Wagners livsverk: Innehållsförteckning
5. Rik höst. Del IV. Sidan 6
Man bör alltså förstå, att Wagner hade goda skäl, när han ville för Bayreuth reservera ett stycke, som är så utsatt för missförstånd och parodiering som Parsifal. Endast i den lilla sydtyska landsortsstaden, dit man vallfärdar långväga från, har detta Bühnenwerkfestspiel sin rätta plats.
Dit samlades på eftersommaren 1882 en stor skara ej blott från Tyskland utan från hela Europa. Bland de talrika furstliga personerna märktes särskilt kronprinsen, sedermera kejsare Fredrik III, som bevistade den nästsista föreställningen, den 27 aug. Två dagar senare, den 29 aug., var festspelets sista dag. Då avlöste Wagner mitt í tredje akten den ordinarie dirigenten och anförde själv sitt verk till slut. Det var hans egentliga avsked till sina konstnärer och sin publik – och till Tyskland. Ty där stannade han efter detta icke länge.
Under de senare åren hade han upprepade gånger tillbringat långa tider i Italien; där hade han jan. 1882 i Palermo fullbordat sitt sista verk, och mycket däri är påverkat av Italiens natur och konst. Sålunda härstammar Graalstemplets kupol från domen i Siena, där den ryske målaren Joukowsky ritade av den för Bayreuth. Under ett besök i Amalfi upptäckte Wagner det gamla Palazzo Raffoli i morisk stil och utbrast: ˮJag har funnit Klingsors lustgård!ˮ
Från festspelen, som för övrigt denna gång både ekonomiskt och konstnärligt givit bättre resultat än 1876, ilade Wagner med familj åter till Italien, närmare bestämt till det för honom minnesrika Venedig, där han hyrt en sidoflygel av Palazzo Vendramin vid Canale Grande. På juldagen, Cosimas födelsedag, anförde Wagner i en förhyrd konsertsal sin ungdomssymfoni i C-dur. Det var sista gången Wagner höll i taktpinnen som en fältherrestav i sin hand.
Han var trött. Men ännu kunde han på Markusplatsen med livlig förståelse åse det brokiga karnevalslivet den 6 febr. 1883. På kvällen den 12 febr. läste Wagner i familjekretsen högt Fouqués Undine. Det hade blivit sent, men i stället för att gå till vila satte han sig till pianot och spelade rhendöttrarnas klagan: ˮTraulich und treu ist’s nur in der Tiefe.ˮ (Förtroget och tryggt är det bara i djupet.)
Nästa dag, vid middagstiden, dog han i sitt arbetsrum av hjärtkramp. Hans hemfärd till Bayreuth blev ett triumftåg. Överallt möttes han av hyllningar och sorgemusik. Den skönaste hyllningen gav honom kanske något senare Anton Bruckner med adagiot i sin sjunde symfoni.
Då skymningen började falla den 18 febr., anlände sorgetåget till Wahnfried, i vars trädgård mästaren skulle begravas. Vänner buro båren. När alla gästerna skingrats och det mörknade på allvar, kom Cosima själv; i hennes närvaro sänktes båren i gravvalvet och ingången tillslöts. I den stunden tillträdde hon sin ansvarsfulla ställning som festspelens moder och förvaltare av arvet efter sin store make.
När man blickar tillbaka på Wagners verk, har man skäl att påminna sig vad Hans Sachs i ˮMästersångarnaˮ säger om Walther: ˮWer ihn hört und wahnbetört sänge dem Vogel nach, dem brächt’s Spott und Schmack.ˮ (Den som hört fågeln och förförs till att härma dess sång får utstå spott och spe.)
Att försöka härma Wagner lönar sig inte. Vad var det då egentligen, som han kunde och som ingen annan kan göra honom efter? Kanske har Nietzsche kommit det närmast, när han säger om Wagner, att denne ˮin den kleinsten Raum eine Unendlichkeit von Sinn und Süsse drängt“. (…i det minsta utrymme kan mana fram en oändlighet av innebörd och sötma.)
Stockholm maj 1958
Hugo Rosén
Wagners livsverk – en studie. INNEHÅLL
5. Rik höst. Del IV. Sidan 6/6