Av Johan Scherwin
Den allsidige saxofonisten Jonas Knutsson utsågs i mars 2022 till ny ledare för Umeå Jazzfestival. Vivaopera väljer därför att publicera en intervju med honom som Johan Scherwin gjorde för tidskriften Musik i samband med att Knutsson 1994 hade gett ut sitt andra album “Lust”.
Det är dagarna innan jul. Jonas Knutsson är förkyld men nöjd ändå. Hans andra cd “Lust” är rykande färsk och den ger en långt ärligare bild av honom än hans första, “Vyer”.
– Jag vågade ta ut svängarna den här gången. “Lust” är tyngre och mer suggestiv, den rymmer mer humor och galenskap, men har ändå plats för det skira och melodiska, säger han med en chosefri rakhet som blandar lika stora delar lugn eftertänksamhet som snabbfotad humor.
Han beskriver “Lust” som en konsert med egna gruppen, Jonas Knutsson Band. Det är gruppen som är den sammanhållande faktorn, plattans “koncept” om man så vill, inte musiken som vetter mot otaliga håll.
– När jag förberedde inspelningen funderade jag mycket över var gränsen mellan det varierade och det splittrade går. Men för mig är steget från fria improvisationer till genomarrangerade låtar inte långt. Och det känns logiskt och känslomässigt rätt för mig att gå från visa, jojk och spelmansmusik över tidig fusion och västindiska rytmer till symfonisk rock, blues och jazz.
Allt finns där på “Lust”, spårvis som blandningar men oftast som rena storheter, sida vid sida.
– Visst, ibland blir det tvära kast, säger Jonas Knutsson och tar “Mitt eget land” som exempel.
– Det är en Olle Adolphsonvisa som jag arrangerat. Först hade jag tänkt att den skulle förbli en marsch efter det svävande sax- och gitarrintrot. Men när det var dags för elgitarrsolot blev det bara för segt. Då fick jag tänka om och ge musikerna större frihet. Så i den tredje fasen förändras plötsligt grooven, attacken blir tyngre och mer bluesig. Skarven är klar och tydlig, men under ytan är det fortfarande samma melodi och samma harmonier som snurrar runt.
Uppenbar kontrast
En annan uppenbar kontrast Jonas Knutsson arbetat med under inspelningen av “Lust” är den mellan det komponerade och det fria materialet.
– När vi improviserar fritt kommer hela bandet i fokus. Gränsen mellan solist och komp blir mer flytande, och vem som helst kan ta över och styra förloppet. Det gör att vi lyssnar mycket mer noggrant på varandra. En färdig komposition däremot tvingar snabbt in oss i givna roller och turordningar.
Under inspelningen av “Lust” prövade Jonas Knutsson flera modeller för de fria improvisationerna (“jag är verkligen intresserad av att experimentera med olika arrangemang och olika sound”).
– “Sirén” bygger på de kulningsliknande flageoletter man kan få fram ur en barytonsax, medan “Norrland” tar sin början i en given tonalitet och groove.
Från utgångspunkter som dessa har färden, eller snarare färderna, fått gå i vilken riktning som helst.
– Vi gjorde ganska många korta improvisationer. Sen valde vi ut dem vi tycke blev bäst och som fungerat för helheten. Jag har velat hitta en balans mellan det improviserade och det skrivna.
På “Take Off” har Jonas Knutsson testat ännu ett grepp.
– Jag började med att spela in en melodi precis som den var. Därefter la jag på den ena improviserade saxstämman efter den andra. Till slut blev det sju stämmor där den senare är reaktioner på den tidigare.
Utbredd rädsla
Idén fick Jonas Knutsson efter att ha lyssnat på en bandupptagning från den legendariske saxofonisten John Coltranes begravning. Där improviserade en mängd saxofonister och trumpetare med och mot varandra över en enkel melodi.
Och det enkla är något som i allt högre grad tilltalar Jonas Knutsson.
– Se på bluesen, bara några få toner men oändlig när det gäller känslouttrycket. Och det går inte att luras när man spelar något sånt. Då hänger det verkligen på en själv om det ska bli bra.
Men att våga det enkla är långt ifrån enkelt.
– Det finns en oerhört utbredd rädsla för enkelhet i jazzvärlden. En visslingsbar melodi signaler … jag vet inte riktigt vad … kanske att man inte är tillräckligt intellektuell eller analytisk …
Han tar “Hymn” som exempel.
– Det är en direkt naiv låt., en sån där som blir färdig på ett par minuter och som man inte vet varifrån den kommer. Den höll jag på att “stuka till” med fräcka ackord i tre fyra dagar. Till slut, när grundkänslan försvunnit till punkt och pricka, förstod jag att den skulle få vara precis så naiv som den var från början.
Jonas Knutsson ser denna omväg som en “yrkesskada”. Efter 15 år av ständiga analyser, kritiska betraktelser och sökande efter komplexitet handlar hans musikaliska utveckling idag främst om att få markkontakt på nytt.
– Att lära sig lita till “bondsvänget” igen, att ge sig hän åt den omedelbar, spontana känslan utan bitankar. Det är när man förmår det som musiken kan få verklig tyngd.
Den omedelbara känsla som uppfyllde den sjuårige Jonas Knutsson en kväll i början på 70-talet ifrågasatte han aldrig. Den stred han för.
– Den såg så häftig ut! Den var blank och hade många knappar. Och formen … den var så vacker.
Kommunala Musikskolans rekommenderade dock blockflöjt som ett första steg på den eventuella blåsarkarriären, och efter det en omgång klarinett.
Först vid nio års ålder gav det envetna tjatet utdelning, altsaxen blev hans. Sedan den dagen har egentligen inte handlat om något annat än saxofon – främst sopran och alt – för Jonas Knutsson.
Grundläggande dos
Hemmet gav en grundläggande dos jazz: Charlie Parker, Louis Armstrong, Sonny Rollings … snurrade regelbundet på grammofonen och den mycket unge Knutsson var inte sen att anamma jazzartisterna som sina idoler.
– Mina kompisar lyssnade på Deep Purple, Sweet och Jimi Hendrix. Jag tyckte väl det var häftigt att vara annorlunda.
Som 13-åring gick han på sin första jazzkurs. Där träffade han barytonsaxofonisten Sahib Shihab.
– Han pratade musik i bilder och filosofiska termer. Det första han sa var “Skjut inte alla dina skott på en gång!” Och jag som bara ville spela. Nu när jag blivit äldre börjar jag förstå vad han sa.
Musiklinjen i Skellefteå följde. Där fick han för första gången kontakt med jojken, något som sedan utvecklats till ett varaktigt kärleksförhållande.
– Inspirerade av samen Nils Aslak Valkeapää gjorde vi multimediaföreställningar där vi blandade jojk och improvisationer med bilder. Sedan framträdde vi med det på samemöten, och trots att vi inte var drivna musiker eller konstnärer lyckades vi skapa nån sorts stämning.
En annan milstolpe blev en kassett med The Brecker Brothers.
– Jag tände till hundra på Michael Brecker. Jag lånade en bandspelare och speedade ner hastigheten så att jag kunde planka hans solon. Han var den förste som kunde röra sig fritt mellan alla olika stilar utan att det blev fel. Det finns så många jazzmusiker som ska göra en pop-platta – och så blir det platt fall. Michael Breckers verkliga storhet ligger i hans tajming och hans förmåga att uppfatta det viktiga, essensen, i varje musikstil.
I den mån Jonas Knutsson har förebilder numera ser de annorlunda ut.
– Wayne Shorter. Han spelar grejer som det inte är lönt att ta ut. Det viktigaste ligger utanför tonerna. Förnimmelserna han skapar, den kan man inte härma. Däremot kan man se hans fria attityd – att det finns tusen sätt att göra en grej rätt – som ett föredöme.
Fem olika grupper
Idag delar Jonas Knutsson sin tid mellan fem olika grupper, något han ser som berikande.
– Man är ju en massa människor. Och olika människor lockar fram olika sidor hos varandra. Så på det är sättet får jag musicera med många sidor av mig själv.
Detta få han bokstavligen göra eftersom hans funktion skiftar från grupp till grupp. I de tämligen renodlade jazzgrupperna Martin Löfgren Group och Encore är han solist, i den världsmusikorienterade kvintett Enteli är han främst ensemblemusiker med mycket basfunktioner på sin lott, i EEE, Elise Einarsdotter Ensemble, är det samspelet med sångerskan Lena Willemark som står i centrum.
– Lena och jag är ofta som ett instrument. Eller så kommenterare jag det hon sjunger.
EEE:s musik beskriver han som jazz, men kvinnligare, lite ljusare och lättare, mer i balans och mer mån om detaljerna.
– När grabbig musik ska var mjuk blir den ofta sentimental, försöker han förtydliga den svårdefinierade skillnaden mellan manligt och kvinnligt, en skillnad han tycker man känner utan att exakt kunna definiera den (“det är som med sväng. Man bara vet när det svänger”).
Alla grupperna arbetar nästan uteslutande med originalmaterial, och det går åt mycket tid till repetitioner. Att förbli Umeå trogen blev i längden alltför tungt (“jag fick nog av att sova över på folks vardagsrumssoffor”) och sedan ett år tillbaka bor Jonas Knutsson på Söder i Stockholm.
För framtiden drömmer han om att starta en “Hendrix-tro”.
– Det ska slamra om basen och trummorna och jag ska spela sax med dist och wah-wah.
Om publiken gillar denna sida av Jonas Knutsson vet han naturligtvis inget om än. En sak är dock säker, den viktigaste beståndsdelen kommer att finnas där, precis som i Jonas Knutssons övriga musik: ärlighet.
Johan Scherwin
(Musik 1995)
Johan Scherwin har också skrivit:
Hon skrev in sig i den moderna jazzhistorien. Carla Bley är död