verk han skrev för att spela själv. I ett antal år behöll han ensamrätten att framföra det.
1925. Serenad i A. Ett verk i fyra satser för solopiano som han skrev efter att ha undertecknat sitt första skivkontrakt. Varje enskild sats ryms på ena sidan av en 78-varvs-skiva. Verket är tillskrivit Stravinskijs fru Katerina.
Verken som nämns i artikeln. Länkar till Youtube
- Eldfågeln
- Petrusjka
- Våroffer
- Pulcinella
- Näktergalen
- Symphonies of Wind Instruments
- Les cinq doigts
- Mavra
- Oktett
- Konsert för piano och blåsinstrument
- Serenad i A
Fler artiklar om Stravinskij på vivaopera.se
Astrid Haugland: Igor Stravinskij och visionen om det optimala instrumentet
Gert Cervin: IGOR berättar för BOB
Gert Cervin: Rucklaren på Jylland
Källor:
[i] https://sv.wikipedia.org/wiki/Igor_Stravinskij (Hämtad 2024-01-17)
[ii] https://en.wikipedia.org/wiki/Le_chant_du_rossignol (Hämtad 2024-01-17)
[iii] https://en.wikipedia.org/wiki/Pulcinella_(ballet) (Hämtad 2024-01-17)
[iv] https://fr.wikipedia.org/wiki/Pulcinella_(Stravinsky) (Hämtad 2024-01-17)
[v] https://snl.no/Sergej_Djagilev Store norske leksikon (Hämtad 2024-01-17)
[vi] https://snl.no/Igor_Stravinskij Store norske leksikon (Hämtad 2024-01-17)
[vii] Stravinsky in Pictures and Documents by Vera Stravinsky and Robert Craft.
Hutchinson of London, Great Brittain 1979
[viii] Strawinsky, Théodore; Strawinsky, Denise (2004). Catherine and Igor Stravinsky: A Family Chronicle. Translated by Walsh, Stephen. New York City: Schirmer Trade Books
[ix] https://www.wipo.int/treaties/en/ip/berne/summary_berne.html
World Intellectual Property Organization (Hämtad 2024-01-17)
Eldfågeln publicerad 1910: https://imslp.org/wiki/The_Firebird_(ballet)%2C_K010_(Stravinsky%2C_Igor) (Hämtad 2024-02-03)
[x] https://en.wikipedia.org/wiki/Igor_Stravinsky (Hämtad 2024-01-17)
[xi] Memories and commentaries, Igor Stravinsky and Robert Craft. Faber and Faber, London. 1959, 1960.
[xii] https://en.wikipedia.org/wiki/Berne_Convention (Hämtad 2024-01-17)
[xiii] https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_compositions_by_Igor_Stravinsky (Hämtad 2024-01-17)
International Music Score Library Project (Hämtad 2024-01-17)
[xiv] https://imslp.org/wiki/List_of_works_by_Igor_Stravinsky
https://imslp.org/wiki/Category:Stravinsky,_Igor