| Foto: Astrid Haugland |
Av Nils-Göran Olve
”Palazzetto Bru Zane” ligger i Venedig och rymmer ett forskningscenter som enligt sin hemsida verkar för återupptäckt och internationell spridning av franskt musikarv från åren 1780–1920, ”det långa 1800-talet”. Centret ägnar sig särskilt åt operor och operetter som görs spelbara, framförs och publiceras på cd, men även andra genrer förekommer.
Det rör sig om snygga små böcker med 40–50 sidor artiklar på franska och i engelsk översättning samt kompletta libretton, totalt uppåt 150 sidor, med cd-skivor monterade på pärmarnas insidor.
De första utgåvorna kom 2012. Sedan dess har jag skaffat elva av de hittills 35 operautgåvorna samt några tonsättarporträtt. Att det inte har blivit ännu fler beror på att vissa även sänts i P2 så jag har kunnat spela in dem. Före jul 2022 kunde vi till exempel höra Hulda, en opera av det årets tvåhundraåring César Franck, i en upptagning från Liège. Konserten var del av ett Bru Zane-projekt och ska komma som cd-bok juni 2023. Tidigare kunde utgåvorna vara svåra att få tag i, men nu distribueras de av Naxos – se Bru Zane – Skivbolag – NaxosDirect – och levereras hem på några dagar för mellan 300 och 400 kronor – överkomligt för två eller tre cd med fyllig dokumentation.
Den senaste kom i maj 2023 och gäller Spontinis Vestalen, viktig i operahistorien och ibland framförd (även på cd) men väl värd en sådan här satsning. Efter en uppsättning som gavs på Théâtre des Champs-Élysées i Paris och i Bryssel på 2010-talet ska den tas upp på Bastiljoperan i Paris i juni 2024, vilket marknadsförs som dess hemkomst till den ”riktiga” Parisoperan efter 150 års frånvaro. Efter premiären 1807 gavs den där mer än 200 gånger. Den italienskfödde Spontini blev med ett slag Frankrikes ledande operatonsättare, helt rätt för Napoleontidens smak men därmed också dömd att uppfattas som passé när smak och politik förändrades efter 1815.
Läs mer om “Vestalen” i Astrid Hauglands artikel “Stor, gammal opera blev modern kammaropera” här på vivapera.
Precis före jul 2022 kom Cherubinis opera Les Abencérages (1813) på Bru Zane i ett utmärkt ungerskt framförande. Det är väl inget försummat mästerverk men en viktig länk i kedjan från fransk 1700-talsopera via Spontini och Rossinis franska operor fram till Meyerbeer. Handlingen och stilen gav mig också nya perspektiv på Fidelio, Euryanthe och Lohengrin. En föga originaltrogen italiensk version gavs 1956 och finns på skiva, men annars hade Abenceragerna nog inte spelats någonstans sedan Berlin 1828.
Närmast före publicerade Bru Zane Robert le Diable, Meyerbeers genombrottsopera för Paris. Efter hundra års slummer har den på senare år getts bland annat på Covent Garden i London, men här rör det sig om en studioinspelad konsertinstudering september 2021 i Bordeaux.
Bru Zane sponsrar projekt främst i Frankrike utanför Paris och ibland i andra länder. Vestalen med Christophe Rousset och hans Parisbaserade Les Talens Lyriques är ett undantag. Utgåvorna säljs i numrerade exemplar, som från 3 000 när man började 2012 nu verkar vara 6 000. De medverkande sångarna är oftast franska och på god nivå, även om få är kända hos oss. På senare år har man lyckats locka även internationella namn, fast man förstås vårdar sig om franskt uttal. Vestalen Julia sjungs av lettiskan Marina Rebeka, en karaktärsfull och välvald artist som hörbart engagerat sig i rollen som person och inte bara en vokal utmaning. Titelrollen i Robert le Diable sjungs av John Osborn som är amerikan och under en lång karriär har gjort både den och liknande roller, men jag kan tänka mig att andra stora namn drar sig för att lära sig roller i verk som de inte lär få annan användning för. Projektens karaktär gör det dessutom troligt att inte arvodena är så höga, så här krävs ett mått av idealism. Stiftelsen har även sponsrat utgåvor på andra skivmärken och publicerar material på Internet – se https://bru-zane.com/en/ och http://www.bruzanemediabase.com/eng.
Initiativet kommer vid en god tidpunkt. För femtio år sedan fanns det endast några få fransktalande sångare med stora karriärer: Régine Crespin och Gabriel Bacquier är de mest kända jag kommer att tänka på. Renässansen för barockopera framåt sekelskiftet 2000 gjorde Frankrike till ett mecka för utländska sångare, från Sverige till exempel Ann Hallenberg och Anders J. Dahlin. Det gjorde i sin tur att det dök upp mängder av goda franska artister som i en del fall började sjunga även senare repertoar, som Natalie Dessay och Nathalie Stutzmann.
Nya utbildningar har skapats, och franska operascener förefaller anlita franska sångare mer än förr även för tysk och italiensk opera. Även internationellt märks en sångerska som Sabine Devieilhe eller den senaste världstenoren Benjamin Bernheim. Han gjorde för övrigt titelrollen i Bru Zanes utgåva av Gounods Faust från 2019. Att en så känd opera kom med i utgivningen berodde på att det gäller en rekonstruktion av dess första version med talade dialoger. Om den var helt motiverad kan diskuteras, men Bernheim är hörvärd och kör och orkester – även här Christophe Rousset och Les Talens Lyriques – gör inspelningen till ett värdefullt komplement till de många internationella mer storslagna versioner vi brukar höra.
Efter sin Met-debut 2022 har Bernheim nu kanske blivit för efterfrågad för att ställa upp för Bru Zane. Men många andra goda sångare medverkar, från veteraner som Véronique Gens och Tassis Christoyannis till nya och helt okända. De bidrar också till att återföda den försummade repertoaren av sena franska operetter, särskilt flera av Reynaldo Hahn och André Messager. Av dessa gjordes grammofonproduktioner på 1950-talet då fransk radio regelbundet framförde dem, men det var sista sucken av en tradition som nu sjuttio år senare behöver återskapas.
Vestalen spelades på Stockholmsoperan på 1820- och 1830-talen. Robert le Diable var under namnet Robert af Normandie en stor framgång även hos oss ända fram till 1890. Mycket ur den repertoar som Bru Zane återuppväcker skulle ha känts bekant för 1800-talets musikpublik i Stockholm, där inte minst kungafamiljens rötter motiverade att man följde franska förebilder noga. Abenceragerna och Hulda har dock vad jag vet aldrig getts här. Vestalen återupplivades förtjänstfullt men av nödvändighet i drastiskt nerkrympt form av den fria gruppen Kamraterna i mars 2023.
Läser man igenom förteckningen på bru-zane.com så är det lätt att hitta fler verk som vore välkomna till Sverige. Vadstena-akademien är en tänkbar spelplats för några. Vågar Folkoperan eller Läckö erbjuda publiken något få hört talas om, men som våra förfäder för 150 år sedan skulle ha ansett höra till musikalisk allmänbildning?
Nils-Göran Olve