Av Göran Tegnér
Fritz von Dardel var militär, hovman och konstnär (1817–1901), och har redan presenterats i Vivaopera med en teckning av bl.a. sångaren Francesco Ciaffei; han hade studerat i Paris, i både Léon Cogniets och Eugène Lamis ateljéer. I sina minnen, utgivna i början av 1900-talet, berättar han om bakgrunden till den intressanta teckningen ovan.
Dardel hade i juni 1846 gift sig med Augusta Silfverschiöld, och den 5 juli gav de sig iväg söderut på bröllopsresa, som b.la. förde dem till Wien. Här hade de möjlighet att bevista en konsert, där Franz Liszt spelade. Men mer om detta längre fram.
Låt mig istället först tala om andra bilder av Liszt. 1796 uppfann skådespelaren och författaren Alois Senefelder en ny tryckmetod, litografi eller stentryck, som metoden också kallades. Metoden kom att revolutionera bl.a. tryckandet av noter, men användes snart också inom konsten, där man välkomnade en metod där man kunde mångfaldiga bilder. Ett antal konstnärer kom att specialisera sig på litografiporträtt, inte bara av personer i största allmänhet, utan av dåtidens “kändisar”, bl.a. inom musik och teater.
Sannolikt var det en god affär för konstnärerna. Man kan tänka sig att ett porträtt kunde beställas av modellen själv, men också att konstnärerna på eget initiativ porträtterade aktuella och populära tonsättare, musiker, sångare eller skådespelare, som man kunde tänka sig att folk skulle köpa porträtt av – idolporträtt. Ett klart exempel på detta är när konstnären C. Biron i Stockholm gjorde porträtt av sångarna i vad som kallades Italienska operasällskapet, som 1848-49 framträdde i Stockholm. Porträtten var samlade i ett album, som dessutom förekom i två versioner, en med namnen i form av sångarnas namnteckningar, en med namnen i tryck.
Bokhandlarna gjorde reklam för albumet i annonser. Francesco Ciaffei, en av sångarna, köpte ett antal exemplar av sitt porträtt, som han kunde skänka till vänner eller använda i marknadsföringssyfte.
Av ett antal personer finns många porträtt, och dit hör Franz Liszt. Han hade ju en lång karriär, och bilden av honom förmedlades av porträtten. Till hans image hör det praktfulla, långa håret. Det finns en rad porträtt, målade av framstående konstnärer, som Ary Scheffer, Friedrich von Amerling, Henri Lehmann, av vilka en del spreds som litografier. En konstnär som avbildat Liszt många gånger är österrikaren Joseph Kriehuber, som åstadkom mer än 3000 litografiporträtt av kungligheter och adelsmän, musiker (som Franz Liszt, Giacomo Meyerbeer, Franz Schubert – posthumt, Robert Schumann, Ole Bull), dansöserna Fanny Elssler och Marie Taglioni (två gånger), författare som Franz Grillparzer.
Porträtten ser ju mycket övertygande ut, men man kan föreställa sig att Kriehuber inte direkt hade modellen för ögonen när bilderna gjordes. Jämför vi bilden t.v., där Liszt har någon sorts ungersk adelsuniform med revben och tofsar, med bilden mitten, ser vi skillnaden. Och vi kan säga att i mitten ser vi musikfursten Liszt, t.h. poeten.
Här ser vi två romantiska framställningar av Liszt som spelar i en intim och trollbunden krets, Joseph Kriehubers från 1846, samma år som Dardel hörde Liszt, och Josef Danhausers från 1840, båda sannolikt tillkomna i Wien, med porträttlitografier som underlag. Danhausers målning beställdes av den wienske pianotillverkaren Conrad Graf, vars flyglar Liszt ofta använde, men som inte alltid klarade den behandling Liszt utsatte dem för. När Kriehuber avbildar sig själv som lyssnare, innebär det antagligen att de kände varandra; sammansättningen av personer är i båda bilderna fiktiv, men tänkbar.
Till skillnad från de två bilderna är Dardels av allt att döma en ögonblicksbild, Dardel hade nog alltid sitt skissblock med sig. Liszt spelar efter noter, och bär glasögon, något som han inte gör på ett enda av de många porträtt som är tillgängliga på nätet. Så lämnar jag ordet till Dardel själv, som med sin unga maka efter Dresden, Töplitz och Prag kom till Wien ungefär den 25 juli – han anger inte exakt datum.
“En konsert för välgörande ändamål, hvarvid Liszt lofvat spela, lockade oss till Sans Souci in der Brühl. Strauss anförde här sin orkester från ett öppet galleri. Snart uppträdde dock Liszt, denne underbare tjusare, som med ens upptog hela publikens uppmärksamhet; man kunde hafva hört en flugas flykt. Han närmade sig pianot, kastade vårdslöst tillbaka sitt långa hår och började en af dessa fantastiska improvisationer, där snillet följer ögonblickets ingifvelser; de toner, han nu frambragte ur sitt instrument, voro än smekande milda, än kraftiga och
klangfulla, än riktiga under af virtuositet och lärdom. Det, som mest intog mig, var dock ljufheten af hans toner, de smälte så harmoniskt tillsammans, att man alldeles glömde från hvilket instrument de kommo; ena stunden lät det som en skön kvinnoröst, den andra som näktergalsdrillar, den tredje åter som en flöjts eller violoncells toner. Liszt spelade fem à sex nummer, hvaribland »Erlkönig», och vi återvände hänryckta till Wien.”
Vad har nu Fritz von Dardel och hans Augusta egentligen hört? Har han verkligen inlett med en fri improvisation? Är det troligt att det till en välgörenhetskonsert fanns ett tyckt program? Det var ju en tradition vid konserter att artisten avslutningsvis improviserade över temata som givits av publiken, men det verkar ju inte vara det som Dardel beskriver. Det låter
ju som en “vanlig människa” som beskriver en musikupplevelse, inte en kännare.
Kan Liszt ha spelat några av sina parafraser över operor, vars temata Dardel inte kände till och upplevde som improviserad musik? Vi ser ju också på hans teckning att han spelade efter noter (dvs. vi ser det uppfällda notstället), annars skulle han ju inte ha behövt avslöja att han behövde glasögon. “Erlkönig”, det enda stycke han nämner, ingår i en samling med transkriptioner av kända Schubertsånger (som väl också just genom Liszt blev än kändare), skrivna 1837–38 och utgivna 1838. “Erlkönig” hade han väl hört, och kände igen.
Vi lär inte få veta hur det förhöll sig, utan vi får vara nöjda med att Dardel beskrivit hur han upplevde Liszts spel, och givit oss en sällsynt bild av mästaren själv.
Göran Tegnér
Källor:
Josef Danhauser, Wikipedia, https://en.wikipedia.org/wiki/Josef_Danhauser läst 2022-06-27
von Dardel, Fritz, 1911. Minnen, del 1. Stockholm.
Conrad Graf, Wikipedia, https://en.wikipedia.org/wiki/Conrad_Graf
läst 2022-06-27
Joseph Kriehuber, Wikipedia, https://en.wikipedia.org/wiki/Josef_Kriehuber läst 2022-06-27
Tegnér, Göran, 2017. The first performance of a Verdi opera and the Italian Opera Company in Stockholm 1848-1949. A. Kauppala, U-B. Broman-Kanane & J. Hesselager (Eds.), Tracing operatic performance in the long nineteenth century. Helsinki.