Av Gert Cervin (1961)
Diskofilklubben i Lund: I 1961 såg Gert Cervin ”The Rake’s Progress” av Igor Stravinskij i en uppsättning av Den Jydske Opera och Aarhus Byorkester. Han ger en bakgrund till hur operan blev till och jämför den danska föreställningen med Stravinskijs egen inspelning från Metropolitan 1953.
Det har ingått i det allmänna medvetandet att ett gott libretto är något ytterst sällsynt. Den förtjänstfulle tonsättaren bör kämpa en lång och förtvivlad kamp för att göra musikteater av en nödtorftigt hopsnickrad text.
Beethovens fall är ju bekant. Mot den bakgrunden kan man beteckna ”The Rake’s Progress” som ett, alltifrån tillkomsten, ofattbart lyckosamt verk.
(Svensk titel: ”Rucklarens väg”. På danska: ”Lastens vej”. Red. anm.)
Betänk noga: Igor Stravinskij (1882-1971) hade just nått fram till den borgerliga pensionsåldern (1947) när han träffade på detta sannskyldiga fenomen; en förstarangspoet med teatererfarenhet och musikaliska intressen. Mannen hette Wystan Hugh Auden, och han var inte sen att upptäcka möjligheterna hos Hogarths sedelärande bilder från 1700-talets London.
Under Audens muntert effektiva ledning skisseras en tablå över rollfack och röstlägen, helt oförskämt vågar man sig på att utgå från typerna; själsskildringen får hänvisas till ett senare stadium. På samma sätt med intrigen. Förhandenvarande litteratur behandlas som en fyndgruva, och speciellt Goethes ”Faust” och Mozarts ”Don Giovanni” lämnar goda bidrag.
Efter en tio dagars konferens är de båda männen klara med ett utförligt scenario av definitiv prägel. Med sedvanlig glad aktivitet sätter nu W. H. Auden i gång att rimma och Stravinskij att komponera, med en hastighet av en akt om året. Längre är den väg som leder från urpremiären i Venedig 1951 till den nordiska premiären i Århus 1961. (Premiären i Århus den 24 februari 1961 blev Skandinavien-premiär för ”Rucklarens väg”. (Ingmar Bergmans uppsättning på Stockholmsoperan kom först 22 april samma år. Red. anm.)
Auden är den mest virtuose av nu levande poeter på engelska (död 29 september 1973. Red. anm.). På ett framskridet stadium av arbetet, och pressad av mångfaldiga uppgifter, tog han visserligen en man vid namn Chester Kallman till medhjälpare. Mästarens handlag kommer ändå fram i tallösa finesser, bland vilka jag bara nämner en studie i dissonanta rim (glitter – shutter, curious – victorius).
Auden har indelat de tre akterna i vardera, tre scener – till omfånget likvärdiga, innehållsligt kontrasterade, inbördes stödjande. Opera-arkitektens proportionsproblem har han löst mera överlägset än någon annan, åtminstone sedan Arrigo Boito hjälpte Verdi med Falstaff. Vilken förmån detta betyder har Stravinskij varit intelligent nog att inse.
En kliché säger att Stravinskij i ”The Rake’s Progress” har återupplivat den gamla nummeroperan. Det är riktigt. Men det verkligt intressanta i hans förfarande ser man inte så ofta påpekat. De ofta mycket korta numren – av recitativisk, arios eller ensembleburen karaktär – knyter han samman med så raffinerad konst att varje scen förefaller att bilda en obruten båge, en sannskyldig enhet. Mozart var på väg åt samma håll att döma av ”Cosi fan tutte” som Stravinskij och Auden nämner bland sina mest älskade förebilder.
Kan nu detta förresten vara bra, med så mycket förebilder?
Ofta har ”The Rake’s Progress” blivit förliknad vid ett skickligt men dött montage av musikhistoriska reminiscenser. Därvid är att betänka att citatet och stilparodin spelar en central roll i mycken samtida konst, speciellt den nyklassicistiskt orienterade. Men låt oss träda varligt och bara röra vid ett drag som måste falla envar i öronen; den rikhaltiga förekomsten av ett par melodiska vändningar som associerar med tidigt italienskt 1800-tal. Sin vana trogen inordnar Stravinskij det gediget symmetriska lånegodset i angenämt asymmetriska sammanhang. Det resulterande mönstret är hans eget, för att icke tala on harmoniken.
Erfarenhet och berömmelse till trots har Stravinskij bibehållit ett mycket personligt drag av kräsen amatör, oberäknelig och annorlunda. Det har hänt att han överdrivit detta i naivistisk riktning: ge oss hellre en hederlig yrkesman, ropar man då gärna. I operan verkar det här kapriösa draget enbart välgörande. Den imponerande strukturen hinner aldrig bli förkrossande. – I dagens läge och i teknisk mening är ”The Rake’s Progress” långtifrån någon radikal musik. Stravinskij hade heller knappt fullbordat den förrän han ilade ut på nya äventyr. Dock är det intressant att redan här finna ett par klangbilder som förebådar 50-talets stil, t. ex. stråkorkesterns isiga förspel till kyrkogårdsscenen.
Finns det dramatiskt liv, ja eller nej? I den veristiska operans mening – ett klart och befriande nej. Anser man däremot att traditionens beståndsdelar ibland kan behöva grupperas om, så måste man medge att Stravinskij har funnit en hel del nya och tänkvärda relationer. Ofta odlar han en medveten kontrast mellan scen och orkester, gärna så att groteska upptåg får en bakgrund av ädelt och enkelt bjudande tonfall. En höjdpunkt är den stegring i sarabandliknande rytm som beledsagar kortegen med Tom och hans Brud, den skäggiga cirkusdamen Baba. Det vore tanklöst att här tala om parodi rätt och slätt. Snarare är det en nästan olidlig förtätning av en komplicerad dramatisk situation.
Ännu i sista aktens första scen, föreställande auktionen efter den bankrutterade Tom, kan man ha sina små dramaturgiska tvivel. Skall det hela löpa ut på en uthållighetsövning i personlig scherzandostil? Kyrkogårdsscenen kommer då med förbluffande originalitet. Orkestern tystnar och endast den konsertanta cembalon illustrerar kraftmätningen mellan Nick och Tom. Den följande Bedlam-scenen är inte mindre magnifik. Här finns en viss anknytning till Gluck – den stora klassiska gesten i det diminutiva förspelet; – men framför allt till Stravinskijs egna verk med grekiska ämnen: Oedipus och Orpheus, Apollon och Perséphone. Bedlam blir till Hades, och Hades blir till Elysium.
Den danska föreställningen
En granskning av den danska föreställningen måste börja med huvudrollen. Den uppbärs ned synnerlig heder av Aarhus Byorkester under Gerhard Schepelern.
Ett särskilt kapitel kunde skrivas on Stravinskijs absolut förutsättningslösa sätt att utnyttja resurser som nära överensstämmer med Mozarts. Trumpeterna har framträdande insatser i lågt register, och samtliga träblåsare konserterar flitigt. Detta beredde en odelad glädje. Tuttiklangen hade vunnit i frimodighet med litet större stråkgrupp; därmed intet ont, utan fastmera allt gott, sagt om den deputation som fick plats i vad danskarna kallar för orkestergraven.
Tom Rakewell måste nog gälla som ett heroiskt tenorparti. Nu hör Niels Brinkers utsökt välbehandlade tenor till de mycket höga och skäligen spröda. Stora delar av rollen genomfördes i ett ganska överraskande mezza voce. Ett inslag av nödtvång kommer man inte här ifrån; å andra sidan var de nödiga justeringarna intelligent gjorda.
Nick Shadows framställare, Gert Bastian, framstår som ensemblens mest deciderade personlighet. Till att börja med sångligt: högt kvalificerade lovord är här på sin plats. Men också sceniskt: och här uppstod en viss fara för helhetens balans. Mefistodraget var utomordentligt starkt understruket. Denne betjänt framträdde från början som den sanne herremannen vid sin timide husbondes sida. Stolt och medryckande var gestaltningen, men man kan nog också tänka sig en Shadow som mera gradvis avslöjar sig utifrån en godmodig begynnelse.
Den snälla flickan Ann Truelove är tänkt såsom varande i besittning av en dramatisk koloratursopran. Birgit Bastian efterkom med mod och beredvillighet alla krav; en ytterligare gnista av temperament kan hon nog få låna av kollegan med samma efternamn. (Birgit Mollerup, gift 1941 med Gert Bastian. Red. anm.)
Mellan dekorationer och regi rådde en spänning som i någon mån kan ha varit avsedd. Den mest favoriserade bakgrundsfärgen var blygrått, första scenens vårkänslor i fader Truloves trädgård hade en förvuxen krukväxt som enda anknytningspunkt. Toms ävenledes blygrå ungkarlsvåning var mera på sin plats, inte minst sedan Tyrker-Baba hade apterat den till kuriosakabinett. – Regin däremot, signerad av Holger Boland, eftersträvade färgrikedom till varje pris. Många små legitima lustigheter förekom så t.ex. den enskilda ställningen som ordet England utlöste hos hela sällskapet i första scenen. Å andra scenen var Bedlam-effekterna alltför grällt pålagda.
Den med de lokala förhållandena obekant har svårt att fördela olika initiativ mellan dirigent och regissör, man tror gärna på ett givande samarbete mellan två starka personligheter.
Ett par ställen lockar till jämförelse med Stravinskijs egen auktoritativa inspelning med Metropolitanoperans ensemble, (gjord i maj 1953, utgiven Philips). Första aktens andra scen, besöket i det dåliga hus som förestås av den nog så skräckinjagande Gåsmamma, slutade i Århus med en närmast uppsluppen barnramseparodi. Tonsättaren själv driver fram samma ställe med en strikt och tillknäppt saklighet som får blodet att isas.
Den vansinnige Toms första lilla sång gjordes i Århus med dröjande eftertryck; den alltid återhållsamme Stravinskij tvingar sin egen tenor att sjunga med exaktheten hos ett positiv, och når därmed på nytt en starkare och sannare verkan. Men vi skall inte fastna i jämförelser. Blotta faktum att de låter sig göras vittnar om standarden i Århus.
Så epilogen.
I en kvintett framför fälld ridå lämnar sångarna sina sedelärande kommentarer till det nyss avslutade spelet. Idén kommer naturligtvis från ”Don Giovanni”. I dansk press har man starkt ifrågasatt det berättigade i att Kgl. Kammersanger Einar Nørby till sina kolleger, i varje fall till herrarna, delar ut flaskor av den omisskännliga djupgröna färgen. Den stilbrytande avsikten är säkerligen riktig, och ysterheten må vara tillåten efter väl förrättat värv.
Det är dock att märka att dirigenten Stravinskij in i det sista håller tyglarna strama. Ingen försonande slutvinjett här: Åt Nick Shadows slutord ger han en tillspetsad och hotfull accentuering, som ville han rekommendera dem till allvarligt begrundande:
Day in, day out, poor Shadow / Must do as he is bidden. / Many insist / I do not exist, / At times I wish I didn’t.
Gert Cervin
Artikeln är hämtad ur “Meddelanden från Diskofilklubben i Lund” årgång 7 nr. 1, november 1961.
Om Diskofilklubben i Lund
Diskofilklubben i Lund bestod på 1950- och 60-talet av en grupp studenter som alla hade ett brinnande intresse för musik. De samlades regelbundet i Akademiska Föreningens lokaler för att lyssna på musik och inte minst jämföra olika inspelningar. Flera medlemmar var flitiga skribenter i föreningens skrift ”Meddelanden från Diskofilklubben i Lund” som gavs ut 1 till 2 gånger per år. Vivaopera återger oregelbundet artiklar ur dessa häften.
Fler artiklar om Stravinskij på vivaopera.se
Astrid Haugland: Igor Stravinskij och visionen om det optimala instrumentet
Astrid Haugland: Igor Stravinskij – berättelsen bakom bilden
Gert Cervin: IGOR berättar för BOB
Länkar:
Alla länkar hämtade 2023-04-15.
- Den Jyske Opera (jyske-opera.dk)
- Den Jyske Operas historie – Issuu
- Gerhard Schepelern om Den jydske Opera | Seismograf
| DMT ÅRGANG 38 (1963) NR. 01 – SIDE 4-7 - Gerhard Schepelern – Wikipedia, den frie encyklopædi
- Niels Brincker – dansk film database (danskefilm.dk)
- Gert Bastian – dansk film database (danskefilm.dk)
- Birgit Bastian – dansk film database (danskefilm.dk)
- Holger Boland – dansk film database (danskefilm.dk)
“The Rake’s Progress” på YouTube
Artiklar på vivaopera.se skrivna av medlemmar i Diskofilklubben i Lund.